Skuld

[makiko]

Tänk va viktigt det är att tala om för barnen att -det är inte ditt fel!

Satt i ett samtal tidigare idag med en mycket ung tjej, som bland annat har AS. Hon berättade hur dåligt hon mår efter ett utbrott, då hennes lillebror råkar vara i närheten. Jag vet ju precis hur hon känner det och jag sa bara lugnt -det är inte ditt fel!

Hon fullständigt bröt ihop, grät så hjärtskärande och sa att hon visste det, men att få höra det, från någon som vet precis och förstår, det gick rakt in i henne.

Hon är en liten tjej, som inte alltid kan välja det hon vet är rätt och hon behöver få höra ofta, att felet inte är hennes, eftersom det aldrig är med avsikt, hon brister!

Täkt på att det kan göra enorm skillnad, bara genom att lyfta bort skuld, från ett barn, som inte alltid kan välja att göra rätt! De lägger nämligen skulden på sig själva, mycket mer, än de visar att de gör och mycket mer, än vi runt omkring förstår ibland!

[LitenSparv]

Så är det ju. Det gäller ju dock nästan alla barn och vuxna vars beteende drabbar omgivningen. Det finns vädlgit få genuint elaka människor, om ens någon, nästan alla beteenden bottnar i reaktioner som har med andra människor att göra. (Någon gör elelr säger något som utlöser en reaktion hos den som inte "kan" hålla ihop sig).

Samtidigt som man visst ska skuldavlasta tycker jag att det är lite vanskligt att lära barn att skulden alltid är någon annans. (Inte minst när det rör sig om personer som redan har brister i förmågan till ömsesidighet). Visst kan man alltid hitta orsaker i omgivningen till varför man gjort det ena eller andra men det ursäktar inte vilken sorts beteende som helst.

Kanske är jag lite extra allergisk mot "bortförklaringar" efter åren inom kriminalvården. Där mötte jag förvisso vuxna (fast många gånger unga vuxna) som definitivt hade en mängd brister och svårigheter som mycket väl kunde förklara deras utbrott, utåtagerande beteende och andra tokigheter, men det var inte särskilt charmigt att höra hur det alltid var någon annans fel som låg bakom brotten.
Samtidigt ÄR det ju så. Människor med förmåga att hantera sig begår ytterst sällan övergrepp, misshandel, dråp eller mord, helt riktigt. De som går över gränsen har alla någon form av problematik (om än inte alltid just npf förstås). Jag är helt övertygad om att inte heller dessa våldsmän brister med avsikt (som du skrev om den lilla flickan) men det duger ju inte alltid som ursäkt när andra far väldigt illa av dessa brister.

Svår avvägning med andra ord.

[Anonym]

Fast vem bryr sig när man inte rår för det, när man inte klarar av att hantera situationer och tillvaron? De personer som faktiskt inte klarar av att inordna sig så att andra är nöjda får säkert höra att den inte duger och gör fel till leda i tid och otid. Vilket är en faktor till att till exempel våldsbrott eller självmord begås. Det gör inte situationen bättre av att skuldbelägga en person för att den beter sig illa när den inte klarar av att hantera situationen på bättre sätt. Vad blir följden av att tala om för en person att den bär sig fel och illa åt om den inte kan göra bättre? Jag tror inte det blir mindre våldsbrott eller personliga tragedier för det. Om det ligger i funktionshindrets natur att inte ha förmåga till ömsesidighet och inte klara av att hantera sina känslor och social kommunikation på ett för andra tillfredsställande sätt kan jag inte förstå att det skulle bli bättre för att man talar om att den bär sig illa åt. Klarar man inte av sociala kommunikationen så spelar det väl inte så som jag ser det någon roll ifall personen också inte har förmåga till ömsesidighet? Eller hur tänker du då? Vad ska personen göra med den informationen? Förutom att lägga det på sin självbild och bli ännu mer ledsen och frustrerad? Sedan hörde jag inte att TS sade att man skulle säga att det "alltid" är andras fel. Även om det inte är personens "fel", alltså att den har gjort det med illvilja, så innebär det ju inte att man ska låta bli att hjälpa personen att klara av tillvaron bättre. "Det är inte ditt fel... nästa gång kan du göra så här xxx... " att man möter människan och hjälper den att ta itu med och hantera det som är svårt. Som jag ser det är det det som människor med npf behöver. De allra flesta vet redan om precis som den här flickan i TS inlägg att den gör fel och får också veta om att den är oönskad. Skulden bär man ändå med sig, i flesta fallen, vilket tar sig uttryck som en djup smärta och ledsenhet som hos flickan i TS inlägg.

[Anonym]

Vad fint av dig att du kunde möta den här flickan i de känslor och tankar hon hade. Tror det var guld värt för henne, hoppas hon får möta mer sådant.

[makiko]

Jag tror att det leder till destruktivitet att bära så skuld, men det är ju hur jag ser på det!

[makiko]

Nej, jag sade inte att det var andras fel heller. Som jag ser på det, är det vi vuxna omkring ett barn med svårigheter, som måste lära barnet vad som är rätt, i stället för att skuldbelägga eftersåt.

Om ett barn är stresskänsligt, så måste vi vara med och se till att barnet kommer undan, innan det blir för mycket. Samtidigt måste vi lära in strategier som barnet själv kan använda, så småningom.

Tjejen jag pratade med mår jättedåligt på grund av allt hon har drabbat sin familj med och det enda sättet att få henne att må bättre, är att lyfta bort skulden och försöka se till att det inte händer igen, förebygga alltså.

Nu kan jag inte göra något åt tjejens situation, hon är inte min, däremot kan jag lyfta bort lite av skulden hon känner.

Jag tänker mycket på det här, på hur man kan avhjälpa att de tar skada i sitt innersta väsen och jag är helt säker på att genom att ta bort skuld, kan vi laga rätt mycket....

[LitenSparv]

Jag skrev ju precis att jag tyker att det är komplicerat. En avvägning.

Att skuldbelägga hit eller dit är aldrig konstruktivt, så långt är jag med. Påståendet "det var inte ditt fel" värjer jag mig dock lite emot. I fallet som avses var det väl ett mindre syskon som var uppskrämt? Andra gånger kanske det finns syskon eller kompisar som rentav åkt på däng. Det-var-inte-ditt-fel-konstateranden i sådana lägen blir ju lite av ett underminerande av den andres känslor, som om de inte räknades för att den utagerande råkar ha ett funktionshinder.

Nu menar inte jag att man ska gå från en ytterlighet till en annan. "det var inte ditt fel" och att skuldbelägga barnet är liksom inte de enda verktygen i lådan, det finns andra möjligheter. Viktigt är ju att det utagerande barnet får gå igenom situationen och hjälp med att förstå hur och vad som gick snett. Likaså behöver omgivningen förstå vad man hade kunnat göra annorlunda.

[Anonym]

Jag kan inte se att man skulle förminska en annans lidande för att man talar om att det inte är en annans fel. Det händer olyckor, av mindre och större karaktär. Om någon av misstag och en olyckshändelse, av olyckliga omständigheter som den själv inte kunde rå för välter ner en vas som någon har mycket starka känslor för, så klart känns det inuti för den människan fast man talar om att "det var inte ditt fel att vasen åkte i golvet, det var en olyckslhändelse". Jag kan inte se att känslorna skulle förminskas för den som blir ledsen för det. Eller om det händer en olycka på vägen och någon dör, eller någon dör på operationsbordet. Det var halt på vägen och det sprang ut en älg på vägen och väjande bil gjorde allt vad den förmådde, men tyvärr var det någon som dog ändå, läkaren gjorde allt vad han förmådde men patienten dog ändå, det gick inte att rädda patienten, någon dog. Här kommer folk att vara väldigt ledsna, och deras sorg blir inte förminskad för att man talar om att det var ingens fel, man säger till bilföraren, det var inte ditt fel, till läkaren det samma och ingen kommer att hållas för skyldig, varken privat eller rättsligt. Hur kan det förminska de lidandes sorg och smärta som har blivit av med sina kära familjemedlemmar? Jag kan inte se det. Och jag ser det inte i exemplet ovan heller, kan inte se att man förminskar dens smärta som fått en smäll (tror det var så du tänkte) för att man säger att den andra inte kunde rå för det för den klarade inte av att hantere situationen. Däremot så är jag övertygad om att den med funktionshinder får större smärta av att stå tillsvars för något den inte klarar hantera och få höra att det är dens fel. Det blir svårt när man är i samma familj, men till exempel om det är svårigheter i affärsmiljö på grund av olika faktorer, så om man ändå tar dit det barnet med autism som inte klarar av det, vems "fel" är det då? Den som utsätter barnet med autism för en situation den inte behärskar eller barnet själv som ju faktiskt inte klarar av den situationen. Detta gäller även ungdomar och vuxna med funktionshinder. Så som jag ser det. Men till syvende och sist faller det på den med funktionshinder, det är "dens fel" eftersom den har funktionshinder, och därför får den ta konsekvensen av att inte klara av vissa saker. Jag är glad att det finns några Makiko i världen.

[Anonym]

Jag är glad att det finns några exemplar som du Makiko i världen.

[LitenSparv]

Du tar upp en del paralleller där det rör sig om olyckor och händelser som ingen kan rå för. (Operationsmissar, bilolyckor och vad det var).

Att medvetet lappa till någon går för mig inte in under kategorin misstag. Inte ens om man har ett funktionshinder. Det är inte okej att uppsåtligen fysiskt eller psykiskt skada en annan människa oavsett vilka svårigheter man än må ha. Och jo, jag tycker att det blir förminskande att i en sådan situatio säga till den som slog att: "det var inte ditt fel". Man kan på andra sätt överblicka situationen och gå igenom den i efterhand och komma överens om vad det var som gick snett, vilket ju är ett annat sätt att förmedla "no hard feelings" till personen som bär skuld.

Alla gör nämligen fel ibland, med eller utan funktionshinder. När vi gör det mår vi dåligt men med rätt bemötande från omgivningen kan vi lära oss att man blir förlåten och att livet går vidare.

Jag har väldigt lätt att se till omständigheter, ibland för lätt. Jag har haft varma remationer till människor som gjort vidriga saker mot andra, till exempel begått mord, incest och andra sexuella övergrepp. Jag skulle aldrig drömma om att förmedla annat än att dessa handlingar var/är fel men samtidigt visa tydligt genom ord och handling att jag gillar personen bakom handlingen skarpt ändå. En människa är så mycket mer än sina sämsta handlingar. (Som tur är!) DET tycker jag är viktigare att förmedla till människor som har svårt att hantera sig själv och andra, och som ibland gör dumheter (för jo, det är dumt att slåss). I kombination med att man hjälper dem förstå vad som gick fel samt förmedlar att man förstår deras reaktion i förhållande till triggers/utlösare. Att förstå är inte detsamma som att acceptera dock, därför värjer jag mig fortfarande mot uttalandet "det var inte ditt fel".

Och jag är också glad att maiko finns! Vilken tur att vi är olika.

[Anonym]

Jag tog upp paralleller där ingen rår för vad som händer. Det är uppenbart att du vill lägga skuld någonstans och att "någon rår för" det. Är det medvetet och uppsåtligt? Tror inte vi kommer längre i den här diskussionen. Tycker inte direkt det är tur vi är olika, men jag tycker det finns alldeles för lite Maikiko i världen.

[makiko]

Jag är med dig i det du säger, men om ett barn är seriöst skadat i sin självbild, inget självförtroende kvar, så behöver de få höra bara en sak, just då, -det var inte ditt fel!

Det andra du pratar om är sånt som är nödvändiga verktyg för att förändra och förebygga och dit tänkte jag komma. Mitt första inlägg vara bara menat som en påminnelse, för även jag glömmer bort ibland, hur himla viktigt det här är.

Mitt samtal med den här tjejen gjorde att jag började tänka på det här och hon får ju representera alla barn med problembeteenden, de mår mycket dåligt av det.

Att de mår så dåligt av det behöver vi förstå, för att inse hur viktigt det är med att lära oss att förebygga och hjälpa dem förstå, vad som är rätt.

När vi inte gör det, så hjälper vi dem att skada sig själva, mer än de egentligen skadar någon annan omkring sig. Mina blåmärken jag får av min son, när han brister tonar bort och försvinner. Det som INTE försvinner är min sons känsla efteråt, känslan av skuld skam och en tro att han är ett monster. Det är så viktigt att här lyfta bort hans skuld till att han brast, genom att jag tar på mig ansvaret för det.

Det jag menar med det är att jag börjar med att tala om att jag gjorde ett misstag, när jag inte förstod vad han behövde, för att slippa förlora kontrollen över sig själv.

SEN sätter vi oss och analyserar tillsammans vad som gick snett och kommer fram till hur vi, båda två, ska försöka göra nästa gång.

[makiko]

Hum, jag hoppas att ni förstår att jag inte alls är ute efter att visa mig duktig nu, jag vill bara genom att dela med mig av vad som hände, belysa problemet vi står inför, om vi har barn, som drabbar sin omgivning med sina svårigheter.

Det handlar om skulden de känner och bär på!

[makiko]

Anledningen till att de inte kan se sin del, kan ju bero på att de inte förstår skillnaden mellan sin person och det som de gör, det är samma sak för dem.

Om de tar på sig att de gör fel, så säger de samtidigt att jag duger inte, det är fel på mig och vem klarar av något sådant, utan att ta skada av det?

Jag tror att det handlar om ett skydd också, inte bara en svårighet med ömsesidighet.

[LitenSparv]

Det är verkligen en komplex fråga, det blir man vars när man vänder och vrider på det tillsammans.

Jag håller med dig helt och fullt om en sak: i de fall där ett barns självbild riskerar att allvarligt skadas behöver man ingripa omedelbums, helst i förrgår. Där är ju skuldavlastning EN viktig pusselbit, hur man nu lägger upp den biten.

På längre sikt tycker jag ändå att mitt förhållningssätt känns som det mer naturliga (för mig), d v s skapa utrymme för felande UTAN att det nödvändigtvis leder till destruktiva skuldkänslor. Jag vill att alla människor ska leva inom ramar där fel får begås och där man kan stå med högburet huvud även efter ett misslyckande. Jag vill att det ska gå att reflektera kring egna tillkortakommanden och begångna fel på ett neutralt och självklart sätt utan att det triggar den mest tärande känslan av skuld som vi alla känt på någon gång och som kan vara helt förödande. Givetvis går det inte att helt skydda sig från skuldkänsla (för en person med förmåga att reflektera kring sig själv och andra ska tilläggas- inom autismspektrat finns såklart individer som inte förmår det alls, inte minst om det förekommer en betydande begåvningsnedsättning parallellt), men man kan minimera risken för att eventuell skuldkänsla får förödande konsekvenser. Jag tror ju någonstans att skam och skuld också har en plats i personlighetsutvecklingen och att även negativa känslor och upplevelser är nödvändiga i formandet av en människa.

[LitenSparv]

I en diskussion når man inte nödvändigtvis konsensus alla gånger. Vi är olika och har olika sett att se på världen, format av kultur, uppväxt och personlighet bland annat.

Man kan förhålla sig olika till olikhet också. På facebook har länge figurerat en kampanj som heter just "vi gillar olika". Den är väl främst kopplad till rasism men grundvärderingen bör förstås appliceras på mänskligheten i stort.

Jag gillar olika. Så är det.
Du verkar inte gilla olika, om jag tolkar dig rätt. Du föredrar personer som tänker som Maiko (eller förstås i grunden, som tänker som dig).

[makiko]

Ordet fel, är så negativt laddat att man bör vara försiktig med att använda det.

-Nu blev det fel, är mindre negativt än -du gjorde fel. Jag blandar aldrig in ordet du i samma mening som ordet fel, om det jag inte sätter ordet inte, före ordet fel och då betonar jag ordet INTE.

Misstag är ett bättre ord, för det är mänskligt att göra misstag. Jag brukar säga att det är bättre att göra ett misstag, än att inte göra något alls. Misstag indikerar också, att man kan göra något annorlunda, nästa gång.

Jag brukar också säga att det är genom misstagen vi lär oss, vilket indikerar att man bör titta på det som skedde, för att veta hur man inte bör göra igen.

Om vi bara lastar på oss att vi gör fel, så blir det så negativt, att vi inte orkar ta i det och det är ta i det, vi måste göra.

[LitenSparv]

Ja, skuld i överflöd tror jag också föder negativa reaktioner, absolut. Ett visst mått av skuld här och var tror jag tvärtom är sunt. När det gäller barn som ofta reagerar "fel" (gäller ju för all del knappast bara barn med npf) är det bra att begränsa skuldkänslor i den mån de förekommer. Det kan man säkerligen göra på olika sätt, bland annat på ditt sätt.

[makiko]

Det är inte alls viktigt HUR man gör det bara ATT man gör det

[makiko]

Det är också viktigt att vi själva inte känner skuld, jag pratade med min 10årings fröken idag och vi pratade om det här med skuld.

Jag känner ingen skuld och jag lägger ingen skuld på skolan heller, när det kommer till min 11åring, utan det bara är som det är.

Kanske är det lite en skillnad mellan mig, som inte känner skuld och de, som fortfarande gör det, eller som lägger skuld på skolan. Som jag skrev i någon annan tråd, så är det STOR skillnad mellan att ta ansvar och känna skuld.

Det är två saker, som egentligen inte hör ihop alls, men som många blandar ihop, som att om jag tar på mig ansvar så säger jag samtidigt att jag gör fel.

Gör jag fel, så kommer skuldkänslan in, som ett brev på posten och jag vill bara komma undan känslan av skuld det ger mig. De allra flesta som gjort "fel" värjer sig så mycket, att det blir omöjligt att säga något om ansvar.

När mina barn får tokspel, eller gör något, som inte blir så himla bra, så ber jag dem om ursäkt, det första jag gör. -Förlåt för att jag inte förstod.

Har ett exempel som är rätt tydligt. Min 10åring kan få ADHDutbrott, de varar max 30 minuter eller så. Han kunde inte knyta skor, kan fortfarande inte, och jag hade fått ett par knytskor av någon, som passade honom. Pengar är ju ett problem, som ni vet och jag tänkte ju att jag kan ju hjälpa honom, ingen fara. Bara för det så gick han för ovanlighetens skull in till en kompis, det händer inte ofta. När min son skulle gå därifrån kom ju problemet med att han inte kan knyta skorna själv.

Han kom hem med skorna i handen och var skogstokig, han kastade skorna, anföll mig med all kraft han hade, slog på mig och var så arg. Han välte allt omkring sig och då sa jag bara -Förlåt mig, jag förstår att det blev fel för dig inför din kompis och då var det som att slå av en strömbrytare, det arga försvann och han började gråta.

Jag åkte och köpte ett par skor med kardborre i stället, redan samma dag, jag tog mitt ansvar. Jag hade kunnat välja att bli arg på att han slog mig, men eftersom jag inte blandar ihop ansvar med skuld, hade jag inga problem med att stå för, inför honom, att det var ju jag som begick misstaget att låta honom ha skor, han inte klarade av att hantera.

Hade jag känt skuld, så hade ju min känsla av att det blir bara fel hur jag än gör, tagit över och jag hade haft ett behov av att försvara mig, inför min son.

Det gör så stor skillnad i hur jag hanterar saker, om jag släpper det där med skuld.