Om du -rent hypotetiskt- tänker dig att du är riktigt sjuk och har fått tid att prata med läkare dagen efter. Du har pratat med din livskamrat sedan sådär 40-50 år (japp, du är i 80 års åldern) om att du vill att h*n ska vara med och bli informerad och lämnat fullmakt till sjukhuset att din livspartner får veta allt och själv prata med din läkare.
Hur skulle du då ställa dig om ett av dina barn kommer med på mötet? Ett barn som jobbar inom sjukvården?
Skulle du tycka att det var fel av din livskamrat att ta med barnet utan att fråga dig först? Eller skulle du tycka att det var skönt?
Till saken hör att du är väldigt svår att nå före mötet med läkaren.
1
Dagens fundering Om du -rent hypotetiskt- tänker dig att du är riktigt sjuk och har fått tid att prata med läkare dagen efter. Du har pratat med din livskamrat sedan sådär 40-50 år (japp, du är i 80 års åldern) om att du vill att h*n ska vara med och bli informerad och lämnat fullmakt till sjukhuset att din livspartner får veta allt och själv prata med din läkare.
Hur skulle du då ställa dig om ett av dina barn kommer med på mötet? Ett barn som jobbar inom sjukvården?
Skulle du tycka att det var fel av din livskamrat att ta med barnet utan att fråga dig först? Eller skulle du tycka att det var skönt?
Till saken hör att du är väldigt svår att nå före mötet med läkaren.
att min livskamrat är den som verkligen borde veta vad jag vill, så om barnet (vårt gemensamma utgår jag från här?) är med och jag blir arg för det, så har livskamraten goofat eller så är jag gravt personlighetsförändrad.
Jag pm:ade dig igår. Såg du inte eller vill du bara inte svara? Det är helt ok i så fall.
The noble art of losing face
will someday save the human race. Hans Blix
2
Jag tänker att min livskamrat är den som verkligen borde veta vad jag vill, så om barnet (vårt gemensamma utgår jag från här?) är med och jag blir arg för det, så har livskamraten goofat eller så är jag gravt personlighetsförändrad.
Jag pm:ade dig igår. Såg du inte eller vill du bara inte svara? Det är helt ok i så fall.
Det skulle antagligen vara helt ok, men "barnet" som följer med får vara beredd att acceptera att inte följa med in om personen som är sjuk vill ha det så. "Barnet" bör alltså fråga om tillstånd och utan att muttra acceptera svaret.
3
Det skulle antagligen vara helt ok, men "barnet" som följer med får vara beredd att acceptera att inte följa med in om personen som är sjuk vill ha det så. "Barnet" bör alltså fråga om tillstånd och utan att muttra acceptera svaret.
Jag vet inte hur jag skulle ställa mig. Det beror på personlighet hos barnet. Jag vill inte känna att jag måste trösta ännu en person, om barnet är sådant att de inte kan bära detta själv.
Jag skulle också vilja ha veto. Dvs kunna säga , nej du får vänta utanför, om det kändes så.
Kanske skulle jag bli glad för att det var mycket att ta in och flera som lyssnar, varav en kunnig, kanske känns tryggt.
Jag har svårt att sätta mig in hur jag känner när jag är runt 80 år. Kanske tycker jag det är helt odramatiskt att livet har en ände?
4
Jag vet inte hur jag skulle ställa mig. Det beror på personlighet hos barnet. Jag vill inte känna att jag måste trösta ännu en person, om barnet är sådant att de inte kan bära detta själv.
Jag skulle också vilja ha veto. Dvs kunna säga , nej du får vänta utanför, om det kändes så.
Kanske skulle jag bli glad för att det var mycket att ta in och flera som lyssnar, varav en kunnig, kanske känns tryggt.
Jag har svårt att sätta mig in hur jag känner när jag är runt 80 år. Kanske tycker jag det är helt odramatiskt att livet har en ände?
Jag orkar inte veckla in mig i hur jag skulle tänka utan nöjer mig med att berätta hur min mamma gjorde nu när hon skulle få besked om sin cancer. Att pappa skulle följa med var rätt självklart, men hon bad också mig följa med. Dels för att 6 öron hör mer än 4, dels för att 3 personer kommer på fler frågor än 2 men också för att 1 styck dotter är lite kontrollbehovig sådär *ehrm* och hade ansatt mamman med frågor efteråt. Frågor som hon lika gärna kunde få ställa själv till läkaren. Tänkte min mamma alltså. Hon känner sina löss, om man säger så
Och jag tror att jag tyckt så själv också, om jag varit i mammas situation. Det ÄR väldigt svårt att minnas allt efter ett sådant möte, så ngn mer som lyssnar (och kanske tar anteckningar, det gjorde jag) är bra tror jag.
Hoppas ni får bra besked! *håller tummar*
5
Jag orkar inte veckla in mig i hur jag skulle tänka utan nöjer mig med att berätta hur min mamma gjorde nu när hon skulle få besked om sin cancer. Att pappa skulle följa med var rätt självklart, men hon bad också mig följa med. Dels för att 6 öron hör mer än 4, dels för att 3 personer kommer på fler frågor än 2 men också för att 1 styck dotter är lite kontrollbehovig sådär *ehrm* och hade ansatt mamman med frågor efteråt. Frågor som hon lika gärna kunde få ställa själv till läkaren. Tänkte min mamma alltså. Hon känner sina löss, om man säger så
Och jag tror att jag tyckt så själv också, om jag varit i mammas situation. Det ÄR väldigt svårt att minnas allt efter ett sådant möte, så ngn mer som lyssnar (och kanske tar anteckningar, det gjorde jag) är bra tror jag.
Ja, det har du rätt i! Och kanske min mammas konstiga ursäkter bara var för att hon inte VILLE att syrran skulle vara med...
Jag skrev ett JÄTTELÅNGT svar till dig! Och började undra varför du inte hörde av dig... Ska kolla om det går att återskapa. Tyvärr hade jag ingen superlösning på problemet.
6
Ja, det har du rätt i! Och kanske min mammas konstiga ursäkter bara var för att hon inte VILLE att syrran skulle vara med...
Jag skrev ett JÄTTELÅNGT svar till dig! Och började undra varför du inte hörde av dig... Ska kolla om det går att återskapa. Tyvärr hade jag ingen superlösning på problemet.
Om min jag haft en livskamrat i 40-50 år, så har jag antagligen mycket stort förtroende för dennes omdöme. Om den på egen hand väljer att ta med barnen, med tanke på att jag varit svår att nå för att få höra min åsikt, så är sannolikheten mycket stor att jag ändå skulle ha tyckt det varit ok.
Så troligen hade det känts bra.
7
Om min jag haft en livskamrat i 40-50 år, så har jag antagligen mycket stort förtroende för dennes omdöme. Om den på egen hand väljer att ta med barnen, med tanke på att jag varit svår att nå för att få höra min åsikt, så är sannolikheten mycket stor att jag ändå skulle ha tyckt det varit ok.
Ja, så skulle det naturligtvis vara. Hinner man inte fråga i förväg på annat sätt, så får man vara beredd att vända i dörren. Men nu kändes det mer som att mamma använde ursäkten att pappa skulle få bestämma om syrran skulle vara med för att hon själv inte ville. Antingen inte ville "störa" en ledig dag eller bara ville ta beskedet själv. (Det kan vara ett mycket otrevligt besked)
9
Ja, så skulle det naturligtvis vara. Hinner man inte fråga i förväg på annat sätt, så får man vara beredd att vända i dörren. Men nu kändes det mer som att mamma använde ursäkten att pappa skulle få bestämma om syrran skulle vara med för att hon själv inte ville. Antingen inte ville "störa" en ledig dag eller bara ville ta beskedet själv. (Det kan vara ett mycket otrevligt besked)
Jag var där när sköterskan berättade om läkartiden och fick intrycket av att hon vände sig minst lika mycket till mig. Jag skulle dock inte göra någon nytta där, jag kan för lite. Min syster är dock sjuksköterska och även om hon är anhörig, så skulle det vara ett par öron till som tar till sig information om det är så att föräldrarna inte orkar.
Men mamma kom med ursäkten att skulle syrran med så skulle pappa själv efterfråga det. Vilket vi båda vet inte skulle hända.
Har vi otur är det bara några månader kvar. Har vi tur är det inget allvarligt alls.
13
Jag var där när sköterskan berättade om läkartiden och fick intrycket av att hon vände sig minst lika mycket till mig. Jag skulle dock inte göra någon nytta där, jag kan för lite. Min syster är dock sjuksköterska och även om hon är anhörig, så skulle det vara ett par öron till som tar till sig information om det är så att föräldrarna inte orkar.
Men mamma kom med ursäkten att skulle syrran med så skulle pappa själv efterfråga det. Vilket vi båda vet inte skulle hända.
Har vi otur är det bara några månader kvar. Har vi tur är det inget allvarligt alls.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
utan nöjer mig med att berätta hur min mamma gjorde nu när hon skulle få besked om sin cancer. Att pappa skulle följa med var rätt självklart, men hon bad också mig följa med. Dels för att 6 öron hör mer än 4, dels för att 3 personer kommer på fler frågor än 2 men också för att 1 styck dotter är lite kontrollbehovig sådär *ehrm* och hade ansatt mamman med frågor efteråt. Frågor som hon lika gärna kunde få ställa själv till läkaren. Tänkte min mamma alltså. Hon känner sina löss, om man säger så 
