Jag har skrivit för några veckor sedan om min sambo som har stor bakteriefobi.
Igår kom hans barn hem från skolan och sa att hon blivit bjuden på kalas under onsdag.
Det var till hennes "bästis". Jag sa inte så mycket kring det, utan tyckte att det beslutet får min sambo ta, då det gäller hans barn.
Kompisen ringde fler gånger under kvällen för att veta om sambons dotter skulle komma på kalaset. Min sambo vägrade svara och när hans dotter frågade vem det var så sa han att det var någon försäljare.
Jag frågade vad han höll på med och sa sedan att han inte vill att hans barn skall gå på kalaset, pga rädsla (hans rädsla) för magsjuka..
Så imorse fortsatte ringandet.. sambons dotters kompis ringde och ringde, till slut gav jag telefonen till flickan och hon fick svara.
Hon vill ju gå på kalaset, så jag ringde sambon och sa att vi svarat telefonen och det var Sofia som ringde och ville ha Amanda med på kalaset.
Min sambo blev sur och säger till mig "OK! Då är det DITT ansvar, du stannar hemma med henne om hon blir magsjuk, jag stannar INTE hemma!"
Eh?
Så talar sambon med sin dotter igen, jag hör hur frustrerad och ledsen hans dotter blir. Sedan lägger hon på telefonen, säger att hon vill så gärna gå på kalaset och att hon har knappt några kompisar alls, sist hon var hemma hos någon kompis eller hade någon vän hemma hos oss var för ett år sedan. Ja, vad skall jag säga? Det är ju sant, det är ganska precis ett år sedan hon var hos en kompis.
Hon blev jätteledsen och säger att vi är sjuka i huvudet som inte låter henne gå på kalas hos hennes bästa vän heller.
jag förklarade att det beslutet måste hennes pappa ta, det kan inte jag ta.
Hur knäppt jag än tycker att min sambo resonerar, så kan inte jag ta det beslutet.
För mig känns det självklart hemskt att hans dotter måste avstå från ett födelsedagskalas pga att hennes pappa är sjukligt rädd för sjukdomar..
Så flickan sa att hon kommer att berätta detta för hennes kompis och för alla i hennes klass.
Ja, det är inte jag som behöver skämmas iaf, men hur hade ni andra gjort i min situation? Hade ni tagit ett beslut över pappan och låtit barnet gå på kalaset?
Hon är ju snart 10år så hon kommer ju snart att göra som hon vill i den frågan..
1
Bakteriefobi Jag har skrivit för några veckor sedan om min sambo som har stor bakteriefobi.
Igår kom hans barn hem från skolan och sa att hon blivit bjuden på kalas under onsdag.
Det var till hennes "bästis". Jag sa inte så mycket kring det, utan tyckte att det beslutet får min sambo ta, då det gäller hans barn.
Kompisen ringde fler gånger under kvällen för att veta om sambons dotter skulle komma på kalaset. Min sambo vägrade svara och när hans dotter frågade vem det var så sa han att det var någon försäljare.
Jag frågade vad han höll på med och sa sedan att han inte vill att hans barn skall gå på kalaset, pga rädsla (hans rädsla) för magsjuka..
Så imorse fortsatte ringandet.. sambons dotters kompis ringde och ringde, till slut gav jag telefonen till flickan och hon fick svara.
Hon vill ju gå på kalaset, så jag ringde sambon och sa att vi svarat telefonen och det var Sofia som ringde och ville ha Amanda med på kalaset.
Min sambo blev sur och säger till mig "OK! Då är det DITT ansvar, du stannar hemma med henne om hon blir magsjuk, jag stannar INTE hemma!"
Eh?
Så talar sambon med sin dotter igen, jag hör hur frustrerad och ledsen hans dotter blir. Sedan lägger hon på telefonen, säger att hon vill så gärna gå på kalaset och att hon har knappt några kompisar alls, sist hon var hemma hos någon kompis eller hade någon vän hemma hos oss var för ett år sedan. Ja, vad skall jag säga? Det är ju sant, det är ganska precis ett år sedan hon var hos en kompis.
Hon blev jätteledsen och säger att vi är sjuka i huvudet som inte låter henne gå på kalas hos hennes bästa vän heller.
jag förklarade att det beslutet måste hennes pappa ta, det kan inte jag ta.
Hur knäppt jag än tycker att min sambo resonerar, så kan inte jag ta det beslutet.
För mig känns det självklart hemskt att hans dotter måste avstå från ett födelsedagskalas pga att hennes pappa är sjukligt rädd för sjukdomar..
Så flickan sa att hon kommer att berätta detta för hennes kompis och för alla i hennes klass.
Ja, det är inte jag som behöver skämmas iaf, men hur hade ni andra gjort i min situation? Hade ni tagit ett beslut över pappan och låtit barnet gå på kalaset?
Hon är ju snart 10år så hon kommer ju snart att göra som hon vill i den frågan..
Jag skulle definitivt insisterat på att sambon söker behandling för sin fobi eftersom den kraftigt begränsar inte bara hans eget utan även hans dotters livsrum.
Han kan bli hjälpt både av medicinering och av kbt-terapi, så det finns ingen ursäkt för att fortsätta ha denna fobi.
2
Jag skulle definitivt insisterat på att sambon söker behandling för sin fobi eftersom den kraftigt begränsar inte bara hans eget utan även hans dotters livsrum.
Han kan bli hjälpt både av medicinering och av kbt-terapi, så det finns ingen ursäkt för att fortsätta ha denna fobi.
Sen bör det ju vara nån rimlighet i det också. Dottern går ju till skolan varje dag - inte får hon kontakt med mer magsjukebakterier hemma hos någon än i kontakterna i skolan. Så även om jag håller med om att han bör söka behandling, för sin och er andras skull, så tycker jag att du bör bemöta honom i detta, eftersom det inte ens håller logiskt.
Om du och pappan resonerar om det tycker jag att du ska säga att hon bör få gå, inte helt ducka i beslutet. Det är en annan sak om de får komma hem till er eller inte, i alla fall en annan logik, men som sagt, de bakterier hon får på kalaset får hon ju av samma barn i skolan ändå.
5
Sen bör det ju vara nån rimlighet i det också. Dottern går ju till skolan varje dag - inte får hon kontakt med mer magsjukebakterier hemma hos någon än i kontakterna i skolan. Så även om jag håller med om att han bör söka behandling, för sin och er andras skull, så tycker jag att du bör bemöta honom i detta, eftersom det inte ens håller logiskt.
Om du och pappan resonerar om det tycker jag att du ska säga att hon bör få gå, inte helt ducka i beslutet. Det är en annan sak om de får komma hem till er eller inte, i alla fall en annan logik, men som sagt, de bakterier hon får på kalaset får hon ju av samma barn i skolan ändå.
jag hade stöttat dottern och riskerat dusten med sambon (som för övrigt med all säkerhet inte hade varit min sambo så länge till om han inte hade sökt hjälp).
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
6
jag hade stöttat dottern och riskerat dusten med sambon (som för övrigt med all säkerhet inte hade varit min sambo så länge till om han inte hade sökt hjälp).
Jo, rent krasst tycker jag du bör skämmas lite. Ni är ju en familj - ALLA - och då bestämmer väl de vuxna och inte bara en vuxen, oavsett om man är förälder till barnet eller inte.
Jag hade stått upp för barnet, oavsett om det var mitt eller inte, tagit beslut över pappans huvud och låtit barnet gå. Detta för att pappan kommer ALDRIG lära sig att resonera annorlunda om han har tvång/fobi kring detta med baciller.
Hur hade du resonerat om det gällde ditt barn och du bodde med pappan. Hade du gett med dig då?!
Sen håller jag med tösen - det är sjukt och pappan behöver hjälp! KBT rekommenderar jag och det genast!
Han har INTE rätt att ställa krav på er och när du inte står upp, säger emot, eller ställa krav på att han måste söka hjälp, så tillåter du honom att fortsätta med sina "grejer". dansa inte efter hans pipa för det kan bli värre med hans fobi och det kan tom övergå i tvång (om han inte redan har det).
7
Jo, rent krasst tycker jag du bör skämmas lite. Ni är ju en familj - ALLA - och då bestämmer väl de vuxna och inte bara en vuxen, oavsett om man är förälder till barnet eller inte.
Jag hade stått upp för barnet, oavsett om det var mitt eller inte, tagit beslut över pappans huvud och låtit barnet gå. Detta för att pappan kommer ALDRIG lära sig att resonera annorlunda om han har tvång/fobi kring detta med baciller.
Hur hade du resonerat om det gällde ditt barn och du bodde med pappan. Hade du gett med dig då?!
Sen håller jag med tösen - det är sjukt och pappan behöver hjälp! KBT rekommenderar jag och det genast!
Han har INTE rätt att ställa krav på er och när du inte står upp, säger emot, eller ställa krav på att han måste söka hjälp, så tillåter du honom att fortsätta med sina "grejer". dansa inte efter hans pipa för det kan bli värre med hans fobi och det kan tom övergå i tvång (om han inte redan har det).
Läste ditt inlägg igen och ser en öppning till hur hon kan gå, eftersom han sa OK om du var hemma om hon blev magsjuk... och hur stor är sannolikheten? Alltså har du en möjlighet att stötta dottern genom att fatta beslutet att hon får gå!
Sen bör han fortfarande söka hjälp men i det akuta läget behöver även dottern hjälp och stöd från den vuxne som inte har fobi - du.
8
Läste ditt inlägg igen och ser en öppning till hur hon kan gå, eftersom han sa OK om du var hemma om hon blev magsjuk... och hur stor är sannolikheten? Alltså har du en möjlighet att stötta dottern genom att fatta beslutet att hon får gå!
Sen bör han fortfarande söka hjälp men i det akuta läget behöver även dottern hjälp och stöd från den vuxne som inte har fobi - du.
Även om det juridiska ansvaret för hans barn ligger hos honom så är ju ni tillsammans en familj. Jag hade i ditt läge sagt att "ja, jag stannar hemma om hon blir sjuk för jag tycker det är viktigt att hon får gå på kalas!" Det är hela samhällets ansvar att nästa generation väser upp till kloka och ansvarstagande individer och genom att utelämna flickan till pappans magsjukefobi så sviker du henne och det samhälle du är en del av.
9
Även om det juridiska ansvaret för hans barn ligger hos honom så är ju ni tillsammans en familj. Jag hade i ditt läge sagt att "ja, jag stannar hemma om hon blir sjuk för jag tycker det är viktigt att hon får gå på kalas!" Det är hela samhällets ansvar att nästa generation väser upp till kloka och ansvarstagande individer och genom att utelämna flickan till pappans magsjukefobi så sviker du henne och det samhälle du är en del av.
Lämna honom! Det går ju inte att leva med en människa som inte inser att han är sjuk och söker hjälp. Stackars barn! Ska hon inte få ha vänner och ett socialt liv för att han är rädd för kräksjuka? Det är bland det värsta jag hört talas om.
10
Lämna honom! Det går ju inte att leva med en människa som inte inser att han är sjuk och söker hjälp. Stackars barn! Ska hon inte få ha vänner och ett socialt liv för att han är rädd för kräksjuka? Det är bland det värsta jag hört talas om.
Jag har en släng av kräkfobi också och känner i bland att jag undviker vissa saker med barnen där det kan finnas smitta
Fast inte går jag så långt som i detta fallet med pappan och dottern.
Men hur kan jag bli hjälpt..jag inser att jag måste ha det för att mitt liv ska bli lättare och roligare
11
Jag har en släng av kräkfobi också och känner i bland att jag undviker vissa saker med barnen där det kan finnas smitta
Fast inte går jag så långt som i detta fallet med pappan och dottern.
Men hur kan jag bli hjälpt..jag inser att jag måste ha det för att mitt liv ska bli lättare och roligare
Eftersom du är medveten om problemet behöver du "bara" utmana din rädsla och gå på sånt som du kanske inte eg vill gå på pga din fobi. Fobier tas sönder genom att man utmanar dem regelbundet.
13
Eftersom du är medveten om problemet behöver du "bara" utmana din rädsla och gå på sånt som du kanske inte eg vill gå på pga din fobi. Fobier tas sönder genom att man utmanar dem regelbundet.
Det finns flera olika sorters hjälp. I de allra värsta fallen kan det bli tal om medicinering, men som sagt, det är i extremfall.
Jag tror att när det gäller dessa typer av funktionshinder så behövs det en person som kan KBT - kognitiv beteendeterapi. Det innebär att man får lära sig att tänka om - byta ut de "knäppa" tankarna och tänka andra tankar. Man utsätter sig för det man är mest rädd för och då i små omgångar. Man får lära sig tänka logiskt istället för att låta känslorna ta överhanden och låta de styra i allt det ologiska.
14
Det finns flera olika sorters hjälp. I de allra värsta fallen kan det bli tal om medicinering, men som sagt, det är i extremfall.
Jag tror att när det gäller dessa typer av funktionshinder så behövs det en person som kan KBT - kognitiv beteendeterapi. Det innebär att man får lära sig att tänka om - byta ut de "knäppa" tankarna och tänka andra tankar. Man utsätter sig för det man är mest rädd för och då i små omgångar. Man får lära sig tänka logiskt istället för att låta känslorna ta överhanden och låta de styra i allt det ologiska.
Jag kan förstå mannens rädsla, men att hindra en tioåring att gå på bästisens kalas, det är ju lite väl överdrivet.
Lär barnen istället hur de ska undvika att bli magsjuka, genom noggrann handhygien, inte äta en tårta som stått framme i timtal på ett bord, etc. Det gäller inte bara barnkalas utan även bröllop, 50-årskalas och alla andra fester med glada amatörkockar. Många peta-fingrar och dåliga möjligheter att hålla maten kall eller varm brukar det vara på så'na fester.
18
Jag kan förstå mannens rädsla, men att hindra en tioåring att gå på bästisens kalas, det är ju lite väl överdrivet.
Lär barnen istället hur de ska undvika att bli magsjuka, genom noggrann handhygien, inte äta en tårta som stått framme i timtal på ett bord, etc. Det gäller inte bara barnkalas utan även bröllop, 50-årskalas och alla andra fester med glada amatörkockar. Många peta-fingrar och dåliga möjligheter att hålla maten kall eller varm brukar det vara på så'na fester.
Läraren ringde hem, hon hade försökt att få tag på min sambo som i sin tur inte hade svarat. Sambons dotter och hennes bästis skulle åka tillsammans hem till kalaset, varpå svar var bråttom.
Läraren började samtalet med.."Ja, Amanda vill gå på Sofias kalas här och jag har försökt få tag på pappan men han svarar inte i mobilen, så nu är det lite bråttomt, hur var det sagt egentligen? Du får tala med Amanda så får ni komma överens"
Så jag talade med sambons dotter och hon sa då att de flesta i klassen av tjejerna skulel på kalaset och hon vill så gärna gå. Ja, jag tog beslutet, sa att hon kan gå så hämtar jag henne efter det.
Efter en timme drygt, kommer sambon hem på fika.. jag sa att läraren hade försökt att nå honom men att han inte svarade och hon undrade om kalaset.
Sambon säger "Men vad i helvete?! Har du sagt att hon fick gå på kalaset?! DU har INGEN rätt att göra så här! DU har INGEN som helst rätt gällande mitt barn! Det är JAG och MAMMAN som tar det beslutet INTE DU!"
Jaha.. ja det var ju trevligt att höra. Så jag sa att jag skulle då ha sagt att läraren borde ringa mamman istället, fast mamman är arbetandes och boendes på annan ort??
Nä, det skulle jag inte ha gjort, utan bara sagt "ni får kontakta pappan!"
Dottern var supernöjd av att ha fått vara på kalaset iaf och fått umgås med sina vänner som det var ett år sedan som hon var hem till.
Så hemma på kvällen fick jag höra dt ena med det tredje, jag skulle minsann vara hemma med barnet om barnet blir sjuk, jag har ingen som helst rätt att lägga mig i sådant som rör hans dotter, ska inte bry mig om när läggninstiden är, om han så vill laga middagen åt henne kl 19, när vi andra äter kl 17, jag skulle inte lägga mig i vart dottern äter sin middag om det så är i sängen, tv-rummet eller i köket, jag hade inte något med det att göra. Så jag fick verkligen höra hur jag skall lägga ned allt, jag sköter mig och mina barn och han sköter sitt.
Tänk att denna lilla sak om kalas kunde ge sådana konsekvenser...
20
Så blev det:
Läraren ringde hem, hon hade försökt att få tag på min sambo som i sin tur inte hade svarat. Sambons dotter och hennes bästis skulle åka tillsammans hem till kalaset, varpå svar var bråttom.
Läraren började samtalet med.."Ja, Amanda vill gå på Sofias kalas här och jag har försökt få tag på pappan men han svarar inte i mobilen, så nu är det lite bråttomt, hur var det sagt egentligen? Du får tala med Amanda så får ni komma överens"
Så jag talade med sambons dotter och hon sa då att de flesta i klassen av tjejerna skulel på kalaset och hon vill så gärna gå. Ja, jag tog beslutet, sa att hon kan gå så hämtar jag henne efter det.
Efter en timme drygt, kommer sambon hem på fika.. jag sa att läraren hade försökt att nå honom men att han inte svarade och hon undrade om kalaset.
Sambon säger "Men vad i helvete?! Har du sagt att hon fick gå på kalaset?! DU har INGEN rätt att göra så här! DU har INGEN som helst rätt gällande mitt barn! Det är JAG och MAMMAN som tar det beslutet INTE DU!"
Jaha.. ja det var ju trevligt att höra. Så jag sa att jag skulle då ha sagt att läraren borde ringa mamman istället, fast mamman är arbetandes och boendes på annan ort??
Nä, det skulle jag inte ha gjort, utan bara sagt "ni får kontakta pappan!"
Dottern var supernöjd av att ha fått vara på kalaset iaf och fått umgås med sina vänner som det var ett år sedan som hon var hem till.
Så hemma på kvällen fick jag höra dt ena med det tredje, jag skulle minsann vara hemma med barnet om barnet blir sjuk, jag har ingen som helst rätt att lägga mig i sådant som rör hans dotter, ska inte bry mig om när läggninstiden är, om han så vill laga middagen åt henne kl 19, när vi andra äter kl 17, jag skulle inte lägga mig i vart dottern äter sin middag om det så är i sängen, tv-rummet eller i köket, jag hade inte något med det att göra. Så jag fick verkligen höra hur jag skall lägga ned allt, jag sköter mig och mina barn och han sköter sitt.
Tänk att denna lilla sak om kalas kunde ge sådana konsekvenser...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
