dumma mamma

[Anonym]

Min 19månaders kille är intensiv och bestämd. Har syskon som han gärna är med. Tyvärr är pilla och ta sönder och kasta syskonens leksaker väldigt kul,vilket ju inte uppskattas...
Han har senaste tiden börjat kalla sina syskon för dumma och även dumma mamma och dumma pappa i tid och otid. Jag blir provocerad och har svårt att bemöta sådant uppträdande. Jag börjar med att säga att man inte säger så, att vi blir ledsna, att man ska säga snälla osv,men han fortsätter ändå. då får han sitta på sitt rum en stund,men vägrar att säga förlåt, kan istället bli ledsen, men sedan är det tillbaks till dumma igen.
Han är också hårdhänt, bitig och nypig, som om han måste ha utlopp för något.
Han har såklart även goa stunder, men detta är lite jobbigt.
Vad gör man??

[evinrude]

Om han tycker att ni är dumma så måste han ju få uttrycka det på något sätt, det tycker jag man måste kunna göra i en familj. Och om man är 19 månader kan man förstås inte uttrycka det på ett nyanserat sätt. Du kan bemöta honom på ett sätt som uppmuntrar honom att så småningom uttrycka sig mer nyanserat. Till exempel "tyckte du jag var dum nu när jag tog ifrån dig storebrors leksak". Att försöka förmå honom att säga "snälla" när han känner "dumma" måste bara vara förvirrande för honom.

[Nissa]

Viktigast tror jag är att verkligen visa vad som är rätt. När han blir hårdhänt och nyper, så säg inte bara att det är fel, utan VISA vad han ska göra istället. "Nej, inte slå på mamma, det gör ont. Klappa fint istället".

Vad gäller syskonens leksaker är det ju till viss del även upp till de äldre barnen att se till att lillebror inte kommer åt dem. Nog så svårt, beroende på syskonens ålder. Men att ha en regel att lillebror inte får röra sakerna som ligger i syskonens rum (eller i en viss korg om barnen delar rum) kan underlätta. "Nej, de saker som ligger i korgen är Ys saker, dem får du inte leka med. Du får leka med de här sakerna." *peka*
Och inpränta i syskonen att lägger de inte sina saker på rätt ställe så får de räkna med att andra leker med dem, även hårdhänt.

Svarar han med att du är dum, så säg bara lugnt "Nej, mamma är inte dum"
Fortsätter han, så försök komma ihåg att han bara är frustrerad och inte vet hur han ska uttrycka det. "Nej, säg inte att mammma är dum, så ska man inte säga"
"Nej, X är inte dum, hon vill bara ha sina saker ifred"
"Nej, gungan är inte dum, det vara bara du som råkade trilla av".
Och se till att du själv inte säger "dumma" om alla möjliga saker. Säger du "Dumma bollen, den rullade iväg" så är det ju inte konstigt om han säger "dumma" om alltmöjligt som går honom emot.

[Naken-Jane]

Gratulerar! Nu har din son tagit ett stort steg i utvecklingen. Han börjar sätta ord på sina känslor. Han tycker att ni är dumma (utifrån hans perspektiv) och kan också säga det. I ett tidigare skede hade han kanske börjat gråta eller kasta sig men nu har han orden ... och tänderna som uttrycksmedel. Jag tror inte att det är så bra att begära att han ska be om ursäkt för att han säger "dumma" utan det är väl bättre och gå på kärnan d v s vad det är som får honom att säga det. Om han inte får genomföra sina intentioner eller önskningar ... ja, då är man dum som hindrar honom ... utifrån hans perspektiv. Då kanske man kan fortsätta sätta ord på andras känslor och hjälpa honom att utveckla empatin. Till exempel ..."jag vet att du tycker att jag är dum när jag tar leksaken men den är "aj, aj". Storasyster blir ledsen om den går sönder. Du kan fråga om du får låna den!". Och om storasyster säger "nej" så får man hjälpa lillkillen att hantera sin frustration. Kanske genom att ge honom hopp typ "när du blir en stor kille så kan du få leka med den". Att bara säga "nej" utan att förklara och ge hopp tycker jag inte är snällt. Då säger jag också "dumma" :-).

[mary poppins]

Bra skrivet! Vill verkligen hålla med om att INTE säga till barnet att "jag är inte dum". För det tycker ju han att du är. Du kan ju inte bestämma vad han känner. Bara hjälpa honom att hantera det på ett bra sätt.

Olika människor blir ju provocerade av olika saker, men om du nu blir provocerad av att ditt barn kallar dig för dum, så tror jag också att det är värt att fundera över varför du blir så provocerad. Det är ju inuti honom känslorna finns, att han uttrycker dem är ju bra. Motsatsen skulle vara att han lär sig vara tyst och bygga upp ilskan inom sig. Jag tror att det riskerar att göra att en person lär sig låta ilskan gå inåt och bli självdestruktiv "det är fel på mig", eller lagra och sedan bli utagerande och då förmodligen agera ut ilskan när det går, dvs kanske slåss i tid och otid till exempel.