Längtan..

[Anonym med längtan.]

Hej!

Har läst här ett tag nu och tänkte att jag skulle skriva mitt första inlägg.

Igår hade jag det stora samtalet med min kille. Jag berättade att jag ett tag nu har funderat på barn och att det är något som jag verkligen vill innerst inne. Jag berättade att om det så bara finns något som jag VERKLIGEN vill göra i livet så är det att bli mamma.

Det intressanta är då vad jag fick för svar från honom. Han säger att han alltid har vacklat när det kommer till att skaffa barn. Han vill, men samtidigt inte eftersom han känner att det inte fungerar för honom på jobbet. Han är också orolig för att han ska känna sig låst. Men är inte detta tankar som alla mer eller mindre brottas med?

Mitt i detta samtal började han räkna på vilken månad barnet skulle födas i om vi skulle bli gravida nu. Sedan frågade han mig om jag ansåg att han skulle bli en bra pappa och varför. Jag anser att detta tyder på att han inte är HELT emot barn. Eller har jag fel?

Till saken hör då också att vi har haft oskyddat sex några gånger. Detta gjorde så att jag började hoppas. När mensen kom blev jag besviken och ledsen. Vi har pratat tidigare om att om vi skulle bli gravida så skulle vi inte ta bort det. På något konstigt sätt så känns det som att han skulle vara okej med idén samtidigt som han är emot. Jag tycker verkligen att det här är riktigt jobbigt!

Det var bra att vi pratade om det igår, men jag känner att vi inte kom fram till något speciellt egentligen.. Finns det någon annan som är i min situation eller känner igen sig?

[e_90]

Hej!

Har läst här ett tag nu och tänkte att jag skulle skriva mitt första inlägg.

Igår hade jag det stora samtalet med min kille. Jag berättade att jag ett tag nu har funderat på barn och att det är något som jag verkligen vill innerst inne. Jag berättade att om det så bara finns något som jag VERKLIGEN vill göra i livet så är det att bli mamma.

Det intressanta är då vad jag fick för svar från honom. Han säger att han alltid har vacklat när det kommer till att skaffa barn. Han vill, men samtidigt inte eftersom han känner att det inte fungerar för honom på jobbet. Han är också orolig för att han ska känna sig låst. Men är inte detta tankar som alla mer eller mindre brottas med?

Mitt i detta samtal började han räkna på vilken månad barnet skulle födas i om vi skulle bli gravida nu. Sedan frågade han mig om jag ansåg att han skulle bli en bra pappa och varför. Jag anser att detta tyder på att han inte är HELT emot barn. Eller har jag fel?

Till saken hör då också att vi har haft oskyddat sex några gånger. Detta gjorde så att jag började hoppas. När mensen kom blev jag besviken och ledsen. Vi har pratat tidigare om att om vi skulle bli gravida så skulle vi inte ta bort det. På något konstigt sätt så känns det som att han skulle vara okej med idén samtidigt som han är emot. Jag tycker verkligen att det här är riktigt jobbigt!

Det var bra att vi pratade om det igår, men jag känner att vi inte kom fram till något speciellt egentligen.. Finns det någon annan som är i min situation eller känner igen sig?

Hej och välkommen hit!

Jag känner igen din situation faktiskt. Jag är själv jättesugen på att bli gravid snart och har pratat med sambon om detta. Han är med på noterna om att skaffa barn, men när det väl kommer till kritan så vill han alltid skjuta upp det och skyller på bl.a. ekonomiska skäl.

Vi har haft diskussionen ett antal gånger och för varje gång vi pratar så blir han mer och mer "taggad" han med. Jag tror alltså att det kan vara så att han måste vänja sig vid tanken lite grann innan han kan säga rakt ut att "Jag vill skaffa barn NU!".

[Anonym med längtan.]

Hej och välkommen hit!

Jag känner igen din situation faktiskt. Jag är själv jättesugen på att bli gravid snart och har pratat med sambon om detta. Han är med på noterna om att skaffa barn, men när det väl kommer till kritan så vill han alltid skjuta upp det och skyller på bl.a. ekonomiska skäl.

Vi har haft diskussionen ett antal gånger och för varje gång vi pratar så blir han mer och mer "taggad" han med. Jag tror alltså att det kan vara så att han måste vänja sig vid tanken lite grann innan han kan säga rakt ut att "Jag vill skaffa barn NU!".

Tack!

Det är skönt att höra att det finns andra som är i min situation. Jag undrar lite om varför våra killar är så fast vid det ekonomiska. Nu låter jag lite väl naiv när jag säger att ekonomin inte är viktig, men jag tycker inte att det är det viktigaste! Jag tror att det löser sig med tiden.. Ett barn kommer ju inte direkt heller och under den tiden så kan man planera och lösa den ekonomiska biten.

Hmm.. det är kanske så man måste göra. Att prata om det ibland så att killen kan vänja sig vid tanken. På något konstigt sätt, rätta mig gärna om jag har fel, så tror jag att vi kvinnor har lättare till att känna sig redo för barn. Det är i alla fall den uppfattningen som jag har har haft tidigare.

[e_90]

Tack!

Det är skönt att höra att det finns andra som är i min situation. Jag undrar lite om varför våra killar är så fast vid det ekonomiska. Nu låter jag lite väl naiv när jag säger att ekonomin inte är viktig, men jag tycker inte att det är det viktigaste! Jag tror att det löser sig med tiden.. Ett barn kommer ju inte direkt heller och under den tiden så kan man planera och lösa den ekonomiska biten.

Hmm.. det är kanske så man måste göra. Att prata om det ibland så att killen kan vänja sig vid tanken. På något konstigt sätt, rätta mig gärna om jag har fel, så tror jag att vi kvinnor har lättare till att känna sig redo för barn. Det är i alla fall den uppfattningen som jag har har haft tidigare.

Jag har en känsla av att vi är rätt många som är i den här situationen
God ekonomi är självklart en bra förutsättning när man skaffar barn, men jag själv tycker inte att det är hela världen att få leva lite snålt ett tag för att få ihop det. Men min kille däremot, han har ett större behov att ekonomisk frihet. Han vill kunna köpa det kan vill, han vill ha en dyr bil och annat som man inte alltid kan prioritera när det är ett barn med i bilden. Så, jag förstår honom på det sättet. Skillnaden är att jag inte har detta behov. Jag är inte speciellt intresserad av att ha den nyaste och dyraste tekniken och därför skulle jag inte sakna det heller.

Ja, nog har vi kvinnor lättare för att känna sig redo, det tror jag med! Men för oss är det ju en helt annan upplevelse. Så känner jag i alla fall. Att få bära barnet i nio månader, att känna det växa i magen, att föda, att hålla sitt barn för första gången.. Det är sånt som gör att jag inte bryr mig (i samma utsträckning) om vad jag får "offra".

[Anonym med längtan.]

Jag har en känsla av att vi är rätt många som är i den här situationen
God ekonomi är självklart en bra förutsättning när man skaffar barn, men jag själv tycker inte att det är hela världen att få leva lite snålt ett tag för att få ihop det. Men min kille däremot, han har ett större behov att ekonomisk frihet. Han vill kunna köpa det kan vill, han vill ha en dyr bil och annat som man inte alltid kan prioritera när det är ett barn med i bilden. Så, jag förstår honom på det sättet. Skillnaden är att jag inte har detta behov. Jag är inte speciellt intresserad av att ha den nyaste och dyraste tekniken och därför skulle jag inte sakna det heller.

Ja, nog har vi kvinnor lättare för att känna sig redo, det tror jag med! Men för oss är det ju en helt annan upplevelse. Så känner jag i alla fall. Att få bära barnet i nio månader, att känna det växa i magen, att föda, att hålla sitt barn för första gången.. Det är sånt som gör att jag inte bryr mig (i samma utsträckning) om vad jag får "offra".

Jag håller med dig! En förutsättning, men inte en självklarhet eller ett måste. För att försöka se det positiva så är det väl bra på så sätt att vi är olika, män och kvinnor. Då kompenserar vi varandra och ger barnet/barnen ett bra hem.

Att vara gravid är nog en upplevelse som man måste vara med om själv för att riktigt förstå vad det handlar om. Ibland kan jag tycka synd om männen som inte har den valmöjligheten.

Jag pratade ytterligare med killen idag när vi var ute oh åkte. Jag fick både bra och, enligt mig, mindre bra nyheter. Han sade att han ville ha barn med mig (det var väl tur), men att han ville vänta ett tag till. Detta får jag helt enkelt acceptera. Dock får jag vänta några månader till ett år, men det känns som att han är mer på idén i alla fall.

[S]

Hej!

Jag läser om era funderingar och tänker att jag förstår er. Att era män tänker som de gör kan kanske vars typiskt, även pm jag verkligen inte gillar att generalisera.

Det min erfarenhet säger är att män sällan tänker på själva leveranstiden Vid frågan, vill du ha barn med mig tänker de nu, inte om ett år, vilket snarare är rimligt. Dessutom kanske det inte tar sig direkt och det tar snarare två år. Det kan få en man som idag är väldigt osäker att bli fruktansvärt frustrerad, tro mig.

Den perfekta tiden finns inte, men ni har gott om tid under graviditeten att förbereda er. Ekonomin fixar ni säkert.

Livet är nu. Lycka till!

[e_90]

[dudu]

Kan man verkligen ta bort ett sådant längtan?
Jag är gift sedan 2007 och längtar mkt efter barn, prattat med min man om detta han säger att han vill också det, vi planerade förra året i april, kommer jag väl ihåg, att jag skulle bli gravid i början av 2011, nu har det gått jätte lång tid i min tanke och inget har hänt, jag tar upp diskutionen och påminnar honom med jämna mellan rum, ibland blir jag mkt ledsen och även gråtar det e så jobbit att vänta och tänka hela tiden............
vi har typ sex oftas men han gör fortfarande som förut, kommer inte i mig............??? jag vet inte varför. Vi både har fast jobb, bra ekonomi och allt som behövs.. jag vet inte vad är det som han väntar på??? förra veckan sa han att vi ska skaffa barn under det året men när sa jag,, då svarar han du ska ha detta i dinn tanke att du bli gravid 2011
vaddddddd jobbit tycker jag, att inte veta orsaken, vi älsker varandra mkt och vi har inga problem alls i vårran relation.......
Ber om ursäkt att jag pratta så mkt men vill verkligen höra eran tips.....