Sambon är pappaledig sen några veckor tillbaka och han håller på bli tokig. Grabben vill absolut inte sova på dagarna och jag tror han känner sig maktlös.
Vi har bråkat, eller enl mig disskuterat, en del om vem som ska vakna på mornarna och jag har varit besviken på att jag fått ta alla nätter och mornar, jämt.
I morse så kläcker han ur sig att det var ett stort misstag att skaffa barn eftersom vi inte gör annat än bråkar, vilket INTE stämmer. Han är less på både mig och pojken och har lust att flytta själv för så här kan det inte fortsätta. Vi är på gång att börja bygga hus men nu sa han att det går ju alltid ändra sig. Ett hus kommer inte att rädda nåt.
Jag vet att han är trött och less och att han då kan ta till "stora" ord men så här har han aldrig sagt. Jag hade ingen aning om att han känner så här, om han nu verkligen gör det.
Visst är det jobbigt och en stor omställning att få barn men jag älskar ju honom lika mkt nu, även om vi har mer "problem". Samtidigt förstår jag ingenting för han säger hela tiden hur underbar lillkille vi har och han älskar ju honom över allt i världen. Kan han ha slutat älska mig sådär hux flux? Själv tycker jag att vi har det bra och har inte märkt att han skulle ha ändrat sig.
Vet inte vad jag ska göra. Sitter på jobbet och gråter och känner paniken i kroppen hela tiden. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan mina killar.
Förlåt, det blev långt men jag måste bara få berätta för någon. Allt kommer säkert att lösa sig men just nu mår jag inte så bra!
1
Hjälp, tänk om han lämnar mig! Långt! Förlåt men jag måste bara få skriva av mig.
Sambon är pappaledig sen några veckor tillbaka och han håller på bli tokig. Grabben vill absolut inte sova på dagarna och jag tror han känner sig maktlös.
Vi har bråkat, eller enl mig disskuterat, en del om vem som ska vakna på mornarna och jag har varit besviken på att jag fått ta alla nätter och mornar, jämt.
I morse så kläcker han ur sig att det var ett stort misstag att skaffa barn eftersom vi inte gör annat än bråkar, vilket INTE stämmer. Han är less på både mig och pojken och har lust att flytta själv för så här kan det inte fortsätta. Vi är på gång att börja bygga hus men nu sa han att det går ju alltid ändra sig. Ett hus kommer inte att rädda nåt.
Jag vet att han är trött och less och att han då kan ta till "stora" ord men så här har han aldrig sagt. Jag hade ingen aning om att han känner så här, om han nu verkligen gör det.
Visst är det jobbigt och en stor omställning att få barn men jag älskar ju honom lika mkt nu, även om vi har mer "problem". Samtidigt förstår jag ingenting för han säger hela tiden hur underbar lillkille vi har och han älskar ju honom över allt i världen. Kan han ha slutat älska mig sådär hux flux? Själv tycker jag att vi har det bra och har inte märkt att han skulle ha ändrat sig.
Vet inte vad jag ska göra. Sitter på jobbet och gråter och känner paniken i kroppen hela tiden. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan mina killar.
Förlåt, det blev långt men jag måste bara få berätta för någon. Allt kommer säkert att lösa sig men just nu mår jag inte så bra!
Det kan vara en stor omställning att få barn...och alla trivs inte så bra med att vara hemma. Din partner kanske är lite deprimerad? Han kanske har svårt att uttrycka det som klämmer på riktigt? Svårt att ge nåt bra råd när jag inte känner er, det enda man kan göra är att prata och prata och samtidigt ha lite tålamod och ge varandra tid och rätt att få må lite dåligt ibland (Men inte att såra och utnyttja naturligtvis). Kram på dig och hoppas att det reder ut sig!
Ibland kan jag tycka att det verkar som en del män inte riktigt hänger med i svängarna när man bildar familj och får en något försenad krisreaktion på omställningen...men det kanske är att generalisera....
2
Det kan vara en stor omställning att få barn...och alla trivs inte så bra med att vara hemma. Din partner kanske är lite deprimerad? Han kanske har svårt att uttrycka det som klämmer på riktigt? Svårt att ge nåt bra råd när jag inte känner er, det enda man kan göra är att prata och prata och samtidigt ha lite tålamod och ge varandra tid och rätt att få må lite dåligt ibland (Men inte att såra och utnyttja naturligtvis). Kram på dig och hoppas att det reder ut sig!
Ibland kan jag tycka att det verkar som en del män inte riktigt hänger med i svängarna när man bildar familj och får en något försenad krisreaktion på omställningen...men det kanske är att generalisera....
Håller helt med Emma. Jag tror också att kommunikation är A o O. Man kan tiga ihjäl de bästa relationer så prata prata prata.
Kanske han behöver få sticka iväg o ha lite egen tid om kvällarna för att se att hans gamla liv inte är helt borta?
O som sagt, låånga promenader med vagn får de flesta barn att somna till slut. Han får prova lite olika saker och testa vad som fungerar för HONOM o sonen!
Det kommer nog att lösa sig ska du se, kanske behöver ni få lite vuxentid tillsammans också.
Kram kram
3
Håller helt med Emma. Jag tror också att kommunikation är A o O. Man kan tiga ihjäl de bästa relationer så prata prata prata.
Kanske han behöver få sticka iväg o ha lite egen tid om kvällarna för att se att hans gamla liv inte är helt borta?
O som sagt, låånga promenader med vagn får de flesta barn att somna till slut. Han får prova lite olika saker och testa vad som fungerar för HONOM o sonen!
Det kommer nog att lösa sig ska du se, kanske behöver ni få lite vuxentid tillsammans också.
Ville bara flika in att jag kan säga dumma stora saker till min underbara sambo, trots att jag älskar honom och absolut inte vill leva utan honom... Att jag gör det (säger dumma saker) är bara för att jag vill att han ska förstå hur jobbigt jag har det ibland. Sömnen är otrligt kämpig och jag har under detta år sovit ett halvår för lite mot normalt. Det är jobbigt att känna att man inte räcker till, även om det bara är en själv som har kraven att saker ska flyta på på ett visst sätt. Min stackars sambo blir så klart ledsen när jag i ren frustration häver ur mig att jag inte orkar mer, att jag tänker dra. Men vi har pratat om det och jag ber om ursäkt i förväg och efterskott... Han berättar för mig hur grym mamma jag är och att ingen annan vi känner hade fixat det här året så bra som jag har gjort fast att vi haft det tuffare än många andra. Det jag vill få fram är att han helt enkelt behöver lite bekräftelse, om han nu råkar vara lika knasig som jag. För övrigt är vårt barn det bästa som hänt mig, och jag skulle inte byta ut det mot nåt. Men fy sjutton vad tufft det är ibland =)
Jag hoppas det ordnar sig! Styrkekram
4
Ville bara flika in att jag kan säga dumma stora saker till min underbara sambo, trots att jag älskar honom och absolut inte vill leva utan honom... Att jag gör det (säger dumma saker) är bara för att jag vill att han ska förstå hur jobbigt jag har det ibland. Sömnen är otrligt kämpig och jag har under detta år sovit ett halvår för lite mot normalt. Det är jobbigt att känna att man inte räcker till, även om det bara är en själv som har kraven att saker ska flyta på på ett visst sätt. Min stackars sambo blir så klart ledsen när jag i ren frustration häver ur mig att jag inte orkar mer, att jag tänker dra. Men vi har pratat om det och jag ber om ursäkt i förväg och efterskott... Han berättar för mig hur grym mamma jag är och att ingen annan vi känner hade fixat det här året så bra som jag har gjort fast att vi haft det tuffare än många andra. Det jag vill få fram är att han helt enkelt behöver lite bekräftelse, om han nu råkar vara lika knasig som jag. För övrigt är vårt barn det bästa som hänt mig, och jag skulle inte byta ut det mot nåt. Men fy sjutton vad tufft det är ibland =)
Nu har vi pratat och pratat och pratat och det var det som behövdes.
Han känner att han inte får tillräckligt med uppskattning för det han gör. Han sa att jag gör samma misstag som han gjorde när jag var hemma, dvs inte uppmärksammade det jag gjorde. Eftersom jag nu vet hur viktigt det är borde jag komma ihåg att visa min uppskattning och det har han ju rätt i.
Tur för han att ha erkännde att han också brustit ;-)
Så nu är det mer uppskattning och respekt, från oss båda, som gäller. Vi ska bli bättre på att ta hand om varandra!
Så han kommer nog inte att lämna mig, än i alla fall ;-)
Tack för att ni orkade bry er!!! Det betyder mycket just när det känns som jobbigast!!
5
Nu har vi pratat och pratat och pratat och det var det som behövdes.
Han känner att han inte får tillräckligt med uppskattning för det han gör. Han sa att jag gör samma misstag som han gjorde när jag var hemma, dvs inte uppmärksammade det jag gjorde. Eftersom jag nu vet hur viktigt det är borde jag komma ihåg att visa min uppskattning och det har han ju rätt i.
Tur för han att ha erkännde att han också brustit ;-)
Så nu är det mer uppskattning och respekt, från oss båda, som gäller. Vi ska bli bättre på att ta hand om varandra!
Så han kommer nog inte att lämna mig, än i alla fall ;-)
Tack för att ni orkade bry er!!! Det betyder mycket just när det känns som jobbigast!!
Vad skönt!
Det är jätteviktigt att man hinner och kan prata med varandra trots att man har det stressigt och fullt upp! Ta hand om varandra och se till att ni kan få vuxentid tillsammans!
Kram!
6
Vad skönt!
Det är jätteviktigt att man hinner och kan prata med varandra trots att man har det stressigt och fullt upp! Ta hand om varandra och se till att ni kan få vuxentid tillsammans!
Kram!
Bra! Det är så lätt att en massa negativa och tunga känslor bara växer och feltolkas tom av en själv om de inte luftas. Fast ibland vågar man kanske inte ta upp allt... Uppskattning och respekt viktigt i alla relationer, tack för påminnelsen! Kram på dig!
7
Bra! Det är så lätt att en massa negativa och tunga känslor bara växer och feltolkas tom av en själv om de inte luftas. Fast ibland vågar man kanske inte ta upp allt... Uppskattning och respekt viktigt i alla relationer, tack för påminnelsen! Kram på dig!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
