Tabu

[KristineP]

Hej allihop

Jag har haft stora funderingar sedan dagen då vi fick veta att vi var gravida och jag insåg att vi faktiskt skulle få en flicka eller en pojke. Sedan har funderingen växt ju mer verkligt det med tiden blir. Jag har av någon konstig anledning alltid föreställt mig att jag skulle få en flicka. Inte medvetet utan mer bara som en självklarhet. Jag har en fantastisk mamma, mormor och moster som alltid sett mig som speciell eftersom jag är den enda flickan av kusinerna. Min pappa har jag inte haft kontakt med sedan jag var 15 år och förutom min sambo och min bror så känner jag ytterst få killar som inte är idioter. Denna negativa grundinställning till det manliga könet, tryggheten i att vara bekant men en mor-dotter-relation samt att jag har en längtan efter att få föra vår familjetradition av starka kvinnor vidare, allt detta gör att jag står handfallen inför att vi fått reda på att vi väntar en son. Just nu läser jag Katarina Janouch bok "Dotter önskas" som är en av de få texter i detta tabubelagda ämne. Vaje gång jag är ute tittar jag på små pojkar och försöker föreställa mig hur det vore att ha en son, någonting som känns lika främmande för mig som om det varit en utomjording. Jag vet att jag kommer ha bearbetat detta när det väl är dags och att jag kommer älska min son innerligt men det är en bit dit. Detta är ju så tabu att man förväntas säga att man blir lika lycklig oavsett osv. Jag är överlycklig att jag ska få ett barn, en son, det känns bara mer främmande än om det varit en flicka. Jag har dessutom ingen vän att fråga eftersom de bara har flickor!

Jag skulle verkligen uppskatta era (icke-fördömande) funderingar kring detta. Har någon känt detsamma, handen på hjärtat? Hur är det för er med barn sedan tidigare? Hur känner ni som vet könet på ert barn och ni som inte vet?

Tack

[andragångsmor]

Det är nog många som funderar på det här men inte så många som diskuterar det. Du skriver mycket modigt och ärligt om dina tankar! Och det är bra - då har du möjlighet att göra medvetna val. Som du skriver så självklart kommer du att älska din son besinningslöst mycket när du lär känna honom!!

Jag kan i den här vevan erkänna att vid min förra graviditet var jag inte alls inställd på några moderliga känslor från stunden vi fick reda på att vi skulle ha barn. Graviditeten var oplanerad, jag hade fått ett bra jobb och inte fasen var det självklart att jag skulle leva med den mannen. Eller jo, det var nog ganska nyligen som det hade "ordnat upp sig" i vårt förhållande, vi hade faktiskt förlovat oss och planerade bröllop sommaren därefter - som magen kom och förstörde! (eller fördröjde, vi gifte oss några år senare) Jag hade alltså inte enbart kärlek till bebisen. Och när han kom ut... Ja jag tyckte såklart att det var jättekul, men LÄSKIGT! En liten människa som stirrar hungrigt på mina bröst (va fan?) och som bara tog för sig, skrek när han ville, åt när han ville osv. Jag älskar honom men jag är fortfarande ingen mor som kan offra mig själv utan att längta efter att han ska bli 15 och dra iväg själv en helg så att jag får min man ifred

När det gäller önskan om pojke eller flicka - jag har nog nollställt mig inför denna önskan. Eller undantryckt den så mycket att jag inte kan känna av den. Jag vill inte veta vid ultraljud om det är pojke eller flicka just för att jag är rädd för att börja föreställa mig hur det ska bli pga barnets kön. Väldigt många frågar om jag inte önskar mig en flicka nu, "för att få en av varje". Ja det kanske hade varit kul, men samtidigt så är jag lite rädd för det för det finns många fördelar som jag ser med en pojke

Här kommer några:
- Enklare vid blöjbyten (snippa är så mycket mer komplicerat än snopp är min erfarenhet från att se mina vänner byta på sina tjejer...)
- Billigare med kläder (för det finns inte nåt att välja på, och inte heller så stora krav på att de ska vara puttenuttiga och matchande från topp till tå varje dag)
- och här kommer mina hemska fördomar - killar har det lättare i samhället i stort. Jobb, förtryck, kompisgäng... Ja allt.

Den största nackdelen jag hittar med att ha en kille är att jag ska bli farmor - hjälp!

[sixtensaga]

Jag förstår ditt tankesätt till en viss del. Jag har också alltid sett mig som en mamma till en dotter och nu väntar jag min andra son, hur kunde det hända liksom?
Däremot har jag båda gångerna varit förberedd och haft en känsla av att det nog är pojkar som ligger där.
Jag ska inte sticka under stol med att jag kommer sakna mamma-dotter relationen som jag aldrig kommer få uppleva. För på ett sätt är det nog enklare att förstå (som tjej) hur flickor tänker och känner i tonåren och att man då förhoppningsvis kan vägleda och stötta dom när det är som värst (vill jag tro).

Nu har ju däremot aldrig (ja såna där man träffar på som blir flyktiga bekantskaper räknade jag inte in, dom vill jag inte att dom ska få spela en större roll i mitt liv.) jag haft struliga relationer med killar, min pappa är min hjälte och min storebror skulle göra vad som helst för sina småsystrar. Och jag antar att det är pga av dom som jag är glad ändå över att få min andra son. Jag hoppas att han precis som sin storebror växer upp till såna underbara män som dom har runt sig i sitt liv. Och kommer dom bli hälften så underbara som min pappa alltid har varit mot sina barn kan jag inte bli stoltare.

Nu vet jag inte om det här hjälpte dig något alls, men du fick min tanke om mina söner.
Jag tror att när man verkligen vill ha ett specifikt kön så är det bra att man tar reda på det på UL så att man har tid att bearbeta sina känslor tills bebis kommer. För vilket kön det än blir så har dom rätt att bli älskade från första stund och inte att föräldrarna känner besvikelse även om det bara handlar om en kort kort stund.

[Wernan]

Jag har tänkt mycket på vad du har skrivit. Du är modig som vågar prata högt om ett bekymmer som nog många känner igen sig i. Vid min förra graviditet önskade jag mig innerligt en flicka. Det kändes som det mest naurliga sför mig. Även jag har starka kvinnor i min famnilj, en tradition som jag vill föra frammåt. Men någonstanns, djupt inne i mig, förstod jag att det var en pojk som jag bar i min mage.

En kollega sa en gång till mig att "Du är en typisk pojkmamma, du kommer att få pojkar" långt innan jag blev gravid. Det har någonstanns följt mig. Jag tror att han menade att jag är en väldigt stark individ med egenskaper som liknar männens, och att jag kan hantera männens egenskaper på ett konstruktivt sätt. Där och då såg jag det som något negativt. Jag vill jag vara tjej. Nu förstår jag att det måste ha och göra med den starka kvinnotraditionen som vi har i fmailjen. Vi har lärt oss att "sköta oss själva" och hantera alla situationer.

Men jag ville i alla fall ha en flicka. Jag ville det. Men blev inte förvånad då jag fick en pojk upp på bröstet på förlossningen.

Vad jag vill säga är att du är inte ensam om känslorna. Men tro mig, du, just du, är den ända som kommer att kunna föra er kvinnotradion vidare genom er son. Och han kommer att föra den vidare till sin familj.

*kram*

[KristineP]

Fina, viktiga, ärliga, modiga ni! Tack!

[-*L*-]

...men gör ett försök! När vi väntade första barnet hade jag en önskan om att det skulle bli en flicka. Har alltid velat ha en dotter för att få just den där mamma-dotter relationen...nu blev det ju en tjej....nästa barn fick vi kämpa för, blev till slut gravid genom IVF....var så lycklig att vi skulle få barn att könet var helt oväsentligt....men så kom en liten son och oj vad vi har en egen alldeles speciell relation. Trodde på något sätt att det inte skulle vara samma sak som med dottern...men det är det fast på ett annat sätt, helt underbart! Sen tycker jag dotter önskas är en mycket läsvärd bok, kanske hade haft de känslorna jag med om jag inte fått dottern först vem vet! Men ville mest säga att man kan få en väldigt speciell känsla mellan sig och sina barn oberoende av kön!! Lycka till med allt!

[karwes85]

Mitt helt ärliga svar är att det på något sätt känns lite enklare med en flicka. Kan inte förklara varför men det är något med den där mor-dotter relationen som inte går att beskriva. Jag har ju en dotter sen tidigare men ingen erfarenhet av pojkar. Emma har nästan bara flickkusiner och trots att jag har det yrke jag har så är det på något sätt svårt att föreställa sig en liten pojkes värld.

Jag vet ju inte vad det blir för nåt denna gång, har inte frågat och vill inte veta..det ska bli en överraskning. Alla tror dock att det är en pojke och det vore ju roligt eftersom vi redan har en tös. Men det visar sig.

[Älsklingsfrö]

Besöker er från decembergruppen! Jag är i v 17 nu med vårat fjärde barn. Har tre gossar sedan tidigare som jag verkligen inte skulle byta ut mot någonting annat. MEN, jag önskar så hett en lite dotter också. Vi kommer faktiskt ta reda på könet denna gången enkom för att jag skall få chansen att landa i om det inte är en flicka (även om jag är ganska inställd på en pojke till så kommer det kännas i hjärtat om det är på annat vis). Det handlar absolut inte om att en till pojke inte är välkommen. Jag är överlycklig för ett BARN till, oavsett könet. Men jag vet också att detta defintivt kommer vara vårat sista barn. Våran sista chans på en dotter (vi valde inte en graviditet till just för att försöka få en dotter, graviditeten är helt oplanerad). Liksom dig har jag en härlig, stark mamma och även mormor, underbara mostrar omkring mig och jag vill OCKSÅ få chansen att uppleva en mor-dotter-relation (just för att min egen är så positiv).
Vi har blivit lovade utav läkare på mödravården att få veta könet av psykiska skäl. Jag behöver få chansen att bearbeta och sörja om det inte blir en dotter innan vårat barn ligger i min famn. Det handlar alltså inte om att sörja det barn som blev, utan det barn som aldrig kommer till oss. Vi gör det både för min skull (har historier med djupa förlossningsdepressioner sedan tidigare och vill inte att detta skall riskera att bli en faktor som sänker mig) och för att jag skall kunna ta emot vårat barn på bästa möjliga vis. Och älska det för den person det är oavsett om det är en pojke eller flicka.

[Älsklingsfrö]

Vill tillägga att jag aldrig, aldrig någonsin skulle välja bort ett barn p g a "fel" kön. Det finns inte i min föreställningsvärld. Däremot känns det viktigt att få chansen att "sörja" det barn som aldrig blev innan graviditeten är slut, OM det visar sig att vi får ännu en pojke.

[andragångsmor]

Så bra skrivet och tänkt!!

[Wernan]

Är glad att någon förstod vad jag menade... Verkade ganska förvirrat faktiskt nu när jag läste det själv

[på besök]

Man känner som man känner och det är väl bra att du vågar diskutera detta öppet. Inget fel på dig! För mig som har ett syskonbarn som dog i cancer när hon var sex några veckor innan vårt första barns förlossning, och som har jobbat med funktionshindrade barn hela mitt liv, så fanns inte den frågan på tapeten. För det är egentligen inte ett kön man önskar sig: man önskar sig bilden av vad en flicka eller pojke innebär. De flesa skulle t ex inte hellre vilja ha en flicka med downs syndrom än en pojke utan en funktionsnedsättning. Och det är större skillnad mellan individer än mellan kön. Min dotter är jätelik sin pappa tills ättet och sobnen är lik mig, fast han är kille och jag är tjej. Att önska gör ingenting, men jag lovar att kärleken är lika villkorslös oavsett. Men det är lite enklare (och svårare) att umgås med det barn som är mest lik en själv i personligheten.

[KristineP]

Jag förstår. För min del var det också viktigt att ta reda på könet i förväg just för att hinna bearbeta känslorna. Jag vet att det kommer falla på plats och att jag kommer älska min son innerligt och just därför är det bra att jag slipper ta tag i de här känslorna när han väl är i min famn. Tack för dina ord.

[Leyse]

Intressant att läsa alla tankar kring det här med könen på bebisarna. Blev bara nyfiken på det där med blöjbytena. Hur är det enklare med en pojke? Tycker att pojkmammor verkar bli nedkissade betydligt oftare .

[-*L*-]

..eftersom vi har en av varje så kan jag lugnt säga att mer nedkissad har jag blivit med vår son.....Dock tycker jag det var lättare att hålla rent vid bajsbyten på sonen. Inte så många veck att tvätta rent:-) Men inte så att det var jättestor skillnad i det stora hela!!

[kicki_ek]

När jag väntade min första så ville jag verkligen ha en tjej! Min äldsta syrra fick sitt första barn som va en flicka när jag bara var 9 år, mina andra två syrror fick flickor först de me så jag hade verkligen ett "begär" att få en flicka. Jag ville inte bli en pojkmamma först utan en flickmamma!

Jag kollade aldrig könet men ställde in mig på att det var en pojke så att jag inte skulle bli besviken. Låter sjukt men så va de.

När förlossningen kom så sa jag till BM som var där att jag väldigt gärna ville ha en flicka så när barnet kom ut så frågade jag vad det var men hon sa att jag skulle se efter själv. Jag blev överlycklig för det va ju en liten flicka. En stor sten föll från mitt bröst.

När jag fick min tvåa (1½ år senare) så spelade det ingen roll va de blev för jag hade ju redan min flicka. Vi tjuvkikade, en flicka och det va roligt i och med att de skulle få så mycket utbyte av varandra.

När jag väntade min trea så tjuvkikade vi också och de va en kille...helt galet men så himla kul. Min syrra som jag umgås mest med hade två tjejer och sen en kille, så vi har följt varandra bra.

Dock kommer jag vara ensam den här gången för hennes kille tycker att de räcker me tre. Taskigt mot mig!

Nu blev de långt och lite svammligt men jag är övertygad om att du självklart kommer att älska ditt barn oavsett men jag förstår verkligen hur du tänker och tycker att det e bra att du tar upp det här för det är bra för "bearbetningen".

Kram till dig!

[Älsklingsfrö]

Tack själv för att du tog upp ämnet. Även om man innerst inne vet att man säkert inte är ensammast i världen om sina funderingar så är det svårt att tro att så inte är fallet. Och ju mer det pratas ikring det, desto mindre tabu borde det ju bli. En önskan om ett specifikt kön behöver ju inte alls vara förenat med att man i handling skulle göra någonting åt det (för som jag tidigare skrev så är DET en absurd tanke för mig att välja bort att barn med "fel" kön). Stort grattis till din kommande son, det är underbart med söner också, inget snack om saken. Men nu vill jag gärna ha lite mer girlpower i den här familjen ;-).

[Jennie_82]

Har sett ditt inlägg och tänkt att jag skulle skriva något till dig..
Jag vet och känner igen känslorna du beskriver. Även jag har sedan många år tillbaks levt med drömmen om en dotter. Det har alltid känts självklart att jag skulle bli mamma till en tjej, som att jag om jag fick en dotter lättare skulle veta hur jag skulle vara som mamma. Kanske är det inte så konstigt att man lättare kan identifiera sig med det egna könet. Jag är uppväxt i en familj med två systrar en närvarande mamma och en pappa som ständigt lyst med sin frånvaro, kanske kan denna avsaknad av en manlig förebild bidra till att det känts mer självklart och rätt att bli mamma till en dotter. Från att nu mitt gravtest visade positivt har dessa tankar funnits i mig, ju mer tankarna har funnits desto mer dåligt samvete fick jag över hur jag kunde gå runt och tänka på det här sättet, jag kände skam och dåligt samvete över om det barn som växte i mig skulle vara en pojke. Jag tror dock att man måste tillåta sig att ha dessa tankar och det handlar ju egentligen inte om det barnet man bär utan mer om en bild man byggt upp. Jag tror också på att det blir vad som är meningen och det är det som med facit kommer att bli till det bästa, får man en pojke så är det just den lilla pojken som är menad att bo med oss och vara en del av ens familj och lika om det blir en flicka. När väl barnet kommer så är det ganska könlöst tror jag, det är mer innan i ens tankar som det känns som en enorm skillnad om det är en pojke eller flicka.

Det är jobbigt att gå runt med dessa tankar som i en själv känns väldigt fula och orätta men det är inte barnet du bär det handlar om utan endast en föreställning om hur skillnaden skulle vara. När väl din lille pojke kommer till världen så kommer alla dessa tankar vara utsuddade.

Jennie

[Apostate]

Jag känner så igen mig i det du skriver.
vid mitt första barn så tänkte jag inte så mycket på könet på barnet. Det var bara så att jag skulle ha en flicka. Hade inte en annan tanke, så ni kan tänka er hur det var på ultraljud när de sa att det var en pojk. Jag var tvungen att gå därifrån och bryta ihop på toaletten. Vad man skäms, men jag var tvungen att "sörja" flickan jag inte fick.
Jag har aldrig haft en bra relation med män i mitt liv, antingen har jag blivit utnyttjad eller orespekterad. Förutom min sambo förstås.
Det tog lång tid innan jag acceptarade att jag väntade en pojke.
Natten innan jag skulle föda han hade jag en konstig dröm om min bebis, jag började förstå. Jag hade svårt att amma han. Klarade bara av några dagar. Sen kändes det bara fel.
Men idag väljer jag att se på han annorlunda, han e en pojke men vi har världens finaste relation. Drömmen om att få en flicka och vara där när hon behöver mig och få vara den där perfekta mamman som vet precis hur man ska hjälpa sin dotter är ju kvar. Men idag vet jag att jag kan uppfostra han till att bli en man som aldrig utnyttjar, slår eller könsdiskriminerar en kvinna. Det är jätte stort. Jag hoppas att jag gav något

[Apostate]

Denna graviditet vet vi inte könet. Är livrädd att jag ska få världens deppression när detta barnet har kommit ut pga att det är en pojke. Det känns å orättvist mot honom. Jag vill kunna bearbeta det nu. Kanske ska försöka få ett till ultraljud...