sitter i kö nu

[orättvist]

jaha....
då sitter man i kö för att prata med nån på abortkliniken för att kunna boka tid för en kommande abort.

fick reda på för 3 dagar sen att jag var gravid och dagarna som följt nu har minst sagt varit jobbiga.
men kanske inte lika jobbigt som att just nu sitta i denna kön.

det var en oplanerad graviditet och timingen kan inte var sämre.
vi har trots "säkra" perioder och p-piller ändå blivit gravida.

jag har ett barn sen ett tdigare förhållande och ett gemensamt barn med min sambo.
detta skulle ha blivit vårt 3:e barn.

och visst vill vi ha ett barn till.

Men i nuläget så har jag ingen inkomst, vi har ingen barnomsorg till den minsta som snart blir 16 månader och vi bor för trångt som det är just nu och letar febrilt efter en tomt att bygga hus på eller ett hus att renovera.
Min sambo fick nyligen fast anställning men vi kan inte klara oss på hans inkomst med 3 barn.

jag känner sån orättvisa just nu då jag känner mig pressad att göra detta. men jag vet också innerst inne att det är det rätta att göra.

jag måste prioritera de 2 barn jag har just nu och sätta oss före för att vi ens ska kunna ha chans till att leva drägligt senare och kanske då kunna planera in ett barn till då.

men det känns inte lättare för det. och det gör inte mindre ont i kroppen inför det som ska komma.

jag ha gått igenom en abort och ett missed abortion tidigare och sa skarpt ifrån att jag rent psykiskt inte klarar av en abort till.
därför tog jag ju p-piller och vi körde säkra perioder osv......men nu ska jag abortera bort ett foster som tydligen så starkt ville komma till oss.

[Anonym]

Förstår dig. Väntan är helt vidrig. Jag hoppas du får en snabb tid.

Det är jag som skrivit inlägget under ditt och jag gjorde min abort hemma i lördags. Jag håller med dig om att det känns fruktansvärt orättvist att behöva gå igenom detta och att inte kunna behålla det lilla livet. Nu pendlar känslorna mellan sorg, lättnad o skuld.

Se till att ha ordentligt med stöd och att din man sköter all markservice så du helt kan fokusera på dig själv.

Vi kanske kan stötta varandra här inne?

Många kramar till dig

[orättvist]

fick du ta med dig tabletterna hem?

det ska jag kolla upp med den abortkliniken jag ska till om det går.

nu under kvällen så tvivlar både jag och sambon starkt på om vi verkligen gör det rätta.

jag har otroligt stöd runt om mig, men vad hjälper stödet när det känns som om man kanske gör fel val?

klart vi ska stötta varandra.

många kramar tillbaka

[SanktaCecilia]

Ja jag fick med tabletterna efter att ha tagit den första på sjukhuset. Mina föräldrar tog våra pojkar lördag-söndag o det är jag glad för. Den fysiska smärtan gick att hantera men den psykiska va värre. Trots allt va det skönt att få vara hemma i lugn och ro.

Vet inte hur det är i olika landsting men här får du göra det hemma om du har en vuxen som tar hand om dig.

Tvekar du så vänta och fundera igenom ett par gånger till. Jag önskar jag kunde behållit vår lille men ibland ger livet en inget val. Önskar dig lycka till vad du än beslutar.

KRAM

[orättvist]

jag förstår att du mer än gärna velat behålla det.
men det du gjort för dina 2 barn du har redan nu är en enorm kärleksgåva som inte kan jämföras.

jag ska på läkarundersökning på torsdag och göra ett ultraljud.
jag tror att jag kanske är i v 4-6 men de inne på kliniken är lite tveksamma om det är v 4-6 eller v8-9 .
så vi får se vad som händer.

jag har gått igenom en abort tidigare och mådde fruktansvärt dåligt den gången.
jag har lätt för att hamna i depressioner och är orolig för att hamna i en i samband med abort.

men vad ska vi göra?
innerst inne vill jag inte, men det kommer bli väldigt stramt ekonomiskt och vi kommer att få stressa för att hitta nånstans större att bo innan den lille kommer om vi inte gör abort.

jag är så villrådig just nu

[SanktaCecilia]

Tack för dina fina ord. Det värmer

Jag mår skit nu trots att jag vet att jag valt rätt. Imorgon ska jag träffa en väninna som gått igenom samma sak o älta o älta av oss. Sorgen är tung och jag räknar inte med att det går över i första taget.

Jag lider med dig och förstår hur du mår. Så tungt att vilja men inte kunna behålla...Har du valt att prata med en kurator? Jag kände inte innan att jag ville men nu är jag inte lika tveksam.

Missade att va anonym tidigare men struntar i det nu.
KRAM

[orättvist]

ja, jag borde prata med en kurator d jag känner redan nu att jag börjar må sämre rent psykiskt.

och tankarna går runt i huvudet och sen igår kväll verkar det inte som om sambon och jag verkar kunna bli sams.
han anser att valet är enkelt nu när han fått lite tid att smälta det hela och jag finner det bara svårare och svårare att rättfärdiga nåt som jag är emot.

jag tror att han hade lämnat mig om jag hade behållt den lille....

ett liv är ett liv och oavsett om man försökte förhindra det eller ej så har detta livet valt att komma till oss.....hur ska jag då kunna ha mod att ta bort det?!

snälla hjälp mig!

[SanktaCecilia]

Åh vännen vad jobbigt...

Tror du inte sambon fått panik över hela situationen? Jag har svårt att förstå hur man vill "tvinga" någon man älskar till nåt så tungt som en abort. Jag dömer dig inte på något vis hur du än väljer men min spontana reaktion är behåll om du vill. Kan du förlåta honom efteråt annars?

Vårt beslut var gemensamt men ändå är sorgen och skulden oerhört tung och jag önskar så att hela situationen varit annorlunda.

Ring KK och be att få en kuratortid snarast. Förklara att läget är akut. Mitt råd är att först gå dit själv och endast prata om hur du känner. Sedan få med sambon.

Det är ditt beslut. En abort är helt o hållet kvinnans beslut. Det är våra kroppar och det är vi som får leva med valet.

Styrkekramar

[orättvist]

tack för dina värmande ord. de behövdes

igår var vi på undersökning och min sambo har varit otroligt stöttande och jag hade inte klarat det utan honom där.
det var som om han vände helt och hållet och insåg att jag behövde honom.
jag berättade för honom hur jag mådde och jag berätta hur allvarligt läget var i mina ögon och hur svårt jag verkligen hade det.
han sa att han verkligen inte visste att det var så illa och så jobbigt för mig.
sen dess har han varit ett otroligt stöd.

igår var vi på undersökningen och såg då att det faktiskt knappt var nattagammalt och jag hade inte ens gått 5 veckor. vilket betydde att allt man kunde se var en cellblåsa i livmodern.
och det gjorde det mycket enklare för mig.
att veta att det var så tidigt.
vi var på samtal hos kurator och sen tog jag den första tabletten där.
de andra har jag nu här hemma som jag ska ta imorgon förmiddag.

innan ikväll började jag få otroligt ont och sen kom det en stor blodklump med en liten "bubbla" som var nästan vit i färgen. (gissar på att det var cellblåsan) och nu har jag haft blödningar hela kvällen.
men nånting kändes ändå lite sorgligt när man hade sett det på toapappret och en snabb tanke slog mig att det faktiskt hade kunnat utvecklas till ett underbart liv.

men jag känner mig själv såpass bra att jag vet att jag kommer hamn i en depression om jag fortsätter tänka så.
imorgon ska jag ta de sista tabletterna som sagt och det ska bli skönt att ha det avklarat.
det tråkiga är att det är min födelsedag imorgon, min 25-års dag.
och på söndag fyller min äldsta år.

men jag blev tillfrågad om jag ville göra det nu denna helgen eller nästa.
men jag hade inte kunnat vänta till nästa vecka och veta att ett hjärta kanske hade börjat slå.

rent psykiskt mår jag bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. men fysiskt är det ju inte så himla bra med tanke på all smärta.

hur mår du?

kramar

[SanktaCecilia]

Vad skönt att din sambo vände och kunde stötta dig. Blir så glad för din skull även om jag önskar att du naturligtvis hade sluppit gå igenom det öht. Hur gick det för dig efter de andra tabletterna? Gick allt "bra"? Tungt att behöva göra det på sin födelsedag men jag tycker du gjorde klokt i att inte vänta. Vi gorde vår abort på vår 10-åriga förlovningsdag men jag kunde inte tänka mig att vänta. Vi har sagt att vi firar då jag mår bättre.

Själv har jag mått skit under veckan som gått. Fysiskt har det gått bra men mitt psyke har varit kört i bott. Idag var vi i väg med killarna o fiskade några timmar och då kunde jag iaf tänka på annat och tom glädjas åt sönernas lycka då löjorna nappade i tid o otid. Det kändes skönt. Vi ska fiska imorgon igen har vi sagt.

Varma kramar

[orättvist]

hej, förlåt att detta svaret kommer nån vecka efter.
men vi har haft fullt upp med barnkalas, kalas för familjer osv osv...

jag tog ju de andra tabletterna på förmiddagen av min 25-årsdag och en timme senare låg jag ihopkurad i sängen i fosterställning och nästan skrek av smärta.

läkarna hade inte bara gett min ett smärtstillande som jag inte tål utan även en dos likvärdig för en 200kg människa.

så jag låg med så allvarliga kramper att sjukvårdsupplysningen samt kk-akuten uppmanade oss att åka in till sjukhuset akut och få kramplösande om det inte släppte det lilla minsta, inom nån timme.

så jag härdade ut så gott jag kunde. men mina flickor 7 år och den andra på 16 månader blev ju skrämda av att se mig. och sambon kunde inte åka ifrån mig heller.

och typiskt nog fanns det ingen som kunde ha flickorna ett par timmar den dagen.

anledningen till att jag så gärna ville slippa åka in till sjukhuset och få kramplösande var för att då var risken att aborten inte blev fullföljd och att vi ändå senare skulle behöva göra en skrapning.

all den smärtan från smärtlindringen samt själva aborten gjorde att jag inte klarade av att gå upp ur sängen på nån timme.
och jag blödde väldigt mycket vilket gjorde att sambon fick lägga plastad frotté under mig i sängen så att det inte skulle komma blod på madrassen.

vilken ängel sambon var den dagen!

nu i efterhand så har jag haft en sån känslan av avsky mot mig själv.
jag kände mig som en hycklare när familj och vänner kom och firade mig förra helgen.
för varför skulle jag ha rätt att få fira ytterligare ett år till i livet när man nyligen avslutat ett liv.

och nu börjar jag känna att jag kanske ångrar mitt beslut.
i mitt huvud så vet jag att det var rätt beslut.
men i mitt hjärta gör det ont.
så i min kropp känns det som ett stort bråk som pågår.

usch vad nedstämt och hemsk hela denna upplevelsen varit.....men tyvärr så är det så det gått till. :

[SanktaCecilia]

Men stackare vilken otur och vad hemskt att du fick så ont.

Jag förstår precis vad du menar med avskyn mot sig själv. Känner mig stundtals äcklad av min egen kropp. För min del så har jag ältat och ältat med maken och vänner och för var gång lättar det lite lite grann. Har du någon att prata med som verkligen lyssnar o stöttar?

Många kramar