barnlängtan

[Anonym]

Hej! Jag kanske skriver i fel forum men jag har längtat efter barn i princip hela mitt liv och intensivt i 6-7 år. Det känns som att jag blir tokig snart och jag tror att jag får ångest/panikattacker när jag tänker på barn och graviditeter. Det är dessutom några vänner som ska få barn snart och det sliter så in i helvete i min själ att de kan skaffa barn när den ena till och med har sämre förutsättningar än mig... Kanske är jag avundsjuk? jag vet inte hur jag ska hantera min längtan längre :/ och det känns som att killen inte är redo för barn än och jag har några år kvar av utbildningen. Ibland är jag rädd att jag ska dö innan jag får uppleva att ha ett eget barn och ibland försöker jag förtränga min längtan men får då bara ångest ....

[stumpan88]

Heeej!
Jag tycker du ska prata med din kära kille, alltid skönt att få ur sig lite "prat". Min kompis som har två år kvar på sin utbildning ska göra ett "uppehåll". Jag säger som så här: ALLT LÖSER SIG. Då kommer man långt.
Du får gärna skriva ´med mig på min mail. [email protected] så kan vi bolla lite och så Alltid kul med nya kontakter!! KRAAAAM

[Anonym]

Hej! Tack för svar! Ja jag ska nog göra det! Jag tror inte att det är så hälsosamt/normalt att kanske känna som jag gör men funderar på att ta ett allvarligt snack med killen och sedan dessutom gå till psykolog :-) Jag tror som du att allt löser sig! Tack så mycket för dina uppmuntrande ord!! :-)

[Anonym]

Hej.
Jag känner igen mig
men började för ett årsedan få riktig stark barnlängtan.
Försökte dölja denna känsla länge innan jag berättade det för min sambo, som inte alls kände lika..
Detta resulterade i att jag försökte dölja helt min längtan. Det gick ju okej fram till min bästa vän berättade att hon var gravid, det var som att hela min värld rasa och jag kände en sån otrolig avundsjuka att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Blev verkligen jätte ledsen. (Var självklart glad för deras skull)

Men, men sambo såg då på mig att jag verkligen ville detta, att det inte bara var något som jag fått för mig..
Han funderade ett par dagar tror jag?!.. För en vecka efter detta hänt sa han att han ville skaffa barn, och kände sig redo för detta.
Så mitt tips, berätta hur du känner och att det är på riktigt du känner det.. Att längta lite granna kan vara okej, men blir längtan för stark blir det bara en plåga.

LYCKA TILL.

[Anonym]

Åh vad skönt att det gick bra för dig! Så skönt att höra att det är någon mer som känt samma sak! Jag känner att jag verkligen går och plågas, det är hemskt!! Jag skrev ett brev till killen där han fick läsa allt om hur jag känner men det blev inget direkt svar på det utan vi fortsätter bara som vanligt och jag går och plågas "i smyg"... Det känns som att vi är så otroligt olika men jag vill inte lämna den här killen... vet inte vad jag ska göra längre .

[Anonym]

Hej
Jag tror att det skulle vara en bra idé att prata med killen öga mot öga istället för att skriva ett brev. Inte för att det är fel att skriva men om killen inte ens bryr sig om att kommentera det så måste det till något mer.

Frågan du kanske ska ställa dig är om ni är ämnade för varandra. Även om du inte vill lämna honom, och jag säger inte att du ska göra det, så kanske du måste fundera lite extra på er relation, på vilket/vilka sätt är ni så olika, förutom detta med barn då?
Det är inte heller meningen att ena parten ska gå och må dåligt för att man drar åt olika håll. Ni måste på något sätt komma fram till en lösning som båda kan gå med på. Vad det kan innebära är ju svårt att veta men du kan hur som helst inte fortsätta så här.
Det framgår inte hur gamla ni är och hur länge ni har varit ett par vilket ju kan påverka de råd du får.

Lycka till och hoppas det löser sig!
Skriv gärna igen och berätta hur det går.

[Anonym]

Ja, det är det att jag har så svårt att starta en diskussion och prata med honom om detta öga mot öga, därför skrev jag ett brev om mina tankar. Men jag ska försöka.

Jag känner att jag verkligen vill vara med min kille men vi är väldigt olika. Han gillar att festa och är väldigt social medan jag gillar att vara hemma och koppla av. Dock känner jag mig ofta ensam och tankarna om barn kommer då lätt fram vilket kan vara väldigt jobbigt..

Vi båda är 22 och har varit tillsammans i 5 år. Det är väl kanske inte så många 22åriga killar som vill ha barn antar jag..

[Anonym]

Ja, det är det att jag har så svårt att starta en diskussion och prata med honom om detta öga mot öga, därför skrev jag ett brev om mina tankar. Men jag ska försöka.

Jag känner att jag verkligen vill vara med min kille men vi är väldigt olika. Han gillar att festa och är väldigt social medan jag gillar att vara hemma och koppla av. Dock känner jag mig ofta ensam och tankarna om barn kommer då lätt fram vilket kan vara väldigt jobbigt..

Vi båda är 22 och har varit tillsammans i 5 år. Det är väl kanske inte så många 22åriga killar som vill ha barn antar jag..

Hej! igen.. Skrev för ett par dagarsen om att jag kännt likadant.. Ville bara säga nu när jag läser detta att jag är 22 och han 23, vi har vart tillsammans lika länge som er. Så förhoppningsvis om han kan inse hur mycket detta betyder för dig så kan han i alla fall möta dig halvvägs. Det gjorde (Tillsist min sambo)

Hoppas det går bra för dig, och att du uppdaterar om hur det går.
Lycka till!

[Anonym]

Åå okej vad bra att ni kunde mötas! Pratade ni om det flera gånger eller hur gjorde ni för att han till sist ville mötas? Känns som att min kille är omöjligt :/ och eftersom han är så tvärtemot mig så blir jag så frustrerad/irriterad, VILL verkligen ha barn! Men känns som att vi aldrig kommer framåt.. Det är inte så att jag tjatar eller så, har tvärtemot hållt tyst i flera år men det kanske har gjort att han kanske verkligen inte förstår min längtan... Tycker det är jättejobbigt :/
Kram!

[Anonym]

Hej igen

Nä det är nog fler 22-åriga tjejer än killar som vill ha barn skulle jag tro .
Jag känner igen mig i dig i flera avseenden, bl a när du säger att det är svårt att starta en diskussion om detta. Jag tycker också att det kan vara jättesvårt, allrahelst om killen är lite på defensiven vilket är lätt hänt då det gäller något där man har olika åsikt/ståndpunkt.
Jag tror i alla fall att det bästa är att försöka få ett samtal med honom om detta. Undvik att det blir en diskussion om du förstår hur jag menar. Det här handlar ju om dina känslor och det finns ju inga rätt och fel i detta. Känslorna är ju som de är så att säga. Ni tycker olika men ingen har ju fel eller rätt heller för den delen. Fel blir det ju först när den ena mår dåligt pga det och då måste båda parterna ta det på allvar.
Du måste få honom att förstå att detta inte är något som ploppat upp till ytan den sista veckan utan det har i själva verket legat och gnagt under lång tid.

Du säger också att du känner dig ensam. Ensam för att killen de facto inte är hemma eller ensam för att ni inte möts i tankar/känslor t ex vad gäller barnfrågan? Är du ensam för övrigt, har du någon kompis du kan prata med om ditten och datten och även detta?
Detta forum är ju ett utmärkt ställe att ventilera sina tankar men ibland kan ju en anhörig/kompis vara en ovärderlig hjälp.

Jag är fler år äldre än vad du är och det kanske förändrar hur man ser på saker.
Jag har en gång lämnat en kille jag varit ihop med under flera år som såg mycket till sina egna intressen och därför inte tyckte det var någon brådska med familjebildning, vilket jag tyckte det var dags för. I grund och botten älskade jag honom MEN att han inte brydde sig om mina önskemål var något som sakta men säkert malde sönder kärleken.
Hade jag inte gjort det som somliga då tyckte var jättekonstigt "för vi hade det ju så bra" bortsett från att jag mådde dåligt över att inte tas på allvar i familjefrågan hade jag inte haft världens gulligaste tvååring med min nuvarande sambo. Jag kanske var lite drastisk den där gången men jag ångrar det verkligen inte

Jag säger INTE att det är så du ska göra eftersom du verkligen gillar din kille men han måste förstå att han åtminstone måste lyssna på dig för det du har att säga är viktigt för dig och därmed borde det även vara viktigt för honom.
Och om han ens tänker tanken att du tjatar är han inte något annat än fruktansvärt barnslig. Det är något som är lätt att gömma sig bakom när man tycker att samtalsämnet är jobbigt eftersom den som då anses tjata snabbt blir tyst och/eller ledsen och så slapp han ifrån det jobbiga igen.

Stort lycka till!!

[Anonym]

Ja jag ska nog försöka prata med honom om detta mer. Det är så jobbigt att gå och längta "i tystnad". Förut när jag har pratat om riktigt jobbiga saker (jobbiga för mig) så har han bara blivit irritera.. så jag är rädd att han ska bli irriterad igen om jag nu kanske blir ledsen eller visar mycket känslor när jag pratar om min barnlängtan.. Känns som att jag skrämmer iväg honom på nåt sätt när han blir irriterad och då är jag bara tyst istället :/

Jag har nästan alltid känt mig ensam, vet inte riktigt varför (dåliga familje- släktförhållanden kanske?) men sen känner jag mig även ensam när han inte är hemma såklart och dessutom ensam i min längtan efter barn. Jag har ingen vän jag kan prata med om detta för det känns inte som att det är så många i min närhet som känner som jag. De tycker snarare det är galet att skaffa barn i den här åldern medan jag gärna hade försökt få barn för några år sen (typ).

Vad modigt och starkt av dig att lämna din förra kille! Det låter verkligen rätt om han bara ser sina egna intressen och så. Jag är lite "rädd" att vi är alltför olika och att vi ska gå olika vägar. Samtidigt känner jag att jag inte heller orkar "kämpa" i evigheter med att få honom att förstå och kanske ha ens en aning framtidsplanering. Jag vill ha något att se fram emot.
Känns ibland som att tiden står still och jag trampar i något hemskt träsk medan han springer runt omkring och lever livet som han vill :P Jag vill liksom komma någonstans.

Jag blir så glad av din berättelse och att du nu har en tvååring. Du skrev mycket tänkvärt :-) Tack!

[Anonym]

Hej

Nä det är inget vidare när man drar åt olika håll. Det är också så svårt att veta var man ska dra gränsen för när man tycker att man har försökt nog mycket. Det är ju olika för alla men jag tycker ändå att man i första hand ska tänka på sig själv. Det låter kanske inte så sympatiskt att säga så men vem tackar den som uppoffrar sig själv och kanske bara blir ledsen och bitter på köpet? Mest troligt inte någon alls.
Man kan vara alldeles säker på att om man själv inte försöker göra det man tror är bäst för en själv kommer ingen annan heller att göra det. Till syvende och sist är man sig själv närmast ändå.

Ibland kan det kanske vara befogat att vänta och se tiden an och ibland är det nog helt klart bättre att inse att det är dags att se sig om efter nya utmaningar på nya oprövade vägar.
Kanske din kille tänker till lite extra om han faktiskt inser att han måste ta ställning till hur han vill ha det också. Det kan ju vara så att han inte ens har tänkt i sådana banor och därför avfärdar allt som har med barn att göra bara för att det känns lite skrämmande.
Det är ingen rolig sits du sitter i men jag tror att du kommer komma på vad som är rätt för dig.

Lycka till!

[Anonym]

Nej det är väldigt jobbigt att dra åt olika håll faktiskt :/. Jag tror också att man måste tänka på sig själv lite i första hand. Jag vet ju att jag kanske har tid på mig att vänta med barn men det är otroligt jobbigt att göra det.

Jag funderar också på att han kanske inte har tänkt på det här med barn så mycket. Han lever liksom mer här och nu medan jag lever lite i framtiden och i drömmarna. Det som är jobbigt är att tidigt i relationen blev jag oplanerat gravid och har sedan dess tänkt på barn varje dag (i flera år). Och det gör liksom otroligt ont i hjärtat om han inte ens haft en tanke på barn ....

[Anonym]

Hej igen

Hur har det gått? Har du pratat med din kille än?
Jaha du har alltså varit gravid en gång tidigare med din kille.
Ja visst kan du ju vänta med barn men att må dåligt under tiden man väntar är ju inte det roligaste.
Det är svårt att veta hur man ska gör ibland. Tror ändå att man någonstans måste se till sig själv i första hand men det kan ju finnas olika sätt att göra det på. Det som är det rätta ena gången är fel en annan gång.
Jaja, det är väl det som kallas livet antar jag, det ska inte vara alltför lätt ibland verkar det som.
Jag är i alla fall glad att jag valde att bryta upp och lämna killen för det öppnade ju upp en del dörrar så att säga.
Jag är ju så himla glad för min snart 2 år gamla plutt, ja sambon med förstås.
Två år efter det tog slut med den killen så dog han i en olycka. Det kändes faktiskt riktigt jobbigt fastän jag inte längre hade någon kontakt med honom. Jag har också tänkt att det var en mening med att allt blev som det blev för annars hade jag ju i princip blivit änka och inte haft min lilla 2-åring. Usch det låter hemskt när man säger att det är en mening med saker och ting, kanske inte alls är så men ibland undrar man ju.

[Anonym]

Hej! Jaa jag har pratat med honom och han blev tydligen chockad (!!) av att jag längtar efter barn. Vad faaan. Jag blev skitarg och är jätteledsen för att han inte förstått varför jag i alla år känt mig deppig. Men komminikation är verkligen a och o.. och vi är nog från olika planeter. Det känns verkligen hemskt, om jag bara berättat tidigare om alla tankar och känslor jag haft så kanske vi skulle stå varandra närmare nu och kanske skulle han tänkt/tänka mer på barn... Han har inte sagt nåt mer sen dess men förstår väl iaf lite hur jag känner.. Men jag tror jag ska prata med honom snart igen för det är verkligen jobbigt. Vill verkligen att han ska förstå.
Oj vad hemskt att killen dog i en olycka . På nåt sätt verkar det ju som att du då skulle bryta upp med honom och träffa din nuvarande.. hm konstigt hur livet kan bli..

Men nu har du din plutt och din man :-)

[Anonym]

Hej

Vad bra att du har pratat med honom! Det är som du säger att det där med kommunikation är otroligt viktigt. Som tjej glömmer man ibland bort att killar kanske inte alltid tänker i samma banor som man själv gör och att de inte heller är mottagliga för tankeöverföring hur gärna man än vill det . Vi är som du säger från varsin planet och då blir det extra viktigt att prata med varandra. Andra tjejer förstår ofta mycket bättre hur man menar utan att man måste förklara det in i varje detalj. Men det är väl likadant åt andra hållet också.
Det är nog klokt att prata med honom igen men han kanske behöver smälta det du har sagt ett tag först.
Det blir nog mycket lättare att prata nästa gång du tar upp detta och förhoppningsvis så kommer ni kunna möta varandra på vägen på ett bra sätt. Du har ju nu tagit ett första och viktigt steg.
Du ska se att det ordnar sig till det bästa .

[Anonym]

Ja det känns ganska bra att ha fått ur sig lite faktiskt :-). Tack för dina uppmuntrande ord! :-) Kram