Är jag tokig?

[förvirrad]

Vi har levt tillsammans i många år. Han kom in i mitt liv som en trygg och stabil kille, han hade allt jag inte hade. Hem, fast inkomst, han var någon och jag blev fullständigt bedårad och förälskad. Det tog inte lång tid förrän jag älskade honom och flyttade in i hans hus. Han hade svårare att säga att han älskade mig vilket gjorde mig ledsen och osäker. Till slut sa han i alla fall att han gjorde det. Samtidigt hade jag det jobbigt med pappan till mitt barn och han stöttade mig verkligen i att lösa alla problem som uppstod och det uppskattade jag.
Under första tiden vi var tillsammans kunde han komma med konstiga kommentarer som att ingenting skulle bli som med XX (hans fd) eller kommentarer om tjejer i staden dit jag flyttat, att det kunde ha blivit han och hon om han bara gjort något annat när han var yngre. Det sårade mig jättemycket men han tyckte inte det var något särskilt upprörande, han älskade ju mig? Jag tyckte det var konstigt att säga så.

Under åren som gått har massor hänt. Han har varit hårdhänt mot mig när han druckit alkohol men då har det varit för att jag provocerat honom. Han har luggat mig, kastat ut mig i snön vid ett tillfälle när han varit arg och jag försökt få honom att inte dricka så mycket. Han har problem med alkoholen men dricker mindre nu än när vi blev tillsammans.
När han blir tillräckligt arg på mig kan han svära åt mig, be mig fara åt helvete och säga saker jag aldrig skulle säga till någon människa. Han menar på att jag är överkänslig, i deras familj kan man be någon fara åt helvete utan att det betyder något. I min värld kan man inte det, jag svär inte åt någon om det absolut inte är nödvändigt och det är det sällan.
Han vill gärna se att jag jobbar och mår bra säger han, samtidigt får det inte ta tid från familjen. Jag ska ta hand om mig och sköta om min kropp, men helst ska det läggas på tider när det inte stör resten av familjen.
Han är utåt sett en trygg familjefar som ingen skulle tro är elak eller dum, därför undrar jag om jag verkligen är tokig.

Han vill gärna framställa sig själv som en toffel, att han är hunsad och styrd av mig. Att jag är osund och inte verklighetsanknyten när jag är arg. När jag blir arg är det en osund ilska, jag är sjuk och han vill bli arg om han kan undvika det men jag triggar honom att bli det. Han kan använda saker om mig som jag inte kan rå för när vi bråkar. Samtidigt är han i perioder när han mår bra, snäll, omtänksam, vill gärna ställa upp och är en bra vän, kärleksfull men jag upplever honom som känslomässigt frånvarande, han är inte där och vill inte prata känslor. Känslor är farliga och de är oftast sjuka och inte kloka, vill jag ha någon att prata med borde jag skaffa en flickvän. Jag är intelligent och smart, eller har varit, men börjar misstro min egen förmåga att se om jag är helt utan verklighetsförankring och tokig. Är det jag som är knäpp och han smart eller är jag bara fast i ett osunt förhållande? Kan jag prata mig ur det här och få honom att se att han behandlar mig som hans pappa behandlar hans mamma? (Det är hans största skräck, att vara lik sin pappa och han klarar inte av att jag säger det till honom)

[Malinau]

Du är inte tokig och du lever i ett mycket osunt förhållande. Det finns inget som kan väga upp hårda ord eller smällar. Inget. När märket efter en smäll har läkt är det borta, men såren efter hårda ord läker aldrig riktigt. Verbala elakheter är därför ofta mycket värre. De är också mycket svårare att peka på, inte så konkreta alla gånger, även om du tog väldigt tydliga exempel.

Din man är inte stabil och innerst inne vet han om det. Han vet säkert också mycket väl att han sårar dig.

Ibland är han snäll, till och med kärleksfull. Det är precis det som gör att du blir osäker. Vem är han egentligen och vad vill han egentligen? Det bryter ner något oerhört att leva med någon som gör tillvaron så osäker.

Ofta tänker kvinnor i din sits, för du är långt ifrån ensam, att de goda sidorna ju finns, att han nog ska ändra sig etc. Du skriver också själv om att du provocerat honom.

Det jag tror att du måste inse är att det är han som har problem och du måste inse att du inte kan lösa dem. Bara han kan ta tag i sitt missbruk, i sina aggressioner och i sitt beteende. Det enda du kan göra är att ställa ett omedelbart och inte förhandlingsbart ultimatum. Antingen söker han omedelbart adekvat hjälp och går in för att få ordning på _sina_ problem, eller så lämnar du honom. Du måste också stå för det och du bör ha planerat hur du ska kunna lämna honom rent praktiskt så att du snabbt kan skrida till verket. Oftast är det också så att det är enda utvägen. Våga be närstående eller vänner om hjälp och om han ställer till med bråk och ge sig på dig ska du inte skydda honom, då ska du spara bevisen och polisanmäla honom!

Lite inspiration (Sara Varga - Spring för livet):
http://www.youtube.com/watch?v=dp4_ftaCr_8

Lycka till!

[Annika60]

Packa en väska och flytta. Nu. Sök hjälp på en kvinnojour om du ingenstans har att ta vägen.

[_Maa_]

...och se till att du raderar cachen på datorn, så inte mannen ser vad du varit inne på för sidor här!

[krax]

jag tror inte att du varken kan, eller ska prata dig ur det här.
du ska istället planera en flykt noga och diskret och se till att du har ett stadigt stöd omkring dig, blanda gärna in en kvinnojour. det kan ta tid att bryta dig loss från honom, och risken finns att du återigen tvivlar på din intuition. det är därför du behöver andra omkring dig som hjälper dig att hålla fokus. han låter manipulativ och farligt lik en psykopat, tycker jag.
och det är hans ansvar att skaffa egen hjälp, inte ditt.

[Been there]

Jag kan förstå din tvekan, jag antar att ni har barn tillsammans (du skriver familjefar)? Om inte, flytta! Om ni har barn, ställ ultimatum. En flytt kanske är nödvändig även om han söker hjälp?

[förvirrad]

Vi har flera barn tillsammans och vi ska gå i familjeterapi nu men jag vet inte hur jag ska ta upp det här med honom. Risken är att han ta illa vid sig, känner sig attackerad och vägrar gå på fler samtal. Då är det kört hur som helst känns det som. Hade jag inte haft barnen hade jag flyttat. Nu undrar jag mest om jag är helt tokig, har jag upplevt allt detta och bara accepterat det och varför har jag gjort det då under alla dessa år? Är jag knäpp?

Nu har vi en bra period, han är inte stressad och då fungerar det rätt bra. Jag tar inte upp vissa saker med honom för då kan det slå över åt andra hållet, jag är rädd att han ska bli arg på mig. Hans pappa är likadan mot hans mamma och min mamma mådde jättedåligt med min pappa för han var inte heller snäll mot henne. Men ibland bråkar vi och då är det mitt fel också att det blir fel och tokigt men jag tycker (naivt?) att alla kan göra fel och det är inte mer med det, man är inte dum i huvudet eller olämplig förälder för att man blir arg någon gång. Men jag kanske har fel?

[Malinau]

Vad bra att ni kommit överens om terapi tillsammans! Låt terapeuten styra samtalet. Låt gärna den man berätta först vad han tycker är era problem. Ta det en bit i taget, men vad du än gör, ta upp det!

Du ska heller inte varken förstärka eller förminska något problem. Var ärlig och håll dig till sanningen. Ditt sista stycke indikerar att du funderar på att förminska det, men det enda du skyddar om du gör det är hans sämre beteende.

[Anonym]

Nej, du är inte tokig och du borde och lämna denna man om det inte funkar med familjeterapin. Om ni har gemensamma barn, så kanske inte det är lämpligt att han har dem för mycket. Fråga på snacket Vårdnad gemensam/enskild under Familj & föräldraskap.
Kolla också snacket Misshandel fysisk och psykisk under Stödgrupper.

[ulatis]

Kära förvirrad!
Å så jag känner mig igen, tyvärr... Vet inte hur länge ni varit tillsammans, men för mig har det tagit alltför många år(!) innan jag vågat börja inse att detta här är inte rätt. Eller snarare börjat erkänna det för mig själv...

Har också föreslått terapi etc, men i hans ögon är det bara jag som behöver hjälp.

I skrivande stund känner jag mig ganska lugn, men det har varit många tårar de sista dagarna. Tårar, ilska och sorg. På ett vis hade den enklaste lösningen nu varit att "be om ursäkt" och återförenas, men den här gången har jag bara försökt förklara inte krypa inför honom... Han har rest till sin studieort imorse. Utan ett adjö...

Äsch, märker att jag inte är förmögen att ge goda råd just nu, men vill sända dig en stor styrkekram! Hoppas att terapin hjälper, men om det inte gör det, tänk förnuftigt, du ÄR värdefull för den du är oavsett vad han försöker få dig att tro...

Jag började skriva ned vad som händer för snart ett år sedan, i mellantiden har vi haft det ganska bra och ganska dåligt, du får gärna läsa där.

Berätta gärna hur det går!
Kramar!!!

[förvirrad]

Vi har varit på första samtalet på familjeterapin nu och ingenting gick som jag hade tänkt mig det. Han erkände direkt att han har problem med att dricka för mycket, att han behandlat mig illa och att han behandlar mig som hans pappa behandlar hans mamma! Det hade jag inte förväntat mig alls.
Terapeuten ville veta vad vi föll för hos varandra vilket var svårt tyckte maken, för det var ju helheten han fallit för hos mig. Det ska bli väldigt intressant att gå in på olika händelser sedan för att få tag i ett mönster i hur vi gör här hemma. Tack för att ni lyssnat och gett råd, jag känner mig mindre tokig nu.