Skällande lärare förstör klassen?

[Anonym]

Hej!

Min gosiga 6-årskille trivs inte alls i sin förskoleklass. Detta p.g.a. de två förskolelärarna/lärarna som gnäller, skäller, tjatar och gnatar dagarna i ända. Vår son är väl relativt välartad men visst kan vi förstå att han kan få en tillsägelse eller två ibland. Men han säger nu att han hatar, framförallt den ena läraren, för att denne skäller hela dagarna. Det är inte bara vår son som inte trivs p.g.a. detta. Härom morgonen hörde jag en mamma som satt i hallen med sin son och en lärare och i princip sa till läraren att sonen tyckte det var jobbigt att de var så stränga.

När man lämnar på morgonen och är där i ca 5 minuter hinner lärarna huta åt ca 4 barn på den jättekorta stunden.

I varje veckobrev vi fått hem står det också om hur stökigt det är i klassen och att lärarna måste säga till. Det blir så himla negativt när de bara gnäller på barnen. Jag har varit med i skolan och visst, det är korviga 5- och 6-åringar som har svårt att sitta still, men de är just FEM år gamla!!!

Till saken hör att vi bor i ett av Stockholms mest välbärgade områden. Inte såpass att föräldrarna jobbar dygnet runt och inte har tid med barnen, bara så att både föräldrar och barn bör vara rätt välartade och uppfostrade jämfört med många andra stadsdelar.

Vår son trivs verkligen inte p.g.a. detta. Vi vill såklart att han inte ska bli utpekad som bråkstake eller att lärarna tycker att vi är för veka i vår uppfostran, men det verkar som sagt vara lika mycket skäll på de andra barnen, av vad jag hör och vad vi läser i veckobreven.

Hur hanterar vi detta? Barnen är ju i klart underläge och man vet inte vad som händer på dagarna med ens barn om man klagar?

[Anonymz]

Så svårt.

Om man hela tiden påtalar och påpekar det negativa blir fokus ofta på det. Jag har svårt att tänka mig att barnen hela tid och alltid gör eller säger "fel". Sen är frågan vad är "fel" i förskoleläraren/lärarens ögon? Vad har de för förhållningssätt? Vart har de sitt fokus? Får barnen beröm när de gör "rätt" saker och bra saker"? Kan de försöka berömma det och fokusera på det och ge barnen uppmärksamhet när de gör bra. Då brukar fler vilja följa efter, göra bra saker och därmed få uppmärksamhet osv osv.

Hoppas att det blir bättre.

[Anonym (TS)]

Ja, precis. Om man påpekar det negativa hela tiden är det ju inte konstigt om barnen reagerar.

Dessutom är tilltalet till 6-åringarna långt ifrån OK. "Du ska inte vara så uppnosig" citerade min son sin lärare idag när vi pratade om det. Ordet uppnosig är inget vi använder hemma och jag tycker inte att det är OK att tillrättavisa på det sättet. Det är nedlåtande.

Men HUR kan man angripa detta utan att bli sedd som en bråkig förälder med ett problembarn?

Vår son är INTE ett problembarn och det är som sagt inte bara han som får ovett, alla barn verkar vara jobbiga. På dagis har allt funkat smidigt och vi har aldrig hört något om bråkighet hos sonen på utvecklingssamtal. Han kan dessutom både läsa och räkna och är bra på att följa regler, så jag tror inte att det är jag som är en blåögd förälder till en värsting.

Men att kalla en 6-åring för "uppnosig" är inte OK tycker jag. Vad tycker ni?

[Sist]

Ibland händer det att man får en klass där gruppen inte helt fungerar. Det kan bero på många olika saker. Då måste man släppa allt och bara arbeta med gruppen ett tag. Kanske har de pedagoger ditt barn har inte varit i denna situation förr och har därför inte kunnat se de första signalerna. Be om ett föräldramöte med pedagoger, rektor och skolhälsa (skolsköterska och kurator osv). Tillsammans kan ni föräldrar och skolans personal komma överens om några saker som måste fungera. Om alla vuxna pratar med barnen om dessa saker så brukar det kunna ge effekt.

[Anonym idag]

Men jag förstår inte detta hysch pyschandet med att prata med pedagogerna. Om du är en seriös pedagog så kan du ta att en förälder säger att mitt barn inte tycker om att gå till fsk klass pg a det och det. Vi tycker att tonen inte är ok, och vad kan vi som föräldrar göra, och hur upplever personalen det, och om gruppen inte är sammansvetsad än vad kan man göra.
Ett barn på 6 år SKALL inte få några som helst repressalier pg a att föräldern tycker något som är obekvämt, för pedagogen. Kanske att denna kan ge bra förklaringar, och tycker att det är skönt att någon förälder tar upp frågan.

[*Tovan]

Utveckla gärna ditt resonemang lite kring att området ni bor i är välbärgat och att barnen därmed bör vara rätt välartade och uppfostrade. Jag tror, för min del, inte att sambandet är riktigt så rakt som du beskriver det.

[Anonym (TS)]

"Utveckla gärna ditt resonemang lite kring att området ni bor i är välbärgat och att barnen därmed bör vara rätt välartade och uppfostrade. Jag tror, för min del, inte att sambandet är riktigt så rakt som du beskriver det."

Svar: Nej, det är klart att sambandet inte riktigt är så rakt. Att föräldrarna är välutbildade innebär inte att de automatiskt också är bra föräldrar, inte alls. Men i detta område har många familjer det lättare p.g.a. bra ekonomi och att man kan prata för sig. Vi har ingen ekonomisk stress som påverkar familjerna, man har tid med barnen, tid att engagera sig och tid att hämta tidigt p.g.a flexibla arbetstider på tjänstemannajobb.

Barnen på vårt dagis har mycket engagerade föräldrar, på ett positivt sätt, och många av dessa barn går nu i min sons klass eller parallellklasser. De föräldrar vi haft kontakt med i klassen verkar vara lugna och stabila människor också och inga barn verkar ha några extra problem.

Men du har rätt, det är inte rätt att dra slutsatsen att bara för att föräldrarna har bra ekonomi så blir det lugna barn. Dock är det lättare att leva när man har tillräckligt med pengar för att inte behöva noja över matsäckar eller att barnen behöver nya gummistövlar eller så.

Men inget tyder på att dessa barn skulle vara några problembarn och vad jag kan se så tycker jag att pedagogerna säger till onödigt hårt för precis ALLT.

[Anonym lärare]

Det absolut värsta ställe jag nånsin arbetat på var en skola i just ett välbergat område. Bortskämda, curlade barn som aldrig nånsin fick möta på en motgång. Föräldrar som inte bidrog positivit till skolans utveckling utan som bara letade fel och trodde den bästa föräldern var den som hittade flest fel och klagade högljuddast.

Att ha motgångar i livet, såväl sociala som ekonomiska kan ibland ge en mer ödmjuk inställning till saker och ting. Föräldrarna i de mer socialt utsatta områdena har vid flera tillfällen varit mer tillmötesgående när det gäller att samarbeta, hjälpas åt, dra åt samma håll.

Nu säger jag inte att det måste vara så i ert fall, men jag vill bara ge min bild av välbärgade vs socialt belastade områden och dess invånare.

[Sist]

Självklart ska man kunna prata med pedagogerna och ta upp saker som man inte förstår och som man inte tycker är ok. Men om det är ett genomgående mönster (så uppfattade jag ts inlägg) och man har försökt säga till så behövs kanske mer. Jag tycker inte att jag rekomenderade något "hyshpysh" utan en väg till komminikation på en plattform där alla kan känna sig säkra och trygga och inte behöver gå i försvarsposition. Även pedagoger är människor och om en förälder kommer med åsikter som kan tolkas som kritik mitt i en tambur då man egentligen inte har tid att prata så hamnar man lätt i förklaring/försvar istället för att se att föräldrarna kan vara en positiv del av lösningen.

[mary poppins]

Jag hade valt att vara med i skolan en dag. Sedan hade jag bokat ett möte med pedagogerna och berättat hur jag uppfattar att det fungerar, lyssna på hur de uppfattar det och sedan ha en diskussion om hur vi båda förväntar oss att det borde funka. Svårt förstås, eftersom det kan innebära att det blir ett samtal om olika uppfattningar och kanske en konflikt. Men det är ju barn som blir offer för dem. Vem ska ta upp det med dem om inte föräldrar?

Minns själv en sådan lärare i elvaårsåldern och det gick åt förfärliga mängder tid varje dag till att lyssna på honom tjata. Vi en klass som var duktiga i skolan överlag, men vana vid att få prata och berätta vad vi tyckte. Han gillade bara detta under kontrollerade former och tjatade hela tiden. Jag är säker på att hade han mött oss som människor istället och låtit bli att tjata så hade det funkat. Året innan hade vi en lärare som kunde det, och då var det inga problem. Han blev faktiskt lite bättre när föräldrarna hade haft ett par föräldramöten och diskussion med honom efter åhörardagarna.

[Anonym idag]

Självklart ska man kunna prata med pedagogerna och ta upp saker som man inte förstår och som man inte tycker är ok. Men om det är ett genomgående mönster (så uppfattade jag ts inlägg) och man har försökt säga till så behövs kanske mer. Jag tycker inte att jag rekomenderade något "hyshpysh" utan en väg till komminikation på en plattform där alla kan känna sig säkra och trygga och inte behöver gå i försvarsposition. Även pedagoger är människor och om en förälder kommer med åsikter som kan tolkas som kritik mitt i en tambur då man egentligen inte har tid att prata så hamnar man lätt i förklaring/försvar istället för att se att föräldrarna kan vara en positiv del av lösningen.

Jag menade inte att du förespråkade hyshpysh utan mer en generalisering, att föräldra ofta gnäller i lönndom,utan att tala med dom berörda.
Och i detta fall så är ju inget tambur samtal något man bör ha, utan be om 5 minuter efter skoldagens slut och ventilera saken ur bådas synpunkt.
Jag tycker att vi skulle behöva mycket mer positiv dialog i skolan, och när så problem uppstår, så kan man smidigare lösa dom om klimatet inte är hyshpysh.

För hur man framställer något, är ju lika viktigt, precis omvänt om läraren säger något om ditt barn som du ´går i försvar´för. Men jag tycker ofta att det är för mycket kvinnligt tänkande ibland, och ofta låter man känslorna ta över.
Om man skulle ta det mera rakt av i olika situationer, som männen ofta gör, så skulle luften liksom rensas och inget gro som skapar onödiga konflikter.

[Naken-Jane]

Lyft problemet med förskolechefen eller rektorn! Jag skulle lägga fram det som att jag är orolig för att personalen har en alldeles för hög arbetsbelastning och att stress skapar en miljö som inte är bra för barnen ;D. Jag skulle berätta öppenhjärtligt om hur stressen kommer till uttryck i bemötandet och att detta börjar få konsekvesner för mitt barns självbild. Jag skulle nog försöka lyfta det som en miljörelaterad problematik för då öppnar det upp för förändring på ett annat sätt än när personalen går i försvarsställning för att de tar det personligt (även om de nu borde göra det). Ja, så skulle jag göra i första hand.

Om det inte fungerade så skulle jag köra raka rör med personalen t ex "Jag vill inte att ni skäller på mitt barn eftersom mitt barn inte vill gå hit av den anledningen!". Ibland måste man vara tydlig för att nå fram och få till en förändring. Sen om de snackar skit om mig bakom min rygg ... ja, det kan jag ta.

[Naken-Jane]

Det värsta exemplet jag har varit med om var på ett socialt tungt område. Det var många etniciteter som blandades och om man ska tala om klass så hörde nog föräldrarna till den lägsta tänkbara. Lärarna i förskolan skällde och skällde. Jag, som besökare, reagerade jättestarkt och negativt. Barnen verkade vara totalt nertryckta. De sa ingenting, tittade inte de vuxna i ögonen och sökte hela tiden bekräftelse på att de gjorde rätt. Ett barn satt framför ett papper i säkert 10 minuter och såg sig oroligt omkring. Han tog modet till sig och skulle precis börja rita när en förskollärare kom gormandes och sa att man minsann inte fick ta papper utan att fråga. Jag fattade ingenting. Usch, vilken hemsk miljö. Barnen och föräldrarna var helt maktlösa. De hade varken orden eller självförtroendet att protestera och kanske trodde de att det är så här svenska förskolor fungerar. Min poäng är att man ska inte söka efter orsakerna till lärares bristande professionalitet i barngruppen utan de vuxna har makten att forma klimatet i gruppen.

Jag har, gudskelov, också besökt andra ställen med liknande förutsättningar där personalen aldrig har höjt rösten åt barnen. De har istället förmedlat en omsorg och ett lugn som smittat av sig på barnen. Här kunde jag se barnen t o m röra mjukt vid varandra när de tog kontakt. Det fanns en förstående och förlåtande atmosfär som var helt fantastisk och kanske är det en sån atmosfär som man behöver möta när man kommer till ett nytt land, en ny kultur eller bara ett nytt sammanhang. Oavsett om man är barn eller vuxen.

[Mireaux]

Lyft problemet med förskolechefen eller rektorn! Jag skulle lägga fram det som att jag är orolig för att personalen har en alldeles för hög arbetsbelastning och att stress skapar en miljö som inte är bra för barnen ;D. Jag skulle berätta öppenhjärtligt om hur stressen kommer till uttryck i bemötandet och att detta börjar få konsekvesner för mitt barns självbild. Jag skulle nog försöka lyfta det som en miljörelaterad problematik för då öppnar det upp för förändring på ett annat sätt än när personalen går i försvarsställning för att de tar det personligt (även om de nu borde göra det). Ja, så skulle jag göra i första hand.

Om det inte fungerade så skulle jag köra raka rör med personalen t ex "Jag vill inte att ni skäller på mitt barn eftersom mitt barn inte vill gå hit av den anledningen!". Ibland måste man vara tydlig för att nå fram och få till en förändring. Sen om de snackar skit om mig bakom min rygg ... ja, det kan jag ta.

Det är väl bäst, både rent psykologiskt men även medmänskligt, att presentera problemet som ett arbetsmiljöproblem.
Jag tror faktiskt inte att man någonsin kommer någon vart om man angriper människor trots att man själv anser att man bara lägger fram sanningen. Vi vet dessutom inte alls vad det handlar om - människor som arbetar som lärare är just människor. Det kan finnas massor av bakomliggande orsaker till klimatet och bemötandet. Givetvis ska barnen bemötas väl så situationen måste lösas på ett eller annat vis men är man intresserad av att få en snabb lösning där alla anser sig lyssnade på så är personangrepp det sämsta alternativet även om man tycker att det är personalens personlighet det är fel på. (Fast för det mesta handlar det om annat, faktiskt - men det är fel att det ska gå ut över barnen).

[Naken-Jane]

Ibland är det viktiga inte vad man säger utan hur man säger det. Jag skulle nog kunna säga "Du är uppnosig" på ett kärleksfullt och positivt sätt om barnet t ex skojade med mig genom att låtsas tjata eller liknande. Fast jag tror å andra sidan inte att barnet skulle gå hem och berätta om en situation till föräldrarna. Ditt barn berättade kanske för att få veta vad det betyder eller kanske för att det kände sig kränkt. Man kan ju ana att det är i en situation där barnet försöker utöva lite inflytande som en sådan kommentar fälls. Och då är det inte OK.

[Anonym pedagog]

Vårt barn har alltid varit lugn och haft lugna kompisar i förskolan. När han började i fsk klass i höstas så kunde vi konstatera att barngruppen var en salig blandning av livliga barn,speciellt pojkarna.

Då detta är en Montessoriklass med god standard i upplägget, så passde flera barn inte in, då dom kom ifrån ´vanliga´förskolor och katastrofen var ett faktum.
Vår son drogs med i buset och vi kände liksom inte igen honom, och pedagogen fortsatte i sin vanliga roll att försöka lära barnen så avancerade saker och ordningen var hemsk.

Under hösten så blev pedagogen mer och mer irriterad och klagde och gnällde på allt och inget, och framhöll dom goda barnen i korrodern,till dom föräldrarna det gällde och som kom ifrån Montessori och vi som hade nya barn där fick bara ovett.

Om jag som pedagog får en grupp som inte liknar mina tidigare grupper, då så många nya elever utifrån med bl a utländsk härkomst kommer in i bilden så MÅSTE man som pedagog dra i handbromsen och börja arbeta med gruppen och be rektorn om extra resurs, i stället för att bli otrevlig med vissa barn.

Man kan ju inte be barnen förstå 10 tal 100 tal och 1000 tal om dom ligger på golvet och brottas, och 5-6 dras med i det.
Vi känner definitvt inte igen vår son, och skall ha ett samtal med rektorn till veckan, då pedagogen har skickat en kille tillbaka till förskolan och nu säger att flera pojkar inte är skolmogna och behöver resurs.

Men man kan ju inte bedriva lika adekvat undervisning i en icke fungerande grupp som i en anpassad, med elever som har Montessori andan i bröst mjölken.

Sen att bli irriterad och säga att jag orkar inge mer, till oss föräldrar, tycker jag ger fel signaler. Då skall man gå till sin chef och säga att situationen är ohållbar.

Vi kommer då aldrig att accpetera att sonen inte får en vettig lärmiljö,pg a att personalsituatione ser ut som den gör och att flera barn i gruppen är helvilda.

[Naken-Jane]

jag vet inte om detta är specifikt för Montessoriskolor men jag börjar ana ett visst mönster då jag har hört denna kritik mot Montessori i andra sammanhang också.

Jag tycker att det är helt förkastligt att skylla en taskig kultur eller lärmiljö på enskilda elever! Om man individualiserar problem som man själv är med och reproducerer så bidrar man bara till utanförskap och låg självkänsla - och detta påverkar alla barn. hjag tycker spontant att de borde jobba mer med genusfrågor på skolan som du beskriver eftersom de inte verkar ta pojkars lärande och utveckling på allvar när de låter pojklulturen frodas på det här viset.