Jag tänkte vara anonym för frågan är såpass känslig, men skulle bli väldigt glad om någon kanske känner igen sig i min situation och kan dela med sig av sina erfarenheter där...
Jag fick mitt tredje barn för nästan tre veckor sedan och har en 5 och en 10 åring sedan tidigare. Och samtidigt som jag är väldigt glad för den lilla bebisen vi har fått, har jag under hela den här tiden som hon har varit här plågats av fruktansvärda skuldkänslor för speciellt min stora pojke. Det känns som att jag ständigt tjatar och gnäller, blir arg och irriterad... Han har mycket läxor och det krävs mycket arbete från min sida för att han ska hänga med där.. Han glömmer ständigt bort saker, drömmer bort sig och tappar bort sina grejer.. .Jag måste hela tiden vara där och se till att allt blir gjort och att tillvaron funkar.. Och som nyopererad (planerat snitt), med en ny bebis, amningen, ständiga utflykter och aktiviteter som genererar en massa arbete från både skolan och dagiset för oss föräldrar, en disträ och okoncentrerad 10-åring och en väldigt viljestark och trotsig 5-åring hemma, känner jag att jag är ständigt irriterad och stressad. I och med detta plågas jag hela tiden av tanken att jag nog inte älskar min stora pojke så mycket som jag borde och det gör i sin tur väldigt ont i mig.... Sedan börjar jag gräva inne i mina känslor till alla mina barn och börjar plågas av tanken att jag nog inte borde ha barn överhuvudtaget. Det är så tunga känslor att man inte riktigt vet hur man ska lösa det och finna ro i sin relation till barnen. När jag delar med mig av det till min mamma som står mig väldigt nära, tycker hon att jag överdriver något enormt och säger att hon ser mig som en väldigt kärleksfull mamma och att det är naturligt att jag blir irriterad och arg på saker som inte riktigt fungerar i den situationen jag befinner mig i nu. Men vad ska man göra med alla dessa tankar? De försvinner ju inte... De finns där och gör att jag känner mig som en värdelös och otillräcklig mamma och mår dåligt för mina barns skull (eller mest för den stora pojken).....
1
Ledsen, med enorma skuldkänslor.... Jag tänkte vara anonym för frågan är såpass känslig, men skulle bli väldigt glad om någon kanske känner igen sig i min situation och kan dela med sig av sina erfarenheter där...
Jag fick mitt tredje barn för nästan tre veckor sedan och har en 5 och en 10 åring sedan tidigare. Och samtidigt som jag är väldigt glad för den lilla bebisen vi har fått, har jag under hela den här tiden som hon har varit här plågats av fruktansvärda skuldkänslor för speciellt min stora pojke. Det känns som att jag ständigt tjatar och gnäller, blir arg och irriterad... Han har mycket läxor och det krävs mycket arbete från min sida för att han ska hänga med där.. Han glömmer ständigt bort saker, drömmer bort sig och tappar bort sina grejer.. .Jag måste hela tiden vara där och se till att allt blir gjort och att tillvaron funkar.. Och som nyopererad (planerat snitt), med en ny bebis, amningen, ständiga utflykter och aktiviteter som genererar en massa arbete från både skolan och dagiset för oss föräldrar, en disträ och okoncentrerad 10-åring och en väldigt viljestark och trotsig 5-åring hemma, känner jag att jag är ständigt irriterad och stressad. I och med detta plågas jag hela tiden av tanken att jag nog inte älskar min stora pojke så mycket som jag borde och det gör i sin tur väldigt ont i mig.... Sedan börjar jag gräva inne i mina känslor till alla mina barn och börjar plågas av tanken att jag nog inte borde ha barn överhuvudtaget. Det är så tunga känslor att man inte riktigt vet hur man ska lösa det och finna ro i sin relation till barnen. När jag delar med mig av det till min mamma som står mig väldigt nära, tycker hon att jag överdriver något enormt och säger att hon ser mig som en väldigt kärleksfull mamma och att det är naturligt att jag blir irriterad och arg på saker som inte riktigt fungerar i den situationen jag befinner mig i nu. Men vad ska man göra med alla dessa tankar? De försvinner ju inte... De finns där och gör att jag känner mig som en värdelös och otillräcklig mamma och mår dåligt för mina barns skull (eller mest för den stora pojken).....
Mina tankar - du kan ha åkt på en förlossningsdepression. Prata med BVCsköterksan. Annars TAR det tid att komma igång med en ny familjemedlem. Förr räknade man puerperaltiden till 6 veckor - då man som mamma är extra känslig och innan mamma och baby ritkigt hunnit lära häna varandra - det kommer att bli lugnare, men känner du att du trillat ner i en litet för djup grop så tveka inte att säökla hjälp!
2
Mina tankar - du kan ha åkt på en förlossningsdepression. Prata med BVCsköterksan. Annars TAR det tid att komma igång med en ny familjemedlem. Förr räknade man puerperaltiden till 6 veckor - då man som mamma är extra känslig och innan mamma och baby ritkigt hunnit lära häna varandra - det kommer att bli lugnare, men känner du att du trillat ner i en litet för djup grop så tveka inte att säökla hjälp!
Hej!
Jag tycker inte att du ska vänta med att söka hjälp. Jag har varit i din situation, där jag kände att jag inte älskade mitt äldsta barn lika mycket som jag älskade de andra två.
Jag fick hjälp av en kurator på min mödravårdscentral. Det visade sig att det bottnade i en gammal outredd förlossningsdepression, och jag är glad att jag till slut! efter tio år, valde att söka hjälp och ta tag i mitt problem.
Under tiden tycker jag att din partner ska ta största ansvaret för det äldsta barnet, så att du får ro att vara med din bebis.
Mina tankar är hos dig.
3
Hej!
Jag tycker inte att du ska vänta med att söka hjälp. Jag har varit i din situation, där jag kände att jag inte älskade mitt äldsta barn lika mycket som jag älskade de andra två.
Jag fick hjälp av en kurator på min mödravårdscentral. Det visade sig att det bottnade i en gammal outredd förlossningsdepression, och jag är glad att jag till slut! efter tio år, valde att söka hjälp och ta tag i mitt problem.
Under tiden tycker jag att din partner ska ta största ansvaret för det äldsta barnet, så att du får ro att vara med din bebis.
Kunde inte din mamma hjälpa till ett tag och avlasta dej med sonens läxhjälp? Du är helt enkelt trött! inte konstigt. Jag känner igen mej helt. Det där med att vissa barn bara flyter på och andra kräver enormt med hjälp, läxor, komihåg mm. Har själv en 11åring på det viset. Jag kan trösta dej med att det oftast går över. Min numera 14åring var likadan. Men sen ett par tre år tillbaks så flyter läxor och annat på utan någon påtryckning och hjälp.
Du behöver nog få en läkare att sjukskriva dej ett tag så att din man kan vara föräldraledig och ta ett större lass hemma.
Då kunde du kanske ta sonen på något bara ni två gör tillsammans. Det behöver inte vara något speciellt. Bara samvaro ni två. Det tror jag ni båda skulle ha gott av.
Våga be om hjälp! Lycka till! och Kram!
4
Min första tanke är Kunde inte din mamma hjälpa till ett tag och avlasta dej med sonens läxhjälp? Du är helt enkelt trött! inte konstigt. Jag känner igen mej helt. Det där med att vissa barn bara flyter på och andra kräver enormt med hjälp, läxor, komihåg mm. Har själv en 11åring på det viset. Jag kan trösta dej med att det oftast går över. Min numera 14åring var likadan. Men sen ett par tre år tillbaks så flyter läxor och annat på utan någon påtryckning och hjälp.
Du behöver nog få en läkare att sjukskriva dej ett tag så att din man kan vara föräldraledig och ta ett större lass hemma.
Då kunde du kanske ta sonen på något bara ni två gör tillsammans. Det behöver inte vara något speciellt. Bara samvaro ni två. Det tror jag ni båda skulle ha gott av.
Våga be om hjälp! Lycka till! och Kram!
Jag har också funderat på om det kan vara någon form av en förlossningsdepression. Men det är inte så att jag sitter här hemma och är deprimerad hela tiden, utan de tankarna kommer och går. Ibland, när jag tänker på det hela och "mår bra", känns det löjligt att de tankarna ens existerar. Självklart älskar jag alla mina barn väldigt mycket och det finns inget att fundera över. Men ibland sköljer skuldkänslorna över mig och då blir det tungt. Jag hoppas att det är något som lägger sig med tiden.
5
Jag har också funderat på om det kan vara någon form av en förlossningsdepression. Men det är inte så att jag sitter här hemma och är deprimerad hela tiden, utan de tankarna kommer och går. Ibland, när jag tänker på det hela och "mår bra", känns det löjligt att de tankarna ens existerar. Självklart älskar jag alla mina barn väldigt mycket och det finns inget att fundera över. Men ibland sköljer skuldkänslorna över mig och då blir det tungt. Jag hoppas att det är något som lägger sig med tiden.
Just nu känns det nog ändå som att jag måste få ge det ett tag att lugna ner sig med den nya bebisen. Som jag skrev i svaret här ovan, känner jag ju inte så hela tiden utan tvekar inte alls över mina känslor till något av mina barn, när jag mår bra. Men rätt vad det är, dyker skuldkänslorna upp och börjar "äta upp mig". Jag kommer att söka hjälp om det inte lugnar ner sig efter ett tag. Vet att vår BVC också har en kurator som man kan prata med.
Tack för ditt stöd!
6
Just nu känns det nog ändå som att jag måste få ge det ett tag att lugna ner sig med den nya bebisen. Som jag skrev i svaret här ovan, känner jag ju inte så hela tiden utan tvekar inte alls över mina känslor till något av mina barn, när jag mår bra. Men rätt vad det är, dyker skuldkänslorna upp och börjar "äta upp mig". Jag kommer att söka hjälp om det inte lugnar ner sig efter ett tag. Vet att vår BVC också har en kurator som man kan prata med.
Tack för ditt stöd!
Min mamma har hjälpt till en hel del när nu den lilla flickan föddes. Hon bodde här hos oss med de stora barnen och tog hand om dem. Men tyvärr är det inte så enkelt för henne att hjälpa till i vardagen och inget jag skulle be henne om, eftersom hon själv jobbar eftermiddagar och kvällar. Sambon har varit och fortfarande är hemma och hjälper till en hel del, men av någon anledning (förmodligen eftersom jag är en obotlig kontrollmänniska), så blir det ändå jag som har ansvar för allt det där med läxor och att den stora pojken ska hålla koll på sina saker, tiderna, läxböckerna, gympakläderna, utflykterna osv... Det är dessutom inte min sambos son, så jag känner att jag inte riktigt kan begära mer än vad han redan gör.
Jag hoppas att sonen blir mera samlad med tiden och själv kan ta större ansvar i vardagen.
Och 5-åringen är väldigt envis och trotsig och där hjälps jag och sambon åt med att brottas mot den envisheten.
Men sen blir ju allt kaosaktigt när det förutom alla de vanliga hindren i vardagen, kommer en så stor omställning som att få ett till barn. Så man hoppas ju att alla bitar såsmåningom ska falla på plats och att man ska hitta någon form av harmoni i det hela.
7
Tack!
Min mamma har hjälpt till en hel del när nu den lilla flickan föddes. Hon bodde här hos oss med de stora barnen och tog hand om dem. Men tyvärr är det inte så enkelt för henne att hjälpa till i vardagen och inget jag skulle be henne om, eftersom hon själv jobbar eftermiddagar och kvällar. Sambon har varit och fortfarande är hemma och hjälper till en hel del, men av någon anledning (förmodligen eftersom jag är en obotlig kontrollmänniska), så blir det ändå jag som har ansvar för allt det där med läxor och att den stora pojken ska hålla koll på sina saker, tiderna, läxböckerna, gympakläderna, utflykterna osv... Det är dessutom inte min sambos son, så jag känner att jag inte riktigt kan begära mer än vad han redan gör.
Jag hoppas att sonen blir mera samlad med tiden och själv kan ta större ansvar i vardagen.
Och 5-åringen är väldigt envis och trotsig och där hjälps jag och sambon åt med att brottas mot den envisheten.
Men sen blir ju allt kaosaktigt när det förutom alla de vanliga hindren i vardagen, kommer en så stor omställning som att få ett till barn. Så man hoppas ju att alla bitar såsmåningom ska falla på plats och att man ska hitta någon form av harmoni i det hela.
Det kommer pucklar i livet när man inte ännu anpassat sig och vuxit in i sitt nya ansvar, jag minns en sådan puckel i mitt eget liv när vi köpt vår första villa hade tre barn varav en var baby och dessutom skaffade vi hund, då minns jag att jag tänkte att det här var lite mycket på en gång men sen ordnar det sig ju
9
Det kommer pucklar i livet när man inte ännu anpassat sig och vuxit in i sitt nya ansvar, jag minns en sådan puckel i mitt eget liv när vi köpt vår första villa hade tre barn varav en var baby och dessutom skaffade vi hund, då minns jag att jag tänkte att det här var lite mycket på en gång men sen ordnar det sig ju
Saker och ting kommer falla på plats...Själv hade jag alrig tidigare låtit min man tvätta. Jag kom till en gräns då det inte gick och se, det gick galant att släppa den biten. Han tvättar numera oftast och jag viker och sjussar in i skåpen. Tänk på att involvera de större barnen i lillans skötsel. det är viktigt för dem att känna att de får hjälpa till och vara till hjäp. Du ska veta att min femåring bytte blöjor på ettåringen med ett stort leende på läpparna. Lillfia som bara var 4 när minstingen kom hjäpte till att hämta wipies/blötservetter och nappar. Lika glad. Även grabbarna har varit mycket delaktiga. Tex kunde de sitta och passa lilltjejern i soffan under tiden de gjorde läxor, så att jag kunde laga mat eller ngt annat.
Försök att släppa taget en stund även med lilla tjejen. Låt maken ta henne så du kommer iväg på en egen sväng en timme eller två. Det är viktigt!
Och du, det där med att vara deppig kan man får hjäp med. Inget man skall dra på länge. Ibland kan det räcka med en god väninna som lyssnar och ibland måste man ta till annan hjälp. Sen ett tips. Man kan ta föräldrapeng för var sitt barn om man har dagar kvar. Det kunde kanske vara avlastande för dej att din man tog en dag i veckan eller två halvdagar...bara ett tag för att ni alla ska må bättre.
Kram på dej igen!
10
Vet du! Saker och ting kommer falla på plats...Själv hade jag alrig tidigare låtit min man tvätta. Jag kom till en gräns då det inte gick och se, det gick galant att släppa den biten. Han tvättar numera oftast och jag viker och sjussar in i skåpen. Tänk på att involvera de större barnen i lillans skötsel. det är viktigt för dem att känna att de får hjälpa till och vara till hjäp. Du ska veta att min femåring bytte blöjor på ettåringen med ett stort leende på läpparna. Lillfia som bara var 4 när minstingen kom hjäpte till att hämta wipies/blötservetter och nappar. Lika glad. Även grabbarna har varit mycket delaktiga. Tex kunde de sitta och passa lilltjejern i soffan under tiden de gjorde läxor, så att jag kunde laga mat eller ngt annat.
Försök att släppa taget en stund även med lilla tjejen. Låt maken ta henne så du kommer iväg på en egen sväng en timme eller två. Det är viktigt!
Och du, det där med att vara deppig kan man får hjäp med. Inget man skall dra på länge. Ibland kan det räcka med en god väninna som lyssnar och ibland måste man ta till annan hjälp. Sen ett tips. Man kan ta föräldrapeng för var sitt barn om man har dagar kvar. Det kunde kanske vara avlastande för dej att din man tog en dag i veckan eller två halvdagar...bara ett tag för att ni alla ska må bättre.
Kram på dej igen!
Att vara trött och frustrerad är inte detsamma som att vara en dålig mamma! Jag är säker på att du gör allt du kan för alla dina barn. Jag känner mig också otillräcklig emellanåt och när min pms slår till med full kraft känner jag knappt igen mig själv :/
Men det jag funderar på mest när jag läser ditt inlägg är...var är pappan till barnen? Varför kan inte han avlasta dig? Hoppas jag inte ställer för närgångna frågor nu men du avgör ju själv om du vill svara eller bara läser och funderar.
11
Att vara trött och frustrerad är inte detsamma som att vara en dålig mamma! Jag är säker på att du gör allt du kan för alla dina barn. Jag känner mig också otillräcklig emellanåt och när min pms slår till med full kraft känner jag knappt igen mig själv :/
Men det jag funderar på mest när jag läser ditt inlägg är...var är pappan till barnen? Varför kan inte han avlasta dig? Hoppas jag inte ställer för närgångna frågor nu men du avgör ju själv om du vill svara eller bara läser och funderar.
Om det är till ngn tröst så har jag burit på precis samma skuldkänslor och tankar av samma orsaker... och jag led något fruktansvärt av det, helt i onödan kan det tyckas såhär i efterhand. Kan bara säga att det går över när man börjat hämta sig från sömnbristen och livet blir litet enklare när babyn växer till sig litet. Kram
12
Om det är till ngn tröst så har jag burit på precis samma skuldkänslor och tankar av samma orsaker... och jag led något fruktansvärt av det, helt i onödan kan det tyckas såhär i efterhand. Kan bara säga att det går över när man börjat hämta sig från sömnbristen och livet blir litet enklare när babyn växer till sig litet. Kram
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
men du avgör ju själv om du vill svara eller bara läser och funderar.