Hej! (långt inlägg!)
Jag har varit frisk från min anorexi i ca. 1 år och 8 månader nu. Anorexian hade jag i 10 år och har mått väldigt dåligt under den perioden, samt även under tillfrisknandet då jag var tvungen att gå upp till en normalvikt igen som låg 15 kg upp. Ni kanske kan tänka er hur det är att vara sjuk och vara tvungen att gå upp i vikt mot sin vilja för att bli frisk....
Iaf så klarade jag det, blev supernöjd med min "nya" kropp och lärde mig leva igen och kände hur energin flödade! Förra sommaren var jag som gladast. Nu har jag blivit gravid för 5 månader sen (är i v. 22+4) och blivit ihop med min kille för ca. 8 mån sen (vi blev oplanerat gravida så snabbt men är lyckliga ändå). Jag hade nog ökat fem kg till innan jag blev gravid, eller mer. För på inskrivningen visade vågen 11 kg mer än vad jag vägt när jag hade gått upp mina 15 kg, alltså från mitt sjuka jag har jag gått upp 26 kg! Jag var då fortfarande normalviktig, hade mina vanliga kläder och ett normalt BMI (trots att jag var gravid i vecka 13).
Det jag vill komma till är att nu, nu vet jag att jag har ökat sen snart 10 veckor sen! ÄNNU mer vikt. Och jag orkar inte. Mitt psyke tål inte mer ökade siffror alla tankar som kommit tillbaka! Var i Grekland på semester förra veckan och fick se bikinibilder av mig själv och insåg att jag ärligt ser ut som en liten gravid mullboll trots att jag är 175 cm och borde kunna "Bära upp" vikten bättre. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu! Min BM tvingade mig att väga in mig trots att jag inte ville och hon visste om anorexian. Detta totalknäcker mig. Ibland önskar jag bort bebisen och vill gå ned i vikt på mitt gamla, sjuka sätt.... :'( Jag längtar mest att graviditeten ska ta slut så jag får gå ner i vikt igen. Mamma har fetma och förstår inte riktigt mitt tankesätt och behöver några "vanliga människors" råd och tips!
Ledsen tjej
1
Anorexi innan Hej! (långt inlägg!)
Jag har varit frisk från min anorexi i ca. 1 år och 8 månader nu. Anorexian hade jag i 10 år och har mått väldigt dåligt under den perioden, samt även under tillfrisknandet då jag var tvungen att gå upp till en normalvikt igen som låg 15 kg upp. Ni kanske kan tänka er hur det är att vara sjuk och vara tvungen att gå upp i vikt mot sin vilja för att bli frisk....
Iaf så klarade jag det, blev supernöjd med min "nya" kropp och lärde mig leva igen och kände hur energin flödade! Förra sommaren var jag som gladast. Nu har jag blivit gravid för 5 månader sen (är i v. 22+4) och blivit ihop med min kille för ca. 8 mån sen (vi blev oplanerat gravida så snabbt men är lyckliga ändå). Jag hade nog ökat fem kg till innan jag blev gravid, eller mer. För på inskrivningen visade vågen 11 kg mer än vad jag vägt när jag hade gått upp mina 15 kg, alltså från mitt sjuka jag har jag gått upp 26 kg! Jag var då fortfarande normalviktig, hade mina vanliga kläder och ett normalt BMI (trots att jag var gravid i vecka 13).
Det jag vill komma till är att nu, nu vet jag att jag har ökat sen snart 10 veckor sen! ÄNNU mer vikt. Och jag orkar inte. Mitt psyke tål inte mer ökade siffror alla tankar som kommit tillbaka! Var i Grekland på semester förra veckan och fick se bikinibilder av mig själv och insåg att jag ärligt ser ut som en liten gravid mullboll trots att jag är 175 cm och borde kunna "Bära upp" vikten bättre. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu! Min BM tvingade mig att väga in mig trots att jag inte ville och hon visste om anorexian. Detta totalknäcker mig. Ibland önskar jag bort bebisen och vill gå ned i vikt på mitt gamla, sjuka sätt.... :'( Jag längtar mest att graviditeten ska ta slut så jag får gå ner i vikt igen. Mamma har fetma och förstår inte riktigt mitt tankesätt och behöver några "vanliga människors" råd och tips!
Det är ju jättejobbigt med alla tankar om hur kropen ändras. Jag tror nog att de allra allra flesta kvinnor kämpar med tankar om att man är tjock, oattraktiv, osv någon gång under graviditeten. Det är svårt att tappa kontrollen över hur man ser ut och hur kroppen fungerar, och speciellt svårt för kvinnor som sedan tidigare har haft tankar om att ha mer kontroll över sin kropp än andra. Efter vad jag hört får väldigt många kvinnor som har en historia av ätstörningar problem igen under graviditeten (jag såg siffran 25%), så det är nog väldigt viktigt att du har extra hjälp och stöd. Det känns säkert lite onödigt men be din BM om hjälp, berätta att du har haft problem med anorexi och om dina tankar och känslor.
Du skall inte känna dig skyldig för hur du känner. Väldigt många gravida kvinnor önskar bort barnet ibland, känner att alla problem inte är värda besväret eller känner sig arga på barnet för allt de måste gå igenom. Det viktigaste är nog att du har stöd och att du tänker på att det faktiskt inte är för alltid. Kroppen kommer att förändras efter födseln och kommer att förändras mer under graviditetens lopp, men detta är helt som det skall vara. Se till att du har ordentligt med skyddsnät omkring dig - för din egen skull och för ditt barns skull. Hälsan är det viktigaste just nu, din egen hälsa och DITT BARNS hälsa, och att de kilon du går upp nu går du upp av en anledning - för att ditt barn behöver dom, och din kropp behöver dom.
Din BM tvingade dig antagligen att väga in dig just därför att hon kände till anorexian. Dom måste hålla stenkoll på din vikt, dels för din skull men också för barnets skull. Se det ifrån deras sida - du har varit sjuk en lång period av ditt liv. Du har stor risk att bli sjuk igen just nu, en period som är svår och jobbig för de allra flesta men speciellt svår för kvinnor med din historia. Din sjukdom påverkar ditt barn och kan i värsta fall döda ditt barn eller ge det men för livet om du skulle bli allvarligt sjuk igen. Givetvis måste dom sätta ditt barns hälsa och välmående framför ditt obehag att konfronteras med din viktuppgång.
2
Det är ju jättejobbigt med alla tankar om hur kropen ändras. Jag tror nog att de allra allra flesta kvinnor kämpar med tankar om att man är tjock, oattraktiv, osv någon gång under graviditeten. Det är svårt att tappa kontrollen över hur man ser ut och hur kroppen fungerar, och speciellt svårt för kvinnor som sedan tidigare har haft tankar om att ha mer kontroll över sin kropp än andra. Efter vad jag hört får väldigt många kvinnor som har en historia av ätstörningar problem igen under graviditeten (jag såg siffran 25%), så det är nog väldigt viktigt att du har extra hjälp och stöd. Det känns säkert lite onödigt men be din BM om hjälp, berätta att du har haft problem med anorexi och om dina tankar och känslor.
Du skall inte känna dig skyldig för hur du känner. Väldigt många gravida kvinnor önskar bort barnet ibland, känner att alla problem inte är värda besväret eller känner sig arga på barnet för allt de måste gå igenom. Det viktigaste är nog att du har stöd och att du tänker på att det faktiskt inte är för alltid. Kroppen kommer att förändras efter födseln och kommer att förändras mer under graviditetens lopp, men detta är helt som det skall vara. Se till att du har ordentligt med skyddsnät omkring dig - för din egen skull och för ditt barns skull. Hälsan är det viktigaste just nu, din egen hälsa och DITT BARNS hälsa, och att de kilon du går upp nu går du upp av en anledning - för att ditt barn behöver dom, och din kropp behöver dom.
Din BM tvingade dig antagligen att väga in dig just därför att hon kände till anorexian. Dom måste hålla stenkoll på din vikt, dels för din skull men också för barnets skull. Se det ifrån deras sida - du har varit sjuk en lång period av ditt liv. Du har stor risk att bli sjuk igen just nu, en period som är svår och jobbig för de allra flesta men speciellt svår för kvinnor med din historia. Din sjukdom påverkar ditt barn och kan i värsta fall döda ditt barn eller ge det men för livet om du skulle bli allvarligt sjuk igen. Givetvis måste dom sätta ditt barns hälsa och välmående framför ditt obehag att konfronteras med din viktuppgång.
låter jättejobbigt det du kämpar med, försök vara stark och se till bebisen och vilken lycka h*n kommer ge!
kanske du kan be BM att du inte behöver få höra/se vikten när du väger dig?! det är ju dem som vill se så att allt står rätt till, be dem vara tysta och säga till först om något INTE är bra.
efter förlossning har du en go liten bebis som du kan promenera med, snart är du ditt gamla (kanske ska säga nya underbara) du igen!
kramar
3
låter jättejobbigt det du kämpar med, försök vara stark och se till bebisen och vilken lycka h*n kommer ge!
kanske du kan be BM att du inte behöver få höra/se vikten när du väger dig?! det är ju dem som vill se så att allt står rätt till, be dem vara tysta och säga till först om något INTE är bra.
efter förlossning har du en go liten bebis som du kan promenera med, snart är du ditt gamla (kanske ska säga nya underbara) du igen!
Tack för fina svar Jag mår bättre och bättre. Rör på mig och är aktiv. Det jag tycker har varit absolut jobbigast är att jag med vilje verkligen undvikit allt onyttigt även om jag varit frestad många gånger. Även om jag undvikit att äta det har jag ändå gått upp endel i vikt (antar jag, har inte vägt mig sen invägningen). Det ser liksom mer tjockt ut än vad jag trodde. Men jag klarar nog av att vara en liten knubbfia 16 veckor till, vad är det egentligen om man räknar hur lång tid man inte är gravid? Ingenting!
Tack för att ni förstår mig, eller försöker. Det är inte lätt att förstå någon som haft anorexia om man inte varit med om det själv. Nu vill jag veta vad jag har gått upp. Läste att en viktuppgång på 5-7 kg eller mer därtill var normalt för mig nu, och vid nästa vägning är det ca 6-8 kg eller mer. Jag tror jag är inom det intervallet och tänker att jag hade ingen mage sist jag var där men har nu en rejäl bebismage
Vilka veckor är ni i och har ni någon gång känt att det varit jobbigt med vikten? Ja och jag tänker också på promenaderna jag kommer ta med min lilla bebis sen, det blir otroligt mysigt Har ni fått barn innan?
kramar
4
Tack för fina svar Jag mår bättre och bättre. Rör på mig och är aktiv. Det jag tycker har varit absolut jobbigast är att jag med vilje verkligen undvikit allt onyttigt även om jag varit frestad många gånger. Även om jag undvikit att äta det har jag ändå gått upp endel i vikt (antar jag, har inte vägt mig sen invägningen). Det ser liksom mer tjockt ut än vad jag trodde. Men jag klarar nog av att vara en liten knubbfia 16 veckor till, vad är det egentligen om man räknar hur lång tid man inte är gravid? Ingenting!
Tack för att ni förstår mig, eller försöker. Det är inte lätt att förstå någon som haft anorexia om man inte varit med om det själv. Nu vill jag veta vad jag har gått upp. Läste att en viktuppgång på 5-7 kg eller mer därtill var normalt för mig nu, och vid nästa vägning är det ca 6-8 kg eller mer. Jag tror jag är inom det intervallet och tänker att jag hade ingen mage sist jag var där men har nu en rejäl bebismage
Vilka veckor är ni i och har ni någon gång känt att det varit jobbigt med vikten? Ja och jag tänker också på promenaderna jag kommer ta med min lilla bebis sen, det blir otroligt mysigt Har ni fått barn innan?
Oj, du är stark! Det glädjer en att se att du orkar, en gradivitet är inte alltid lätt, men du klarar de trots allt som varit!
Själv har jag inte varit så glad över alla kilon jag gått upp, är i vecka 36 och gått upp 20kg. Och jag är 17år! Innan jag blev gravid så tränade jag nästan varje dag, och boxades. så hade en vältränad kropp. När jag sen blev gravid och tittade mig i spegeln så var de inte kul längre, tjock, bristningar och kände mig ful och oattraktiv. Men jag har lärt mig nu att de är för mitt barns skull och att de försvinner sen. Det är värt det!
Lycka till med allt!
5
Oj, du är stark! Det glädjer en att se att du orkar, en gradivitet är inte alltid lätt, men du klarar de trots allt som varit!
Själv har jag inte varit så glad över alla kilon jag gått upp, är i vecka 36 och gått upp 20kg. Och jag är 17år! Innan jag blev gravid så tränade jag nästan varje dag, och boxades. så hade en vältränad kropp. När jag sen blev gravid och tittade mig i spegeln så var de inte kul längre, tjock, bristningar och kände mig ful och oattraktiv. Men jag har lärt mig nu att de är för mitt barns skull och att de försvinner sen. Det är värt det!
Lycka till med allt!
Är i samma sitts som dig med att gå upp mkt o vara ung, är 19. Men det är bara att bita i!! Stå ut med vikten, vätskan i kroppen o bristningar för resultatet av allt blir något underbart =) !
O ju yngre man är ju lättare har man att bli "sitt vanliga" jag =)
Känns skönt att man inte var ensam haha =)
O MindyPum, tänk på resultatet tjejen, det får en att stå ut med allt känns de som =)
6
Är i samma sitts som dig med att gå upp mkt o vara ung, är 19. Men det är bara att bita i!! Stå ut med vikten, vätskan i kroppen o bristningar för resultatet av allt blir något underbart =) !
O ju yngre man är ju lättare har man att bli "sitt vanliga" jag =)
Känns skönt att man inte var ensam haha =)
O MindyPum, tänk på resultatet tjejen, det får en att stå ut med allt känns de som =)
Jag har haft anoreksia och bulimi under min uppväxt. Det är nu flera år sedan, men jag känner igen tankarna du har och lite av paniken när du ställer dig på vågen. Jag har nu blivit "helt frisk" (vet inte om man någonsin blir det innerst inne??) Men kände också att i början, när jag bara gick upp några kilo fram til 20 veckan, kände jag mig så himla stolt! Nu har jag gått upp 7 kilo och är i vecka 26, och känner att jag inte alls har lust att bli større. Men så sparkar lilltjejen och gör voltrer och konstrar sig och då blir det på något vis vikten så otroligt litet problem. Jag äter normalt nu under graviditeten med pasta och bröd osv, och allt detta för att jag är livrädd för att jag skall skada henne på något vis! Försök att tänka som så här; äter du nyttigt och tränar så går du inte upp i fett utan i vatten och det kommer rinna av dig som i ett nafs direkt efter förlossningen Det är så jag tänker! Om 10-15 veckor till och någon kommer och säger att jag blivit stor så kan jag bara trösta dom med att jag kommer bli smal och fin snabbt igen eftersom jag har varit nyttig under graviditeten
7
Jag har haft anoreksia och bulimi under min uppväxt. Det är nu flera år sedan, men jag känner igen tankarna du har och lite av paniken när du ställer dig på vågen. Jag har nu blivit "helt frisk" (vet inte om man någonsin blir det innerst inne??) Men kände också att i början, när jag bara gick upp några kilo fram til 20 veckan, kände jag mig så himla stolt! Nu har jag gått upp 7 kilo och är i vecka 26, och känner att jag inte alls har lust att bli større. Men så sparkar lilltjejen och gör voltrer och konstrar sig och då blir det på något vis vikten så otroligt litet problem. Jag äter normalt nu under graviditeten med pasta och bröd osv, och allt detta för att jag är livrädd för att jag skall skada henne på något vis! Försök att tänka som så här; äter du nyttigt och tränar så går du inte upp i fett utan i vatten och det kommer rinna av dig som i ett nafs direkt efter förlossningen Det är så jag tänker! Om 10-15 veckor till och någon kommer och säger att jag blivit stor så kan jag bara trösta dom med att jag kommer bli smal och fin snabbt igen eftersom jag har varit nyttig under graviditeten
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Jag mår bättre och bättre. Rör på mig och är aktiv. Det jag tycker har varit absolut jobbigast är att jag med vilje verkligen undvikit allt onyttigt även om jag varit frestad många gånger. Även om jag undvikit att äta det har jag ändå gått upp endel i vikt (antar jag, har inte vägt mig sen invägningen). Det ser liksom mer tjockt ut än vad jag trodde. Men jag klarar nog av att vara en liten knubbfia 16 veckor till, vad är det egentligen om man räknar hur lång tid man inte är gravid? Ingenting!