Satans jävla dumma jävla förbannade IDDI

[Korkskallen]

Så känns det i alla fall.
Fy fan så trött jag är på min mans ex. Hon tror att hon är så jävla speciell och typ världens bästa människa fast hon fan inte gör ett enda DUGG!!!!
Det är rättegång på gång med anledning av barnens boende. Hon har flyttat härifrån men det är en annan historia. Det som jag just i detta nu bara skulle kunna slå in skallen på henne för är hennes överlägsenhet. Två underlag från utredningen ang barns boende från socialen har inkommit till båda föräldrarna. Ett från hennes kommun och ett från vår kommun. I hennes brev står det att hon inte riktigt vet och förstår varför föräldrarna är så oense. Men att det hela började förra året när hon träffade sin nya sambo. Då surnade min sambo till och har sedan den dagen vart icke samarbetsvillig.
DET ÄR TIO ÅR SEDAN DE GICK IFRÅN VARANDRA!!!!!! Hon tror på fullaste allvar att han fortfarande dyrkar marken hon går på och att konflikterna dem emellan beror på hans svartsjuka för hennes nya snubbe.
Jo jag vet jag låter svartsjuk och jag blir galen på hennes äckliga jävla sätt att sätta sig på oss som hon alltid gjort, jag vet att man inte får slåss och jag vet att inget blir bättre av att man brusar upp. Men just i denna sekund så känner jag precis så här.
För att hon inte FATTAR att samarbetssvårigheterna beror på att hon har flyttat ifrån sina barn, förväntar sig att barnen skall vara hos henne halva tiden fast det är praktiskt omöjligt och dom inte vill det, för att hon inte lägger ner någon som helst tid och energi på sina barn och deras intresse, för att hon hotar och spelar ut sina barn om de inte gör som hon säger eller kommer till henne. För att hon INTE TAR SITT FÖRÄLDRAANSVAR ÖHT. Men hon tror att min sambo, hennes exman sedan snart tio år tillbaka är svartsjuk på hennes nya kille och att det är därför han är sur på henne.

Det som händer i min hjärna är att jag blir sur och irriterad och tankarna "Tänk om det är som hon tror" gör att jag inte kan släppa tankarna. Det kanske är så att han och hon var the one, att han alltid älskat henne och att det faktiskt är så att han är sur för att han är svartsjuk.
Jag vet att det inte är så men tankarna kommer vandrande hela tiden.
Allt just nu känns förjävligt och jag tror inte jag orkar den här skiten mer.
Alla hennes anklagelser, all rannsakan i vad som gått fel mellan de två, vad är orsaken till samarbetssvårigheterna osv osv. Det läggs så jävla mycket energi på de två och deras ickefungerande relation. Så vår relation fungerar inte alls. Det finns absolut inget i vårt förhållande som fungerar just nu. I alla utredningspapper skriver dom om mamman och pappan, mamman och pappan och mamman och pappan. Pappan är sur på mamman för att han är svartsjuk, mamman är sur på pappan för att hon är svartsjuk.
TIO ÅR!!!!!!!
Ett enda trassel och ett enda tjatter. Hela själen svider och jag känner mer och mer avsmak för min man och hans barn.
Det är jag själv som får det att bli så, det vet jag men jag vet inte hur jag skall kunna vända alla tankar.

Situationen är som sådan. Mamman finns inte närvarande, jag finns närvarande. Mamman målas rosenröd, pappan målas rosenröd. Jag är bara här för att serva och fixa. Det krävs betydligt mer av mig än vad det krävs av mamman och pappan. Ingen tacksamhet, ingen omtänksamhet, ingen energi tillbaka. Martyr ja visst! Det har blivit så. Men dessa tre personer som det rör sig om i min familj. Pappan och två barn. De har som slutit en cirkel och vårdar varandra. Nyttjar mig till deras praktiska behov men på annat sätt så är det finaste och bästaste mamman och finaste och bästaste pappan.
Jag är så jävla TRÖTT på min roll i den här sjukt dysfunktionella familjen och jag skiter snart i vilket! Jag kan inte ens känna en normal tillhörighet med mitt eget barn, som vi har gemensamt bara för att det känns som att det är hans barn, hon tillhör hans familj! Jag vill bara ta mina två egna barn och fly, långt bort och aldrig komma tillbaka igen!
FUCK THIS SHIT!

Detta var ett skriva av sig frustrationerna inlägg. Det innehåller förmodligen tusen konstiga rundor och ord och meningar som praktiskt sett inte går att få sammanhang i. Men likna detta inlägg vid en störtflod av många osunda tankar.

[Sofia_N]

Finns inte så mycket jag kan råda eller säga, men det var väl inte det du ville heller utan bara gnälla av dig lite. Man får känna sig arg, frustrerad, ledsen och bryta ihop lite när det är jobbigt. Bara man reser sig igen och borstar av dammet och fortsätter gå.. Ett steg i taget, en dag i taget.

Jag skickar dig en stor styrkekram via cyberrymden! Hoppas det löser sig.

[Anonym]

Jag kan inte ge dig så mycket goda råd, mer än att det tyvärr är så i de flesta familjer där det finns barn sedan tidigare.
Du kan inte ge din sambos ex skulden för detta, det ÄR DU OCH DIN SAMBO som MÅSTE reda ut allt, reda ut ER realtion, det spelar ingen roll om så fast hans ex skulle springa till er i bikini varenda dag, litar du på din sambo så spelar inget någon roll, tyvärr men sant!

Jag har befunnit mig i den situation du är i, inte riktigt lika, men nästintill. Jag har länge trott att min sambo fortfarande älskar sina barns mamma, att en del av henne finns kvar hos honom. Vi har talat om det så många gånger, visserligen är han bitter att livet blev som det blev, han trodde ju ändå på ett liv förevigt med henne, men så blev det inte. Idag kan jag känna att han får tycka om henne för den hon är, för att hon har fött hans barn, men nu lever han med mig och hur mycket trassel det än må vara med deras relation idag, det lägger jag inte så mycket tid och energi på, det måste dem två lösa tillsammans.

Jag tror inte du skall lägga ner så mycket energi och tid till att försöka förstå varför hon säger och gör som hon gör, låt henne göra det, bara du och din sambo är trygga i varandra.
Och barnen kommer alltid att ta sina föräldrar, biologiska, i första rum. Och ja, du har rätt, du är bara en extra vuxen i barnens närhet, det lär du förstå, du kommer inte vara annat än just det.

[Korkskallen]

Nä jag vet och jag vill inget annat än att mamman skall sköta sin buisness så jag slipper bli STRAFFAD för att jag gör det jag ska. Jag önskar att den där jävla mamman kunde ta hand om sina barn så dom slapp ta ut sina frustrationer på mig. För det är jag som får ALL skit! Pappan får närheten och goset som de behöver för att mamman inte är där. Jag får skiten av deras frustration för att mamman inte är där!
Men det är väl bara att bita ihop och insé att man egentligen inte har något här att göra.

[Anonym]

Låter som om det är dags att backa lite...
Om du kan - ta en veckas semester och dra någonstans lungt där du trivs (hos föräldrar, syskon, en veckas varmt med en kompis?!?). Fundera igenom ordentligt var du står i allt detta, vad som inte är OK, var dina gränser går.
Väl hemma igen sätt dig ner med gubben ensam och klargör vad som gäller från din sida om ni ska fortsätta!
Dags att sätta ner foten!

[Malinau]

Förstår verkligen din frustration! Den här sortens segdragna historier går ut över så många.

Hur mycket du servar och fixar bestämmer du själv. Givetvis är man en familj och då hjälps man åt, delar på ansvar och så vidare, även barnen oavsett vem som satt dem till världen. Men där finns ändå en gräns!

Så kan du kanske ha lite till tålamod. Om det nu är förhandling (huvudförhandling?) i rätten så kommer en dom. Förhoppningsvis lugnar det ner sig med det och ni kan lägga det här bakom er och fokusera på bättre saker. Låt oss hoppas det!

[vardaglia]

Ja, hade jag varit du så hade mitt pick och pack varit därifrån för länge sedan. Jag hade tappat all respekt för en man som ska bråka. Okej att hon bråkar, men han behöver knappast vara med och spä på det... Vilken misär!!! Vilket slöseri av tid som kunde använts till de egna familjerna istället!!! Låt dem lösa sina bekymmer för sig själva - utan dig!!!

[~Trixie~]

Jag tror, helt ärligt att jag varit mer förbannad och irriterad på min sambo än på hans x. Det är nog dags att han klipper navelsträngen till henne, om inte tror jag att jag valt att lämna. Förstår att du lider.

[funderar]

Dum fråga men
Om de separerade för 10 år måste väl barnen vara minst
10+ åldersmässigt.
Kan ni fråga barnen var de vill bo

[Korkskallen]

Dum fråga är det inte men inte relevant i den här tråden så det tänker jag tyvärr inte diskutera förutom att vi vet mycket väl vart barnen vill bo och det står klart och tydligt i alla papper från div utredningar som gjorts.

[snart 50]

Väldigt trist att läsa all denna ilska. Kanske bör du fundera på om bägge föräldrarna utnyttjar dig? Alltså verkligen fundera även när du inte är upprörd. När du känner att du vill ta dina egna barn och fly vad skulle dina barns far säga då? Vad tycker han om att du tar så mycket ansvar för andras barn?