Barn som "bor" på förskolan..

[Anonym]

Hur ska man tänka?
Vi har en snart 3 åring på vår förskola som har tid hos oss 7-17 varje dag. Är aldrig ledig vid lov eller sådär. Han lämnas och hämtas av en nanny. När träffar han sina föräldrar egentligen?
Nu fick vi in hans sommarledighet 1 (en!) ledig vecka på hela sommaren.
Det är ju som man blir ledsen. Hur blir egentligen föräldra - barn kontakten när de träffas så sällan/lite. Han var ledig två veckor vid jul, annars har han inte haft en dag ledigt sedan förra sommaren, då var det två veckor.. (som han spenderade med nannyn med största sannorlikhet)
Föräldrarna har ett företag i ihop, (restaurang) så jag vet att nannyn oftast jobbar helger också, så hans vardag ser ju ut så här -alltid!

Ingen av dem är svensktalande från början, nannyn kan bara vissa ord på svenska. Så pojkens språk (eller mest språkförståelsen egentligen) är inte åldersadekvat alls. Han har väldigt svårt att ta en tillsägelse och han vill alltid ha sin vilja igenom annars blir han lite hysterisk.

Ska man ta upp något på utv samtal om tiden de spenderar ihop, eller är det utanför vårt område? Annars finns inget att anmärka på. Han är hel och ren, och har bara de dyraste märkeskläderna/skor/gummistövlar/regnställ. Det gör väl ännu mer att man reagerar. När hinner de shoppa? Måste de verkligen jobba 24/7 -pengamässigt- då de lägger ut så otroligt mkt pengar på kläder? (de få gånger vi träffar föräldrarna så är det bara de allra dyraste märkena från topp till tå)

Barnets bästa.. vem tänker på denna pojkens bästa, liksom?

[Anonym]

Men vad du spekulerar! Det mesta av det du skriver har du ju ingen aning om och vem är du att bestämma hur föräldrar ska vara mot sina barn? Jäklar moralfasoner!!

Det du ska ta upp på utvecklingssamtalet är sånt som rör pojkens utveckling och trivsel, i stora drag. Har ni inget frågeformulär eller punkter som ska gås igenom vid ett utvecklingssamtal?

[maisy]

Ja, här får du sortera känner jag.

Är du orolig för pojken? Om du är orolig för honom ska du ta upp det, och du ska inte vänta tills det är dags för utvecklingssamtal. Men jag tycker att du ska grunda din eventuella oro för hur barnet har det utifrån hur han mår och inte utifrån hur en familj borde vara.

Om pojken inte har det svenska språket hemifrån så är det ju ni på förskolan som ska stödja svenskan, det är ju jättebra att ni berättar för föräldrarna hur ni gör det och att det är jättebra att de pratar sitt språk med pojken (pratar föräldrarna och nannyn samma språk).

Du kan ju inte seriöst mena att det är ett problem att han har fina märkeskläder!? Hur och när de handlar barnets kläder är ett typiskt exempel på sånt som personalen på förskolan naturligtvis inte lägger några som helst värderingar i så länge barnet har de kläder det behöver.

Men när du nu oroar dig för hur han har det så ska du självklart ta upp det på ett samtal så snart som möjligt, men tänk på att lyssna med ett öppet sinne och att det inte finns nån färdig mall för hur alla familjer ska se ut. Pojken kanske t ex tillbringar sin fritid på restaurangen med sina föräldrar. Är det automatiskt dåligt? Så, lyssna, berätta vad förskolan kan erbjuda och berätta för dem om du känner en oro för att han inte har det bra.

[Anonym]

Nix, du har inget med föräldrarnas sätt att utöva föräldraskap att göra - OM du inte uppfattar att barnet far illa och då är du ju skyldig att anmäla missförhållandena till socialtjänsten.

Barnet "bor" för övrigt inte på förskolan. Här blir jag riktigt förbannad då jag själv har flera timmars restid till jobbet. Det är inte alla förunnat att ha krypavstånd till sitt heltidsarbete.

Hur många barn / vuxna har f ö inte svårt att kunna ta en tillsägelse? Och tror du inte att det kan ha lite med språket att göra också? Om han inte kan formulera sitt missnöje eller frustration i ord så är det kanske lätt hänt att man blir "hysterisk" istället?

Ja, du går i alla fall alldeles utanför ditt kompetensområde. Håll dig till barns lärande och omsorg i förskolan. Föräldrarnas ekonomiska prioriteringar har du inte så mycket med att göra. Eller i vilken omfattning de väljer att arbeta. Eller om de anlitar en nanny. De tänker nog på sonens bästa.

[-Dellen-]

Men det är dina värderingar som är praxis då. Alla tänker olika och -högst troligt- tänker de här föräldrarna på sitt barns bästa ur sitt perspektiv.
Hur de tänker är inte vårt ansvar, ungen verkar ju må bra, envis o bortskämd, javisst, men inte "misskött".
Blir ledsen av läsa hur mycket tid du uppenbarligen lägger på att fundera på deras dyra klädvanor. Kanske är jag luttrad men många av "mina" familjer har liknande vanor som din familj, men min åsikt är väl att det är deras val och ansvar så länge jag kan se att deras ungar mår bra.

[wondergirl]

Jag tror du måste skilja på dina privata och personliga åsikter och det som är professionellt.

Du har rätt att tycka, men i din profession så är det inget du får uttrycka, såvida du inte anser att barnet faktiskt far illa. Och då tar du upp det med ditt arbetslag och chefen.

I förskolan har vi ett uppdrag från staten som vi ska sköta på bästa sätt. Och i din yrkesroll som förskolelärare ska du inte lägga några värderingar om att barn är länge på förskolan.

Och att bekymra dig över hur föräldrar har tid att köpa kläder, då har du trätt över gränsen för yrkesrollen.

Jag tror du behöver fundera på din yrkesroll och att särskilja dina privata åsikter från den professionella.

[Anonymz]

Gällande pojkens språk. Pratar man ett språk hemma så är det just det språket som är modersmålet. Då har pojken rätt att få modersmålstöd på förskolan. Kommer att skärpas ytterligare iom skollag2011.
I och med att pojken har ett annat modersmål, ska ni jobba med svenska som andraspråk med pojken. Det är skillnad på att ha svenska som modersmål och svenska som andraspråk.
Vad gör ni i förskolan för att främja modersmålet och svenskan?

Du skriver att hans språk inte är åldersadekvat. Menar du då hans modersmål?

Det är inte alltid lätt att få ihop sin vardag vad gäller jobb och ekonomi. Alla gör vi olika prioriteringar. Jag förutsätter att pojken har en bra tid när han väl är på förskolan. Sen förutsätter jag också att föräldrarna har en bra tid med pojken när de är tillsammans. De kanske utnyttjar tiden och gör säkert så gott de kan.

Håller med ovan skrivare. Är det så att du är orolig för att föräldrarna sviktar i sitt föräldraskap, så ta upp det med kollegor. Är ni sedan gemensamt oroliga så ska ni anmäla till soss.

Finns barn som har mycket tid tillsammans med sina föräldrar, men det betyder inte att de är tillsammans och har det bra.

[Anonym]

Hur mycket tid jag lägger för att fundera över deras klädvanor?! Nääe du, det gör jag inte alls. Inte ett dugg. Jag är själv väldigt intresserad av barnkläder/kläder, så därför ser jag sådant på långt avstånd.

Jag upplever inte alls att dessa föräldrar har sitt barns bästa för ögonen för fem öre. Endast deras företag. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man för sitt barns bästa väljer att arbeta så man inte ens hinner träffa sitt barn i vaket tillstånd alls på helgerna.

Mina väderingar är absolut inte praxis! Men jag är allvarligt oroad över samhällsutveckling när kvalitetstid värders så mkt högre än kvatitet. Denna pojken träffar knappt sina föräldrar och har inte gjort sedan han var veckan före sin 1 års dag, och det tycker jag är väldigt oroväckande.

[Anonym]

Jag vet vad som är mitt uppdrag. Ingen tvekan där alls. Men jag är lite konfundersam över att jag (vi) verkar vara ensamma om att även ha känslor med under våran tid då vi arbetar. Att man reagerar på när barn bortprioriteras. Inte "anmälnings-biten" men tillräckligt för att man ska känna med barnen. Gör ni aldrig det alltså?
Frågan är lyft både i arbetslaget och med chefen. Alla är oroade, men inte så att vi känner att vi måste anmäla.

Undrar om era svar hade blivit annorlunda om jag uteslutit klädbiten, för det verkar vara det som ni har hängt upp er på mest!

Tro det eller ej, men jag kan skilja på min yrkesroll och mina privata åsikter, det är ju därför som jag ventilerar här istället för med föräldrarna. Jag vet att det inte tillhör läroplanen att vara orolig över om barnen ö.h träffar sina föräldrar, men jag tänker på barn - föräldra anknytningen, hur gynnas den av situationen? På vilket sätt lär de sig samspela under uppriktiga förhållanden? I tamburkontakten ser man mkt tycker jag. Och där ser vi en 3 åring som redan lärt sig hur man spelar ut sin nanny totalt, och vid de fåtal tillfällen som föräldrarna hämtat under dessa år, ser jag inte alls den vanliga kommunikationen/samspelet som man ser hos gemeneman (barn/förälder)

Men jag verkar ensam om att tycka att det är bland det viktigaste som barnet har? Ingen här som läst ICDP eller annan samspels/aknytningsteori som kan känna en liten vink av vad jag försökte få fram?

[Anonym]

Är det verkligen ingen här som träffar på gråzoons barn? Barn som man känner extra för av någon anledning men som det inte finns tillräckligt för en anmälan?
Som sagt så har frågan lyfts sedan snart två år tillbaks, och det både hos kollegor och chef. En anmälan är inte aktuell, men vi har honom under extra uppsikt.

Hans modersmål är väldigt komplicerat, då föräldrarna pratar svenska, engelska, franska samt ett afrikanskt språk med honom. Nannyn endast stapplig engelska och det afrikanska språket. De är använder 3 resp 4 språk var föräldrarna.
Med språk menar jag svenska. Jag har aldrig hört honom prata något annat språk ö.h. Enligt föräldrarna så pratar han än så länge bara svenska, men de försöker få honom att prata även de andra språken. De vill bara att vi använder svenska på förskolan, även till nannyn, men där måste vi ta till engelska ibland för att ö.h förstå något av vad vi kommunicerar.

Modersmålstöd finns inte som önskas i vår kommun. Det är en väldigt liten kommun på 6000 invånare. Chefen är underrättad. Mer kan inte vi som pedagoger göra. Vi arbetar aktivt med svenska språket iochmed att vi är en 1-3 års avdelning, så språket i sig har han utvecklat hyfsat, ordförståelsen släpar dock kraftigt.

[Anonym]

Svär inte åt mig är du snäll!
Du har ingen aning om, om jag spekulerar eller inte. Du har ingen aning om hur väl jag känner denna familjen eller inte.

Dej svarar jag inte förrän du är betydligt trevligare i tonen.

[Anonym]

Vi är oroliga för pojken. Inte anmälnings oroliga som jag skrivit flera gånger i tråden. Men såpass att vi skulle vilja lägga fram det på ett bra sätt på utv.samtalet. (som vi har på måndag)

Det är absolut inget problem med att han har fina märkeskläder. Jag ville mest belysa att det känns otroligt att de arbetar dag och datt för endast ekonominsskull. (ingen ensamstående mamma, som man kanske ändå ser mest framför sig, som _måste_ för att få mat för dagen)
Så stryk det jag skrev om det. Det verkar du inte vara ensam om att hänga upp dej på, och jag undrar om jag blivit lika sågad om jag utelämnat den delen. Men det kanske är så att man i dagens samhälle inte ser någon anledning till oro att föräldrar/barn inte ö.h träffar varandra?! Men jag undrar då vad vi tror att vi skapar för framtidens barn? (och framförallt anknytningsperspektivet som jag skrivit om innan)

Iochmed att vi bor i en liten by, där alla känner alla, så vet vi ganska mkt om varandra (för gott och ont) och visst är han med på restaurangen ibland. Absolut. På helgerna är han där ibland med nannyn. Vardagar finns det ingen tid, då restaurangen inte ligger här. Föräldrarna har försökt ragga oss personal till barnvakt helger/kvällar osv. Där har vi dock stoppat.

Tack för trådens schysstaste svar iaf Maisy. Du dömmer mig inte lika hårt som resten. Tack för det!

[Anonym]

När jag skrev att han har svårt att ta en tillsägelse så menar jag såklart att det utmärker sig från barns "normala utveckling". Han har inte bara "lite" svårt att ta en tillsägelse och visst kan det ha med språket att göra till viss del absolut. Men vi ser ändå något annat. Vi är fem personer i vårt arbetslag som alla har arbetat länge, och hur otroligt ni än får det att låta i era svar till mig, så är vi faktiskt erkända att ha en hyfsad bra barnsyn och ett öga för att upptäcka det där extra. (tysta kunskapen, om du hört talas om den?)

Jag tror inte alls på att föräldrar idag alltid gör sina val efter sina barns bästa. Långt ifrån to.m. Så jag köper inte alls dina sista rader. Vi lever inte i ett samhälle som alltid har råd med prioriteringar som våra barn skulle må bäst av. Några mer än andra. Men det är helt Ok att tycka olika. Jag accepterar det. Däremot gillar jag inte alls din ton mot mig, jag kan omöjlig rå för att du inte har krypavstånd till jobbet.. och det känns som att du försöker knäppa mig på näsan, men jag tackar ändå för att du tog dej tid att svara.

Du kan läsa mina andra svar så ser du lite vad våran oro grundar sig i.

[mamma o fskl]

Nu tycker jag att du börjar lämna ut väldigt mkt uppgifter om familjen här. Du skriver själv att det är en liten ort där alla känner alla, och med den informationen du lämnar ut här, kan du vara säker på att ingen kan känna igen vilken familj du menar? Tänk på sekretessen!

Och jo, visst träffar jag på en hel del gråzonsbarn på mitt jobb, och då brukar jag och mina kollegor göra det bästa vi kan för barnen så att de har det så bra som de kan den tid de är på förskolan. Givetvis försöker vi även få till en bra dialog med föräldrar osv, men ibland känns det mer eller mindre omöjligt. Men det gäller att inte ge upp!

[wondergirl]

Jag förstår vad du känner. Och visst kan vi kanske alla till mans få funderingar hur vissa föräldrar är funtade, men det är inte så mycket vi kan göra åt det så vida barnet inte far illa.
Kanske kan du tänka över hur du kan agera och bemöta för att göra tiden på förskolan så givande som möjligt? För det är bara där du kan påverka. Hur föräldrarna sköter sin föräldraroll är inte din sak, hur jobbigt det än kan kännas.

Bra att ni ventilerar i arbetslaget om hur ni känner och upplever.

[lisalina]

Till skillnad från de övriga så delar jag din oro för sådana här barn. Hur prioriterar föräldrarna? Att han är hel och ren är ju bra, men att fixa hel och ren är inte svårt och kan köpas för pengar. Att fixa självkänsla, trygghet och självbild KRÄVER jobb och kan inte lejas bort... 3-åringar BEHÖVER vuxentid, trygga relationer och någonslags "föräldrafigur". Är ni oroliga att pojken inte får det tycker jag att man visst kan anmäla oro..

Att bli känslomässigt försummad är kanske inte att likställa med misshandel, men visst kan det ge men det också. Att vara på förskolan 7-17 OCH hämtas OCH lämnas av nanny OCH knappt vara ledig... Då blir man försummad i min värld. Ibland tvingas man försumma ett barn under en period (tänk t.ex. en situation där ett syskon är mycket svårt sjukt och vistas på sjukhus) men oavsett vilken tragedi som inträffat behöver barnet egentligen sina föräldrar... Måste man försumma en tid får man jobba på relationen och tryggheten sen efteråt. Det här barnet verkar ju alltid vara borta från föräldrarna nära 12 h om dagen, det är ju i princip all vakentid för en 3-åring. Jag kan inte tänka mig annat än att det MÅSTE påverka barnets trygghet och emotionella utveckling.

jag har förståelse för att vissa MÅSTE jobba heltid och ha lång resväg för att få livet att flyta och att ensamstående inte kan saxa tider. Det jag inte har förståelse för är när föräldrarna HAR utrymme i ekonomin att prioritera barnen men ändå struntar i det.. det handlar inte om att det är fel att jobba heltid, men väljer man att göra det får man kanske vara beredd att prioritera bort en del annat för att ändå hinna vara tillsammans med sitt barn i vardagen och på helgerna. Dyra märkeskläder och avlönad nanny rimmar i mina öron väldigt illa med att ha barnet så extremt mycket i annans omsorg.

[lisalina]

Jag upplever inte alls att dessa föräldrar har sitt barns bästa för ögonen för fem öre. Endast deras företag. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man för sitt barns bästa väljer att arbeta så man inte ens hinner träffa sitt barn i vaket tillstånd alls på helgerna.

Denna pojken träffar knappt sina föräldrar och har inte gjort sedan han var veckan före sin 1 års dag

I min värld är detta värre för ett barn än att få en örfil någon gång. Och då ogillar jag allt slags våld skarpt. Men jag är rätt säker på att barnet som har en annars helt fin uppväxt med närvarande och trygga föräldrar skadas mindre av någon enstaka örfil, än vad ett sådant här barn gör.

[lakritstomten]

Det kan inte va så att det är fråga om kulturkrockar här? Du har en bild av vad som ger ett barn den bästa framtid medans barnets föräldrar har en annan bild?

Medans du tänker att tid är det bästa man kan ge ett barn så kanske föräldrarna tänker att ekonomisk trygghet och överflöd är det bästa. Kanske föräldrarna jobbar häcken av sig för att så småningom kunna sälja restaurangen och flytta till en annan ort, ett annat land en annan stad. Kanske de vill kunna skicka ungen till ett amerikanskt universitet i framtiden så att ungen kan bli läkare...eller ett annat yrke där fyra språk värdesätts.

Kanske deras drömmar inte alls är så grandiosa. Kanske är de helt vanliga krögare som sliter hund för att restaurangen ska gå runt. Som inte har råd att anställa än sig själva att jobba i restaurangen. Kanske de bara föredrar att vara egenföretagare framför arbetslösa. Att vara strävsamma förebilder för sin son och att de tror att sonen ska smälta in bättre i det svenska samhället och bland de svenska barnen och fröknarna om han har dyra märkeskläder?

Går det inte att se föräldrarna som riktigt strävsamma personer som bygger en plattform för sig själva och barnet i det nya hemlandet istället för att se dem som personer som skiter i sitt barn?

Om föräldrarna inte har möjlighet att ersätta sig själva med en lönetörstande anställd på restaurangen...Hur ska de kunna ta ledigt tre veckor över sommaren? Kanske måste de ha öppet speciellt under sommaren?

Om ni/du är så oroliga över pojkens språk. Hur vet ni överhuvudtaget om hans språk är åldersadekvat om förskolan inte tillhandahåller modersmålsutveckling? Du får ursäkta men så länge ni inte tillhandahåller modersmålsutveckling åt pojken så verkar er oro inte bara falsk utan även ignorant och okunnig. Idag behöver man ju inte ens vara förskolelärare för att veta att modersmål är fundamentet för varje ytterligare språk.

Den gränslösa kärleken för sitt barn. Känslan att göra allt för sitt barn. Att tänka på barnets bästa liksom. Den är inte svensk. Det är en mänsklig universell företeelse även om det ibland yttrar sig olika.

Jag förstår att du är orolig för pojken. Jag är säker på att jag hade känt likadant om jag var i dina skor. För det låter ju inte bra. 7-17 liksom och ingen semester...
Men förmodligen sliter de hund just för sonens skull. Så de kan ge honom allt och lite till som andra västlänningar har.

[*Tovan]

Jag kan förstå din oro, och som privatperson till viss del dela den, men vill stämma in i kören av sakliga, rätt vänliga svar som du har fått och som ber dig att skilja på dina roller. Dessutom håller jag med om vad som skrivs om sekretess längre ner i tråden.

[*Tovan]

Klokt! *imt*