Dottern svårt mobbad

[Anonymis]

Min dotter som precis börjat skolan har flera gånger vittnat om att några tjejer i klassen inte varit så snälla mot henne. det har hittills handlat om knuffar utstötning, kommentarer osv. Men ikväll när jag kom hem från ett föräldramöte berättade min man att hon pratat ur sig rejält, hon sa själv att hon pratade så mycket att hon blev yr.

Idag hade hon försökt vara med några tjejer och leka, men de hade som vanligt stött bort henne och sagt "Gå iväg! Du får inte vara med oss!". Vid en gunga hade en av de "tuffa tjejgänget" hela tiden gungat på henne och slutade inte fastän hon sa till. Några tjejer hade lockat med sig henne in i en buske på fritids och frågat om de fick "peta in en pinne i snippan "på henne," eller i rumpan....Ett finger då?" och det ville hon inte. Hon sa att de inte gjorde något fast senare på natten hade hon ont när hon skulle kissa. Jag blev alldeles rasande när jag hörde detta! Att ungar leker och tittar på varandra är väl ingen nyhet, men detta är ju ett övergrepp!

Imorgon bitti klockan åtta ska jag ringa till rektorn, som jag var i kontakt med tidigare i veckan för att få till stånd en åtgärdsplan mot mobbning i denna klass.

Frågan är: Vad kan jag som förälder göra för att stötta mitt barn? Jag känner att jag inte riktigt kan hantera det på ett bra sätt, har svårt att hålla mig lugn och saklig.

[Monica med 3]

Jag blir vansinnig när jag hör om din stackars dotter.
Ring absolut till skolan i morgon och prata med dem.

Vad tror du själv om dottern? Kommer hon vilja/törs gå till skolan i morgon?

[bettyboo]

Detta är mycket upprörande! Jag hade inte låtit henne gå till skolan som det ser ut just nu. Jag vet inte hur lång tid det tar innan de kan få igång åtgärder, men tills dess hade jag inte låtit barnet gå till skolan. Jag hade genast funderat på skolbyte, klassbyte och polisanmäla. Övergreppen är av sådan art att man måse markera väldigt tydligt att skolan brustit i tllsyn av barnen. Det är inte barnens fel att de mobbar utan skolans fel som inte hållit uppsikt. Otillräcklig övervakning mao. När man släpper iväg sitt barn till skolanmåste man kunna känna sig trygg att de får tillsyn där. Jag låter inte mitt barn vara ensam hemma heller just för att han är för liten för att vara helt själv. Samma gäller i skolan, vuxna måste finnas tillgängliga för barnen.

[ElsaB]

Bra att du pratar med rektor - han/hon får förstå din upprördhet - jag hade också börjat gråta om jag tagit upp ett sånt fall. Ska barnet gå på fritids idag tycker jag absolut också att du ska ta upp det som hänt med fritids. De måste ha bättre tillsyn och de barn som vill begå övergrepp på andra behöver också hjälp (är de utsatta hemma?)

[Anonymz]

Ajajaj. Är det så att ditt barn har blivit utsatt för övergrepp, som du beskriver tycker jag att en polisanmälan ska göras. Visserligen kommer polisen "bara" att skicka vidare till soc då barnen är så små. Men att göra övergrepp på det sätt är helt fel och det ska markeras tydligt.

Det du kan göra att att finnas där, lyssna och stötta.

Det skolan SKA göra är att omgående vidta åtgärder. Ska inte ta tid, det ska göras NU! Skolan ska beskriva vilka förebyggande planer de har och jobbar med och hur. Hur ser likabehandlingsplanen ut? Brukar ligga på skolans webbsida och där kan du se vad de ska göra och hur. Skolan måste sätta in åtgärder, en är att se till att det är gott om personal ute på rasterna, att aldrig lämna din flicka utan uppsikt, men för den sakens skull inte vara ett plåster. Din dotter ska vara trygg.
Föräldrarna till "tuffa tjejgänget" ska kallas till möte; kanske inte så det funkar på din skola, men föräldrarna har rätt till info och barnen. Finns åtgärder att ta till genom att läsa skollagen.

Jag förutsätter att skolan redan har en färdig åtgärdplan, att rektor är informerad och att även skolsyster och kurator och berörda lärare.

[Messi]

Hej,

Jag blir också upprörd är jag hör att detta får hända din dotter i skolan. Och självklart ska ni ta ett möte med rektor, lärare och annan ansvarig personal, tex fritidsledare. Oftast händer dessa saker under raster eller på fritids. Om pappan har möjlighet att vara med är det ännu bättre, för att visa att ni tar detta på allvar och det ska skolan också göra!
Förstår att det kan vara frestande att låta er dotter stanna hemma, men det ger fel signaler, hellre att någon av er är med henne i skolan en dag.
Ett tips är att skolan startar en tjejgrupp, med alla jämngamla tjejer, inklusive de som mobbar, för att hantera detta på ett vuxet sätt och att de får en förståelse för din dotter, där en speciallärare undervisar i hur man bereder sig mot varann.

Stå på er och lycka till

[Messi]

...Viktigt att ni stöttar er dotter i att hon inte har gjort något fel, vilket ni förmodligen redan gör. Kan vara bra att involvera de andra tjejernas föräldrar om något har hänt, jag skulle dock avvakta med polisanmälan såvida de inte är ett övergrepp, men ta med skolan i den frågeställningen.

[Malinau]

Usch! Det här har verkligen gått för långt. Det förefaller ganska otroligt att inte personalen har märkt något, tycker jag. Det är ju ganska små barn så där bara måste finnas personal i närheten närmast hela tiden.

Samtal med rektor idag absolut. Sedan kräver du en skriftlig åtgärdsplan utan flumflum med vem som ska göra vad och när det ska vara gjort. Om du misstänker att ett övergrepp har skett (vilket det ju verkar ha gjort) så måste skolan anmäla detta till sociala myndigheter. Något är ju alldeles tokigt med dessa tjejer som utsätter ditt barn. Gör inte skolan det hade jag anmält både barnen själv till soc och skolan till Skolinspektionen och jag hade inte väntat länge.

Själv hade jag ringt BVC för att tala med psykologen om hur jag bäst ska hantera detta.

[Rocknroll_mamma]

Jag blir så förbannad och ledsen när jag läste detta, har själv fått stå ut med mobbning under hela skolan...

Det är självklart att du ska ta upp det med rektorn, och stå på dig om han/hon inte vill ta itu med det. Mobbing är allvarligt och leder alltid till dålig självkänsla om man inte får hjälp med att motarbeta mobbarna.
Uppmuntra din dotter och försök hålla hennes självförtroende uppe, och jag skulle även råda dig till att få tag på mobbarnas föräldrar för att se vad ni som vuxna kan göra.

[Mireaux]

Du ska givetvis ringa och berätta det här för läraren med detsamma.
Jag utgår från att det här inte är känt sedan förut. Ditt barn har precis börjat skolan och det har gått ett par veckor på terminen. Om det är en ny klass med nya gruppkonstellationer så kan det visst vara så att personalen ännu inte känner till att det bildats "tuffa tjejgrupper" som gör sådant som du beskriver. Det måste de få veta.

Om barn mobbade varandra öppet så hade det varit en baggis att ta tag i företeelsen, men tro inte att barnen gör dumma saker mitt framför de vuxna, speciellt inte när de vet att de gör fel. Det spelar ingen roll om man har 22 rastvakter, incidenter som den med pinnen kommer inte att utspela sig framför rastvakternas ögon. Visst ökar chanserna att slumpmässigt komma på barnen mitt i något dumt om man är flera, men att säga att skolan lämnar barnen oövervakade som någon skrev, är fel. Man ska ha rastvakter ute, men de kan aldrig någonsin se vad som händer i varje hörn av skolgården. De som vill säga och göra något felaktigt gör det när de vuxna inte ser och hör.

SÅ, hur som helst: det ni behöver göra är att berätta allt för läraren så att denna kan vidta åtgärder - om det nu är hemringningar, möten, lyfta saken till rektor eller vad det nu kan handla om. Det måste komma igång nu med detsamma så att tjejgängets handlingar kan bekämpas från alla fronter.

[compax]

Jag förstår verkligen din känsla...har genomgått samma sak med vår dotter under flera år Skolan skriver åtgärdsplaner, som hela tiden fallerar och inte blir uppfyllda!!! För oss kom vändningen när jag, nu spaltar jag upp i punktform:
* började dubbeskicka all konversation med rektorn så att den även kom till hans chef, jag gjorde även klart för rektorn att jag skickade alla hans svar vidare till hans chef också.
* jag sa helt krasst att dottern skulle hamna i ny klass, och ha en heltidsassistent som hela tiden fanns nära henne för att stötta,och förekomma i mobbingsituationer.
* och slutligen, om inte de ovanstående kraven skulle verkställas så sa jag att jag skulla ta mitt barn från skolan och själv gå till soc och säga att vi inte skickar henne till skolan,och be dem om hjälp med att göra en anmälan till skolverket eftersom vår dotter for illa i skolmiljön.
Nu sjunger vår flicka när hon kommer hem, hon har lärt sig mer dessa veckor i ny klass med riktade stödinsatser än hon gjort under de 3 första åren i skolan Hon är knäckt och väldigt känslig, men vi hoppas att hon med hjälp av dessa insatser ska kunna bygga självförtroende och få en bra självkänsla Jag skulle kunna skriva spaltmeter men stoppar nu Du får gärna messa mig om du behöver gråta av dig lite,eller om du behöver pepp Kram till er alla, hoppas du orkar kämpa och att skolan gör ett bra jobb nu!!!

[lisalina]

Hur länge har dottern gått i skolan? Mireaux formulerade sig så bra om att mobbning sällan sker framför vuxnas ögon och i några veckor eller så kan ett mobbat barn ofta lyckas lägga band på sig och spela teater ganska bra för att inte vuxna ska märka något. Med tiden brukar man naturligtvis kunna se att ett barn inte mår så bra, kanske inte leker så jätteofta, inte ser riktigt glad ut osv. Men dold mobbning kan ta några veckor eller månader att upptäcka, tyvärr. En elak blick hinner man skicka på en halvsekund, knuffen ger man naturligtvis inte när någon ser på, kommentarer kan mumlas fram så att den vuxna som står fem meter bort inte hör... Ingen vuxen, varken förälder, lärare eller någon annan, kan ju se och höra precis alla barn hela tiden.

Självklart ska du ringa skolan! Vad du ska säga och hur tycker jag beror alldeles på hur länge dottern gått i skolan, om ni pratat om saken med personalen tidigare osv.

[Nissa]

Nu har jag inte läst de andras svar, men på frågan hur du stöttar ditt barn så är svaret att VISA ATT DU BRYR DIG! Att du (och pappan) tar det hon säger på fullt allvar.

Ibland är ju upplevd mobbing inte verklig mobbing, utan kan bero på olyckliga missförstånd och feltolkningar. Men det spelar INGEN ROLL. Det är upplevelsen hos barnet som man måste ta på allvar.

Om jag var du skulle jag låta barnet vara hemma om hon själv vill det och troligen skulle jag börja titta efter någon annan skola till barnet.

[Anonym]

Ibland behöver man inte vara lugn och saklig. Vid ett tillfälle kom min son hem med rivsår i ansiktet och när jag frågade vad han hade gjort så sa han att han hade lekt i buskarna. Han kompis som stod bredvis protesterade och berättade att att sonens klasskamrater hade jagat honom över hela skolgården för att spöa honom. Några hade bevakat dörrarna till fritids och skolan så att han inte skulle kunna springa in till de vuxna. Hans enda sätt att undkomma sina plågoandar var att krypa in i ett snår (därav rivmärkena). Hela klassen var med på detta då en av flickorna hade lyckats piska upp stämningen mot honom.

Jag blev så arg så jag kunde inte sova på hela natten och jag beslutade mig för att ta det här direkt. På morgonen klev jag in i klassrummet och bad läraren om några minuter. Jag frågade sonen om han vill gå iväg en stund eller om han ville stanna. Han ville stanna och sen återberättade jag vad de hade gjort och hur jag hade fått reda på det. Jag var ganska lågmäld men det gick nog inte att ta miste på att jag var både ledsen och förbannad. Klassen var nog lite skakad för det var nog inte riktigt vad de hade förväntat sig. Jag avslutade med att alla kan göra bort sig en gång och det gången är nu förbrukad. Jag sa att jag vill inte att något liknande någonsin upprepas mot någon i den här klassen. Läraren tyckte att det var bra att jag kom för då fick eleverna se att deras beteende inte gick obemärkt förbi utan att det blir en stark reaktion direkt, inte barar hos skolpersonal utan även hos föräldrar. Barn har en tendens att glömma att bakom ett barn står en förälder och i viss mån blir man som förälder osynlig om man alltid tar allt genom rektor och lärare. Sonen fick (vad jag vet) var ifred efter detta. Kanske visste de att ger de sig på sonen igen så kommer jag tillbaka. Och då är jag inte glad.

[Carola73]

Det viktigaste du kan göra då du vill stötta din dotter är att prata om att det inte är henne det är fel på utan att det är mobbarna som gör fel. De flesta mobbade börjar lätt tro att det är något fel på dem då just de är utsatta (inte konstigt).

Så måste mobbningen ta slut förstås, och det genst idag! Planer och grupper i alla ära, de behövs också, men resultatet syns inte genast. Skolan måste helt enkelt sköta rastbevakningen den närmast tiden så att din dotter inte blir utsatt.

[Anonyma]

Kul att höra att det upphörde.

Som du säger bakom varje barn finns en förälder eller två. Det är inte bara den mobbade eller utsatta som har det utan även de som mobbar/utsätter/kränker osv osv.
Tyvärr är min erfarenhet att många föräldrar inte "vågar" vara föräldrar, de försvarar sina barn, hittar på ursäkter osv osv.

Ja, skolan ska verkligen ta sitt ansvar och göra allt de kan och skapa en trygg miljö i skolan. Men de kan inte punktmarkera varje enskilt barn. Absolut ska det vara många närvarande vuxna under raster.
Svårigheten är barnens föräldrar. För tycker de inte att det är någon fara, pojkar är pojkar, flickor är sådana eller barn är barn, pojkstreck osv osv är det inte lätt.

[vardaglia]

Jag har själv erfarenhet från min son som också blev svårt mobbad under ett par år. I början förstod jag inte hur det var ställt, förutom att jag märkte att min son inte mådde bra. Så vi gick till BUP. Där kröp det fram att det var skolan. Så jag tog det med fröken och specialpedagog - lugnt och sakligt. En plan upprättades. Ingen effekt, snarare ännu värre. När sonen hotade med att ta livet av sig så tog fröken upp det själv. Fröken kallade till krismöte och sen sjukskrev hon sig... långtids... Alla föräldrar i klassen blev så förvånade. Ingen visste nånting när jag ställde mig upp i klassrummet och berättade hur deras barn behandlade mitt. Anledningen till att jag vågade ställa mig upp inför alla var att jag redan visste att min son inte skulle gå kvar i klassen. Men ja, trots alla upprörda känslor... inget hände... Det pratades en massa nonsens, visst, men nån effekt hade det definitivt inte. Så jag gjorde en anmälan till skolinspektionen och sedan flyttade jag min son till en friskola. Den flathet med vilken skolan agerade/sket i att agera var fullständigt förlamande. Nu är det snart 1,5 år sedan jag flyttade sonen och han stortrivs i sin nya skola. Han har blivit trygg och harmonisk under sin skoldag, han sover bättre, han äter bättre, han har blivit bättre i de flesta ämnen, han är elevrådsrepresentant och han skriver i nöjesspalten i skolans tidning. En helt annan unge. Jag sörjer att jag inte begrep hur illa ställt det var med mitt barn utan tänkte att "lite får man väl tåla..." och jag är arg på mig själv för att jag inte bråkade mycket mer med skolan än jag gjorde. Jag tycker de kom alldeles för lindrigt undan. Visst - en utredning som ledde fram till att de fick tummen ur att ta fram den handlingsplan alla skolor är skyldiga att ha, de skyllde på resursbrist och allt möjligt luddigt, som snarare avslöjade deras inkompetens och ointresse än något annat. Resultatet blev också att man tog fram en så kallad "incidentrapport", alltså ett formulär som skall fyllas i om det händer något så att man kan få nån sorts statistik på det hela. Men hur det kan ha någon verkan utan vuxna på skolgården som ser och inser vad som faktiskt sker så vet inte jag riktigt om jag tycker det är ett enda steg närmare lösningen för mobbade barn i den skolan... Vad hjälper ett formulär??? Men - ja - problemet kvarstår alltså i min sons tidigare klass, mobbarna är som så ofta kvar och får inte pekas ut - men nu är offret ett annat barn än mitt. Helt sjukt! Jag hade hoppats att den anmälan jag gjorde kanske hade kunnat hjälpa något annat barn - men tyvärr...
Så vad jag vill säga - rör upp himmel och helvete! Ta i från tårna och kräv att få se handlings- och aktivitetsplaner. Blanda in rektor, kurator och specialpedagog och kalla till möte. Får du inte tillräcklig respons - försök kalla till föräldramöte också. Berätta för andra föräldrar om vad ditt barn råkat ut för - om du orkar. Jag tycker det är av yttersta vikt att så många som möjligt får veta hur det går till på ditt barns skola. Var en nagel i ögat på skolledningen! Var på dem i ett och ge dig inte! Det är mitt råd!
Okej - nu har jag dåliga erfarenheter så jag kanske tar i väldigt - men jag tror kanske också att det verkligen behövs.
Lycka till och hoppas att du kan få stopp på detta!!!

[vardaglia]

Håller med här, jag också! Oavsett vad man kommer fram till i en eventuell utredning så är det mycket besvärande för skolan att de får ögonen på sig på det här viset!

[Sist]

Jag hade i ditt läge mailat rektorn och klassföreståndaren i samma brev och berättat allt för dem. Sedan hade jag hållit mitt barn hemma tills rektorn kunnat få till ett möte där ni kan lägga upp en handlingsplan för hur din dotter ska kunna känna sig säker och där skolan kan visa hur de tänker arbeta med de andra barnen.

[vardaglia]

Och hu så ofta man råkar på den typen av föräldrar!!! Så är det bara liksom - pojkar är som pojkar är och så gör man inget mer åt saken. Som om det är nåt man bara skall acceptera. Det är ett sånt kvalificerat skitsnack enligt mitt sätt att se på det i alla fall. Snacka dessutom om att cementera gamla könsroller eller kanske snarare att ta fegvägen ut ur obehagliga situationer istället för att konfrontera problemet.