Gravid, men inte glad.

[Anonym]

Jag och min sambo har alltid velat ha barn. Vi har varit tillsammans i två år, dock hade vi ett uppehåll på ett halvår nyligen och blev tillsammans igen nu i sommar. Vi kände oss redo att skaffa barn direkt och jag slutade därmed med p-pillerna. En månad senare blev jag gravid.

Första veckan var ren och skär lycka. Men nu får jag bara mer och mer ångest för varje dag som går. Vi har ju precis hittat tillbaka till varandra, tänk om det inte funkar den här gången heller? Vi bråkar redan om allt och inget och så vill jag inte ha det om vi ska ta hand om ett barn tillsammans. Dessutom är jag mitt uppe i karriären och nyligen fått mitt drömjobb som jag tyvärr inte kan behålla om jag behåller barnet (mängder med resor, skulle inte funka).

Jag vet att det är sjukt egoistiskt att ens fundera på om jag ska behålla barnet eller inte. Men jag har smått panik här och vet inte alls vad jag ska göra. Pappan vill behålla barnet. Jag vill bara jobba, göra karriär och vara som vanligt. Men har samtidigt alltid velat ha barn.

Jag är 25 år och har inga barn sen tidigare. Den här gången tog det en månad för mig att bli gravid. Men nästa gång kanske det dröjer två år innan jag kan bli gravid, eller så kanske jag aldrig blir gravid igen.

Som sagt, jag är medveten om att mina tankar är egoistiska och tycker absolut inte synd om mig själv. Är bara ute efter lite råd. Någon som varit i en liknande situation kanske, där ni varit i valet och kvalet? Vad bestämde ni er för?

[Venus]

Varje gång jag blivit gravid så har jag blivit ätteglad! E vecka eller så... Sen har ångetse kommit krypande över "vad har jag gjort?!"! Jag vill/kan/orkar inte. Han är fel pappa. Jag vill inte vara gravid. JAG kan ju inte bli mamma! Och så har det hållit på fram till jag börjat känns små buffar där innifrån runt v. 14-15 (ganska tidigt) och illamåendet har gett sig. Sen har jag varit helt redo, nöjd och lycklig med mi graviditet! och det här har hänt mig tre gånger...

Så jag tror nog att det ordnar sig för dig också, om du bara ger det lite tid! Grattis, och lycka till!

[Claudden]

Steg ett - det är helt okej att inte bara vara himlastormande överlycklig över en graviditet, i vart fall hela tiden.

Min första var en smärre chock när hon dök upp och det var många tankar som snurrade i skallen (iofs även med de två senare) men det där att bara gå omkring och vara gravidlycklig det har jag inte gjort under någon av mina graviditeter. Jag har faktiskt på fullt allvar HATAT varenda sekund av att vara gravid jag tycker att det är rent ut sagt vedervärdigt (ändå har jag tre barn...). Enda vinsten med det hela är barnet som kommer efteråt.

Känner du att det skulle kunna hjälpa dig så be om hjälp via mvc så kan du få kontakt med kurrator att diskutera igenom och konkretisera känslorna.

Lycka till med ditt val, för det är just det det är.

[Anonym (H)]

Nu var det ett tag sedan du skrev, men det jag vill säga är att jag känner igen mig sååå mycket i det du skriver.

Jag var 23år gammal då och varit tillsammans med en kille i ett par år och som ni, vi var inte alls stabila i förhållandet och var på väg att göra slut, men samtidigt så valde vi att försöka och jag blev gravid direkt. tyvärr när jag var i vecka 9 så valde jag abort för att det var en sån enorm tyngd och känslan av att vi kanske kommer inte att hålla i hop längre. Efter aborten så var vi inte heller stabila och skulle igen på väg att göra slut men vi fortsatt att vara tillsammans.

efter aborten på ca två var vi fortfarande tillsammans och väntade vårt första barn, den var också planerad och vi började bråka igen mm, men jag skulle inte orka med en till abort. Aborten tog hårt på mig att jag ångrar det än till idag, fast det nu hade gått runt 10år sedan jag gjorde aborten. Men vi väntar nu vårt tredje barn och plötsligt så har vårt förhållande förbättrats efter barnen. Alla våra barn var planerade och väl planerade kan man också säga :-)

Ja, idag så bråkar vi sällan och är för det mesta överens om massor, vi känner enormt kärlek till båda barnen och varandra. Så man kan säga att barnen fick oss att inse att kärlek mellan oss som vi inte kunde se i bara vårt vanliga förhållande.

Lycka till i hur du än väljer.

[En velande till]

Jag och min nuvarande man blev också gravida ganska nära inpå ett 6 månaders uppehåll i vårt förhållande. Dock oplanerat. Min första reaktion var också glädje och vi var båda överens om att det här skulle vi fixa. Men jäklar vad jag funderade på vad vi gett oss in på. Jag velade fram och tillbaka och hade ångest över det liv jag nu inte skulle kunna leva. Jag kände stor oro över om jag skulle bli en bra mamma. Oro över om jag och pappan skulle hålla ihop. Oro över att min kropp skulle förändras... I mitt fall var det inte jobbet jag inte vilje skiljas ifrån utan min fritid eftersom jag sjöng i ett band och inte visste om jag skulle kunna fortsätta med det när barnet kom.

Nu valde vi att behålla och det är jag evigt tacksam för idag!

Valet är i slutändan ert - men tänk på att det är väldigt vanligt att man börjar ifrågasätta graviditeten hur välplanerad den än var. Tänk också ett steg längre: om ni väljer att avsluta graviditeten - hur kommer det beslutet påverka er? Och tror du att du kommer känna dig redo att försöka bli gravid igen? Det brukar enligt min erfarenhet sällan finnas en perfekt tid att bli gravid.

[Anonym]

Jag och min sambo har alltid velat ha barn. Vi har varit tillsammans i två år, dock hade vi ett uppehåll på ett halvår nyligen och blev tillsammans igen nu i sommar. Vi kände oss redo att skaffa barn direkt och jag slutade därmed med p-pillerna. En månad senare blev jag gravid.

Första veckan var ren och skär lycka. Men nu får jag bara mer och mer ångest för varje dag som går. Vi har ju precis hittat tillbaka till varandra, tänk om det inte funkar den här gången heller? Vi bråkar redan om allt och inget och så vill jag inte ha det om vi ska ta hand om ett barn tillsammans. Dessutom är jag mitt uppe i karriären och nyligen fått mitt drömjobb som jag tyvärr inte kan behålla om jag behåller barnet (mängder med resor, skulle inte funka).

Jag vet att det är sjukt egoistiskt att ens fundera på om jag ska behålla barnet eller inte. Men jag har smått panik här och vet inte alls vad jag ska göra. Pappan vill behålla barnet. Jag vill bara jobba, göra karriär och vara som vanligt. Men har samtidigt alltid velat ha barn.

Jag är 25 år och har inga barn sen tidigare. Den här gången tog det en månad för mig att bli gravid. Men nästa gång kanske det dröjer två år innan jag kan bli gravid, eller så kanske jag aldrig blir gravid igen.

Som sagt, jag är medveten om att mina tankar är egoistiska och tycker absolut inte synd om mig själv. Är bara ute efter lite råd. Någon som varit i en liknande situation kanske, där ni varit i valet och kvalet? Vad bestämde ni er för?

Hej

Jag har en fundering - kan ni inte dela föräldraledigheten så kan du göra karriär och sambon får vara hemma mer med barnet i början?

Jag och min man delade på föräldraledigheten från 7 månader med andra barnet i ett helt år. Båda arbetade halvtid och båda kunde hålla kontakten med jobbet. Lite kämpigt var det men värt det.

Då hade vi två barn, det hade varit enklare med ett. Jag vet par där mamman gått tillbaka till arbetet efter tre månader. De går om man bara har viljan och kan stå emot omgivningens åsikter om att mamman ska vara hemma...

Lycka till!