Raseriutbrott bland folk, vad gör man??

[Beda]

Så råkade jag ut för första riktigt stora uppståndelsen idag då jag var i centrum men mina barn.
Lillebror (4 år, AS), Storasyster och jag skulle kolla på barnkläder. Lillebror hittade en slags fläkt han blev förundrad över och ville börja slå på den. Jag försökte avleda honom ("du kan känna på den, så kall den är") men han ville slå för ljudet verkade attrahera honom.
En personal kommer fram, säger till barnen att sluta (storasyster 6 år ville också prova) och jag lyckas få Storasyster att sluta men inte lillebror som fortsätter slå.
Jag tar tag i honom med våld och försöker få honom ut.
Han börjar gråta hjärtskärande!
Han ålar, kryper och jag råkar då stampa på hans ena finger.
Ännu högre gråt, helt förtvivlad!
Får ut honom från affären med höga rop och gråt och mycken blickar från folk som verkade tro att jag hade en bortskämd snorunge.

Väl utanför affären ger han sig inte förrän han kommit in i affären igen. Han är stor och stark för sin ålder och jag knäckte nästan rygggen innan jag gav med mig. Han rusade, illgråtandes in i afären slog på fläkten igen några gånger, sen var han rel nöjd och vi kunde gå till rulltrappan som jag lockat honom med under hela utbrottet.

Väl hemma berättar jag soppan för Mannen.
Han tyckte jag gjort tvärfel som inte med våld burit bort Lillebror från affären.
Men,...jag vet inte hur jag skulle klarat det??? Hade han slutat gråta då?

Trots att jag fick massa blickar av alla oförstående föräldrar är jag stolt över att få med mig pojken därifrån utan att han grät elelr hade skadat någon eller något.

Men allvarligt, hur gör man??

Det här har aldrig hänt förut, han älskar att följa med mig och åka buss och kolla in grejer.

[~Trixie~]

Fy så jobbigt. Jag förstår att det var oerhört påfrestande på alla sätt. Personligen hade jag inte gått tillbaka in i affären om jag en gång fått ut mitt barn men jag vet ju heller inte hur ditt barn fungerar jämfört med mitt.

[Annika60]

Usch det där är verkligen inte roligt.... Känner igen sonen (AS) i den åldern kan jag säga...
Lyckligtvis för min del var och är sonen pinnsmal och jag är rätt stark så om han kom bortom avledning la jag honom över axeln och bar iväg honom....

Avledning är förstås förstahandsval och så lär man sig ju med tiden att så mycket som möjligt undvika situationer som leder till utbrott och man lär sig se tecken på begynnande utbrott allt tidigare och har ju då större möjligheter att avleda.

Och framförallt lär man sig att strunta i folks eventuella blickar och kommentarer. Hela världen är full av besserwissrar vars råd man inte bett om....

[Anonym]

Ibland kan en klubba i handskfacket i bilen eller i väskan rädda en sådan situation, som avledande manöver.

Jag tar fortfarande inte med mig mina med autism i affärer, de är 10 och 11.

Glömmer aldrig den gången jag fick sitta och hålla en av dem på gågatan i över 1 timma, oj va folk kommenterade och tyckte sig ha rätten att ha åsikter.

[Valerina]

I det läget hade jag faktiskt gjort som din man föreslog, jag hade burit ut ungen helt enkelt. Man slår inte på saker i en affär och slutar inte barnet när man säger till så går man därifrån. För mig är det inga tveksamheter.

[LitenSparv]

Där håller jag helt med.

[makiko]

Jag skulle vilja se dig bära ut en 11åring, 45 kg tung, som slåss med allt han har, när man själv väger 60 kg

[makiko]

Jag menar att, om man inte hittar ett annat sätt när de är yngre, så är det ju liksom det man får stå i sen, när de faktiskt är för tunga och starka för att orka bära ut!

[Valerina]

Jag skulle säga tvärtom. Mina ungar har sett när de var små att jag står för vad jag säger, om jag hotar med att bära ut så gör jag det också om inte barnet slutar med det som den gör fel. Och det verkar ha fastnat,,,,att när mamma ger "den där" blicken så vet de att det är allvar.
Men å andra sidan är inte nån av mina barn så autistiska att de fastnar i såna där raseriutbrott som en de av er andra beskriver så det kan ju såklart spela in.

[Valerina]

Tillägger ockaå att nej jag är inte en av dem som anonymt brukar ge det tipset (att "använda mamma-blicken", att "visa att man menar allvar", att "sätta ner foten" och alla andra sätt man nu kan uttrycka det på)ibland när diskussionerna förekommer. Tycker jag att nån verkar för velig med sitt barn så skriver jag det öppet

[makiko]

Nej, om du inte har upplevt det, så är det ju lätt att tro att "mammablicken" skulle hjälpa

Jag är väl som du, när det hjälper, tydlig och menar det jag säger. När ungen har låst sig totalt, så hjälper det liksom inte.

[Valerina]

Nja jag skulle inte påstå att jag tror att det alltid hjälper,,,,men så länge barnet bara är 4 år så hade jag nog ändå burit ut barnet.

[Beda]

Det jag mest undrar över är om min 4 åring nånsin lugnat sig om han inte fått "slå klart" på fläkten.
Han var liksom,..besatt!
Och alternativet att kånka iväg med pojken var omöjligt. Jag har ont i ryggen ff efter den fajten vi hade och skulle jag fått med honom till busshållplatsen, väntat 30 minuter på bussen med en gallskrikande unge och dessutom haft turen att lyckas få med min 6 åring, ja, då hade jag troligtvis inte kunnat stå på benen idag.
Och tyvärr är inte jag så klok att jag kan förutse vad som kunnat hända. Som nämnt, det där har aldrig nånsin hänt i ett centrum, eller liknande situation förut.

Tycker det är skitsvårt. Finns inga andra ,möjligheter? Hur räddar jag situationen?

[Valerina]

Det jag brukar fundera på när jag läser såna här saker

om min 4 åring nånsin lugnat sig om han inte fått "slå klart" på fläkten.

Vad gör den förälder vars barn gör något som verkligen är totalt oaccepterat? Som att slå på någon annan människa, eller slå ett djur? Kasta sten mot nåns fönster, måla på en soffa i ett möbelvaruhus? Ja det finns många situationer som kan räknas upp där man absolut inte kan låta dem "göra klart".

Jag menar inte att du ska ha ett svar, det är mest funderingar från mitt håll.

[makiko]

Nu känner jag att vi har fastnat i en diskussion, som inte hjälper TS situation direkt

Det är bättre med en glass, än ett utbrott, tror jag att Bo skrev ung i sin bok, om barn med problemskapande beteenden.

I lägen då ett barn med autism har låst sig så hårt, att de kommer att få ett utbrott, om man bara går in och förbjuder, så är det mer produktivt att ge barnet en chans att själv släppa låsningen, genom att erbjuda ett alternativ, som att gå och köpa en glass, eller så.

Sen att jag tycker att en 4åring med autism inte har något i en affär att göra, kan ju få stå för mig kanske. Det är oerhört mycket intryck som en autistisk hjärna inte förmår att hantera i en affär, vilket resulterar i att det låser fast sig i något, som gör att de kan komma undan, fast att det är kvar i det. Om min son fastnar i något, så försvinner han ju in i det, så ibland är det ju en strategi de använder, för att de just då inte orkar med son omgivning.

[Valerina]

Ja om det funkar att avleda genom att säga "kom så ska vi,,,,(vad det nu är man ska göra, som man får barnet att hänga med på)" så är det ju jättebra, men jag skulle inte locka och pocka speciellt länge om jag säger så. Jag skulle ju bli ganska förbannad om det kom en unge in i t.ex min trädgård och börjar slå på mina blommor och föräldern inte tar sitt barn därifrån utan står och försöker locka med sig barnet därifrån med resultatet att mina blommor hinner gå sönder (bara ett exempel) och jag kan absolut förstå att en expedit i en affär inte uppskattar det heller.

[makiko]

Det är väll innan barnet går in på din gård, man bör ingripa?!

Precis som det kanske är innan man går in i en affär, man bör förstå att det blir för mycket för barnet?!

[Valerina]

Ja men barn kan ju vara snabba och vips så står det ett barn och slår på mina blommor (obs, alltså bara påhittat exempel ).
Och egentligen,,,det där med affärer. Visst har jag haft situationer där jag har undvikit att ta med barnen, speciellt om jag var ensam vuxen just då, men ibland måste man ju också testa. Kanske barnet utvecklas så att just situation X kan funka nu, fast det inte funkade för 1 år sen? Man kan ju inte för alltid säga att man inte kan ta med sig barnet in i en affär. Tänker jag.

[makiko]

Givetvis är det så, det mina inte klarade av när de var 4, klarar det ju av nu, när de är 11. De hade inte klarat av det nu, om jag hade envisats med att ta med dem dit, när de inte klarade av det.

[Molle]

Jag har alltid varit konsekvent.
NEJ inget mer och fungerar inte det utan att min son fortsatt har jag burit ut och inte gått in.
Aldrig att jag skulle låta honom "vinna" genom att låta honom gå in och fortsätta. Även om han har AS så förstår han och kan utnyttja vissa situationer och testa mig.
Man måste sätta de här gränsena medan de fortfarande är hanterbara. Det blir ju helt omöjligt att få till ett fungerande liv både för sig själv och barnen om de inte lärt sig gränserna och det är ju extra viktigt för våra AS Asperger barn.
Att försöka lära en tolvåring gränser och vad man får och inte får i en butik är svårt och mycket krävande.
De måste ju kunna göra inköp och vara med och "välja" när de blir tonåringar.