Utbrott

[makiko]

Hur mycket tycker ni att ni känner att ni får ta smällarna, när skolan brister?

Här har jag stått i massiva utbrott, tex för att han i skolan inte fick dricka vatten, när han behövde. Det är jättesvårt att behöva leka detektiv och alltid hitta orsaken till tex ett utbrott.

Jag är dessutom av den åsikten, att ett utbrott alltid har en djupare orsak, än vad det ser ut som. Det behöver inte vara så, det kan ju handla om där och då, men för oss här, har det alltid hänt mer saker innan. Om han får ett utbrott för att han inte får en glass, så är det aldrig glassen det handlar om, utan glassen blir bara en utlösare för själva utbrottet.

Hur upplever ni?

[makiko]

Fortsätter väl min monolog

Nu har jag haft en total låsning på min 10åring nu på morgonen. Han skulle minsann INTE gå och ha gympa, som var första ämnet idag.

Tänker på er som jobbar, i ett sånt läge är det ju lätt att man i ren stress, kräver att barnet SKA gå till skolan och då blir ju härdsmältan ett faktum.

Jag har ju tiden att få fram orsaken till min sons vägran, eftersom jag är hemma. Nu handlade det om att hans gympalärare hade sagt att han MÅSTE duscha, vilket min son INTE KLARAR av att göra i skolan.

Nu hade jag tiden att ringa hans fröken och tala om vad som hänt, så att de kan reda ut det tillsammans med hans gympalärare. Min son har haft samma lärare sen förskoleklass, så han vet ju att de kan hjälpa honom. Det är bara det att han inte kan säga det till dem, utan behöver få säga sånt till mig, så att jag kan tala om för skolan åt honom.

Det som brast i skolan här, var ju att hans gympalärare uttryckte sig så, att min son trodde att han måste duscha från och med idag, vilket inte alls var fallet. Min son kände sig inte lyssnad på, utan kände sig överkörd.

Om jag hade satt hårt mot hårt här, tex om jag hade en tid att passa, så hade jag troligen triggat ett utbrott, som inte alls har med mig och min son att göra, egentligen.

[makiko]

Funderar liksom, min son har ju AS och det innebär ju att han brister i kommunikationen, MEN han kommunicerar ju på sitt sätt, genom att låsa sig och vägra.

Han kunde ju inte komma till mig och säga rakt ut, vad som var fel. Han bara sa att han hatar gympa nu. Det tog många frågor för mig, att komma fram till varför, och det var ju inte ens så, att han hatar gympa, utan det handlade om att duscha.

Hade jag krävt av honom att han skulle gå, utan att ta mig tiden att reda ut varför, så hade ju även härdsmältan varit hans enda sätt att förmedla sig på, att kravet du ställer är för svårt för mig. Det är ju det ett utbrott säger oss, att barnet med autism inte kan det vi begär av det, just då, eller inte alls.

Hur gör man? Om tiden inte räcker till, stressen gör oss irriterade och vi kliver in för hårt, så att barnet brister?

[LitenSparv]

Tja, jag gör som du. Som tur är har jag ett flexibelt jobb där jag kan tänja på hämtning och lämning vid förskola och därför hinner vänta ut och parera låsningar som i regel inte behöver leda till utbrott.

Nu kan förstås inte alla göra som jag. En konsekvens av vårdbidrag är ju dock att det ges möjlighet till ökad flexibiliteten genom minskad arbetstid. Och många här har väl vårdbidrag?

[malan537]

Hur mycket tycker ni att ni känner att ni får ta smällarna, när skolan brister?

Här har jag stått i massiva utbrott, tex för att han i skolan inte fick dricka vatten, när han behövde. Det är jättesvårt att behöva leka detektiv och alltid hitta orsaken till tex ett utbrott.

Jag är dessutom av den åsikten, att ett utbrott alltid har en djupare orsak, än vad det ser ut som. Det behöver inte vara så, det kan ju handla om där och då, men för oss här, har det alltid hänt mer saker innan. Om han får ett utbrott för att han inte får en glass, så är det aldrig glassen det handlar om, utan glassen blir bara en utlösare för själva utbrottet.

Hur upplever ni?

Hos oss är det samma sak. Alltid och ofta när han kommer hem från skolan utbrott och jag tror ju att utbrottet beror på att saker laddats på tidigare under dagen. Jag får också luska massor men jag upplever att min sons fröken inte fattar min son skulle aldrig våga va påstridig i skolan eftersom det visar att han inte förstår.....men eftersom han inte frågar alltid tror hans fröken att det är solklart :Men han frågade ju inte.....

[makiko]

Det var exakt samma för min 11åring, han saknar förmågan att visa på minsta vis, att han mår dåligt i en situation, om jag inte är där. Om jag är där, då visar han mycket tydligt och då har jag fått höra, att han blir så jobbig när jag är med...bara för att det bara är mig, han kan visa det för?!

[makiko]

Har insett att inte alla kan ta sig tiden, en del har ju jobb, där det inte går att flexa på morgonen. Att vara lärare tex, de kan inte komma lite senare, för vem tar klassen då?

Det är inte alla som har en chef som är förstående heller, så det här är inte så bara, för alla, vårdbidrag eller inte.

Jag har ett socialkontor som står på min sida, jag har fått ekonomiskt bidrag därifrån i perioder, utan att de ställer krav på mig att jag då måste ha en praktik, som alla andra måste ha. De har hjälpt mig att ta hand om mina barn jättemycket, rent ekonomiskt.

Nu klarar jag mig själv, men valet att vara hemma med barnen, har ju inneburit att leva på existensminimum under längre perioder. Jag vet inte heller om andra socialkontor skulle vara lika försående heller.

[LitenSparv]

Det finns alltid en möjlighet att sträva efter att göra val utifrån barnets bästa. Det gäller alltifrån utbildning, yrkesval, tjänstegöringsgrad till familjekonstellation och antal syskon i familjen. Man väljer faktiskt ganska mycket i livet, helt medvetet. Naturligtvis finns det försvårande omständigheter men de flesta människor kan uppnå högre flexibilitet med lite vilja.

[Anonymmamma]

Hm, det är ju litet svårt att göra de valen i efterhand. Många ggr har man ju valt utbildning, yrke och antal barn flera år innan barnet med autism uppenbarar sig.

[LitenSparv]

Förvisso. Livssituationer är ju dock sällan helt statiska. Det går att välja om. Inte allt men en del.

[makiko]

Jag är ju av samma åsikt som du, men nu har jag förstått, att det inte är så enkelt ibland.

Många gånger säger jag saker som inte är realistiskt för den jag säger det till, men jag säger det ändå, för ibland har tanken inte ens slagit dem, att det ibland faktiskt går, att välja andra vägar, än den man går på idag.

Jag törs inte ens tänka tanken på hur vi skull ha det här, om jag inte kunde vara hemma. Min 11åring hade varit inlåst idag i så fall, han skulle dessutom vara tungt medicinerad. Kanske kan jag bara välja det extrema, om alternativet är ännu värre, liksom?!

Jag är dock övertygad om att många inte ens vet att det finns alternativ, de ser bara till det som de står i idag, utan att kunna föreställa sig att det kan vara annorlunda.

Om jag väljer att se på diagnoser som orsaken till symptom, så kan man ju inte heller se bortom det. Visst har min son symptom nu också, han har ju autism och ADHD, men alla felbeteenden han får när han mår dåligt, försvinner ju, när han mår bra igen.