Hej igen
Blä vad det är jobbigt när känslorna säger en sak och förnuftet en annan
.
Jag känner igen det där. Jag tror att det tog till jag var över 30 innan de överhuvudtaget började befinna sig på samma planet. Sen har jag alldeles gett upp tanken på att det ska gå att förena de två mer än så.
Det låter som att du är väldigt frustrerad förstås och det är ju inte så konstigt när situationen är som den är.
Det verkar som att din kille håller benhårt på att vänta vilket du påstår är ok för dig, rent förnuftsmässigt alltså. Men jag tycker mig ana att du kanske inte riktigt tycker det ändå, varken med känslor eller förnuft. Du kanske däremot vill tycka så för att det hela ska kännas helt ok. Rätta mig om jag är helt ute och cyklar nu.
Det är ju såklart jättejobbigt att prata om det gång på gång och ingenting blir annorlunda, frustrerande om inte annat.
Jag har dessvärre inga bättre tips än att antingen acceptera hela vägen ut att killen tycker som han gör vilket påverkar dig i allra högsta grad eller följa ditt hjärta och kanske det tycker likadant som förnuftet, vem vet?
Jag vill bara kort relatera till ett förhållande jag hade för jättemånga år sedan. Vi var som ler och långhalm ibland och som hund och katt ibland. Jag ville att han skulle vara på ett sätt som passade mig men han var ju som han var så att säga. När det gällde vissa viktiga saker i livet kunde vi inte mötas och till slut gick vi skilda vägar efter många år tillsammans.
Det var jättedeppigt en tid för oss båda men i slutänden var det ändå det bästa för vi hade bara gjort varandra olyckliga. Då var känslor och förnuft otroligt långt ifrån varandra men trots det så har jag aldrig ångrat det.
Detta lät flummigt, kanske för att klockan är mycket och sömnen borde infunnit sig för ett par timmar sedan?
Vad jag menar är att ibland kan man inte få det man vill eller så är priset för högt och då måste man ta ställning och göra ett val för att inte förgås.
Det är bara du som vet hur det ser ut för dig men om det fortsatt känns jobbigt för dig kanske det skulle vara en idé att försöka prata med någon utomstående. I kommunen jag bor i finns det något de kallar för samtalsbyrå och dit kan man vända sig när man har det jobbigt av någon anledning och få prata med t ex en kurator eller liknande. Det måste inte vara så att man har psykiska problem utan just bara behöver prata av sig och få bolla sina tankar med en annan person.
Det kanske finns något liknande där du bor, kan ju vara kommunen, kyrkan med flera som man kan ta hjälp av.
Hoppas du kommer på någon bra lösning som du kan stå ut med istället för att ha det som nu.
Lycka till!
haha