Ang datoranvändning

[makiko]

Det här är ju en svår fråga många av oss brottas med, hur mycket ska mitt barn få sitta vid datorn, egentligen?

Jag har haft stora och svåra funderingar på det här, eftersom min 11åring har suttit framför datorn nu i 2år.

Han insjuknade i mycket allvarliga psykiska symptom för nästan två år sedan. Han uppfyllde då kriterierna för TS, bipolär, OCD, schizofreni, mutism och flertalet personlighetsstörningar. Han var rädd för allt och han kunde inte ens spola på toaletten utan att få en panikattack av ljudet. Alla hans kognitiva förmågor försvann helt och han var ständigt beroende av min närhet.

Alla hans svåra symptom klingade av under de första 6 månaderna, MEN hans dåliga mående gjorde skador i hans kognition. Det ger hjärnskador att må så dåligt som han gjorde och det har alltså tagit honom 2 år, att helt komma tillbaka. Han har dessutom mått så där dåligt 6 gånger i sitt liv, vilket sätter sina spår, ovillkorligt och oåterkalleligt.

Nu har han varit hemma i snart 2 år, jag tog honom från skolan alldeles innan höstlovet 2009 och han har inte gått tillbaka, ens på prov. Under förra terminen hemundervisade jag honom själv och jag har även fått bifall att fortsätta här hemma, men att skolan ska ge oss en pedagog några timmar i veckan, här hemma.

Jag valde att inte sätta gränser för hans datortid, han fick så gott som fri tillgång till den. Vi har gjort andra saker också utanför hemmet under den här tiden, men bara sånt han tycker om. Vi har i år kunnat åka till Legoland, vilket hade varit omöjligt att göra förra sommaren, då han fortfarande fick panikattacker av plötsliga ljud.

Det satt långt inne för mig att släppa det där med att begränsa hans tid vid datorn. Det hjälpte mig dock en del, att han via den började att läsa och så småningom skriva, vilket han inte har kunnat under hela sin skoltid innan. Han fick ju även vänner via spelen han spelade, vilket han inte har så många av irl.

Nu har det börjat att vända, han väljer själv att inte sitta vid datorn, utan bygger med lego, ritar och vi kan sitta i timmar med hans egen konstruerade spel, som han ritar upp på ett papper. Att han inte sitter vid datorn gör han ju för att han inte behöver det längre.

Det är svårt att veta hur mycket tid man ska ge dem framför datorn, för mig känns det ganska skönt att se att jag välde rätt för honom. Det har tagit tid, det har varit svårt, men nu börjar det kännas som att han är tillbaka till den han var innan allt rasade i förskoleklass. Han mådde dåligt redan då, med mycket utbrott och han kom in för utredning akut, när han var 5år och fick då autismliknande tillstånd och ADHD diagnoser.

VT i förskoleklass var han mycket hemma, för att sen efter sommarlovet börja i 1an i en vanlig klass. Trots diagnoser fick han inget stöd och min mamma, som är specialpedagog var gratis med honom, som hans assistent. Det hjälpte inte, han gick in i sin första psykos efter 3 dagar i skolan, han var bara 6år.

Sen kom en lång period på flera år, som skolan gjorde anpassningar, men det var liksom som att de aldrig kunde komma ikapp med anpassningarna, som skulle ha gjorts redan från början. Det är jättesvårt att anpassa ikapp, vilket varken skolan eller jag förstod då.

Han har haft 6 perioder där han fått allt fler symptom för varje period och de varar i 6 månader varje gång, trots att han har varit hemma då. Han har dock "bara" haft 2 psykoser, vi har lyckats stoppa de andra 4a, eftersom jag har lärt mig allt bättre att se när jag måste ta hem honom.

Nu är första gången som han har sluppit skolans alla egna försök under så lång tid och nu, när han släpper datorn allt mer, så kan jag se, att jag valde rätt. Han satt vid den, för att han behövde det och den här hjälpt honom, att komma tillbaka igen.

Vi lägger ofta på oss så mycket, på grund av olika orsaker och det är så svårt att se vad som är behov och vad som är beroende. Jag valde att se datorn som hans specialintresse och som sådant har han haft olika i olika perioder och han har alltid släppt ett intresse, när han fått ett annat. Ett barn med autism går till sitt specialintresse både för att det är ett intresse, MEN de går också dit, när allt annat känns för svårt och stressande., de vilar i det.

Nu vet ni lite mer om vad vi gått igenom och lite av mina tankar runt dilemmat datortid. Om de har ett behov av att gå in i cyberrymden, så är det en sak i alla fall jag tycker man ska göra. Hitta orsaken till varför de behöver gör det, ibland är det helt enkelt deras sätt att överleva och orka komma tillbaka.

Min son har "bara" sin autism (som idag är ändrad till autistiskt syndrom från autismliknande tillstånd han fick först) och sin ADHD kvar av allt han fick symptom på. Båda dessa går lätt att hantera i jämförelse...

[makiko]

Han fick lite symptom tillbaka efter Legolandresan, lite ticks och fick svårt med språket igen.

Ticks är det första symptomet som kommer, sen kommer bortfall i språket som visar sig i att han inte får fram ord och stakar sig. Då vet jag att vi snabbt måste komma bort från allt som är jobbigt, så att han får vila, vilket vi gjorde och symptomen försvann igen, efter 1 vecka.

Jag har lärt mig att se de tidiga tecknen och lärt mig vad vi måste göra, för att stoppa att symptomen blir självantändande, vilket de blir om det får över en viss gräns. Då är datorn det han behöver, inget annat hjälper honom, som den gör då.

Kanske tolkar en del av er mig nu som känslokall, för att jag bara skriver rakt upp och ner om det här. Den skräck, förtvivlan, rädsla och maktslöheten jag har känt, är ju inget jag går och bär på NU, därför kan jag skriva om det, utan att blanda in dem.

Det var nyttigt att SE, att allt han har under ytan fortfarande finns där, så att jag lättare kan stå kvar och kräva det som han behöver från omgivningen, för att inte få tillbaka alla symptom....de finns fortfarande där...alldeles under ytan!

[makiko]

Idag är han tillbaka vid datorn, eftersom han blivit sjuk och orkar inte så mycket annat. Lite legobygge och en pratstund med storebror och sen vila vid datorn. Han har rätt att vara "hemma från skolan" han också, när han är sjuk

Därmed fick jag lite tid att skriva här, sen om ni orkat läsa allt, är en helt annan fråga

[makiko]

Sysslolöshet är ju bland det värsta vi kan utsätta våra barn med autism för. Det sägs ju att det är viktigt för barn att lära sig ha tråkigt, men det måste man glömma, när man har barn med autism.

Att tänka ut vad man ska göra är jättesvårt för dem, så vill man att de inte ska sitta vid datorn, måste vi ge dem alternativ.

Min som blir ju som en osalig ande, om han inte gör något, det oroar honom starkt, vilket syns i hans beteende. Han går runt runt med en hand som han drar mot väggen och blir det illa, så springer han rakt in i väggen, om och om igen. Han blir så uppvarvad av det att man riktigt känner hans oro i luften omkring honom.

Det är när de inte vet vad de ska göra, som de repetitiva beteendena kommer fram. Min son har ett annat beteende också, han snurrar runt runt och kan inte själv stoppa det, när det kommer igång.