Skrivet: 2011-10-17, 19:58
#1
Förlossningsberättelse
Lovisas födelse
Natten till torsdag 13:e oktober vaknade jag av värkar som var ungefär minuten långa och som kom var fjärde minut. Jag var helt säker på att det var dags, eftersom det var riktigt intensivt till och från. Det höll i sig i några timmar, men sedan avtog det och med hjälp av Alvedon kunde jag slumra några timmar. Slemproppen släppte undan för undan också, under natten och förmiddagen.
På torsdag förmiddag hade jag ett inplanerat besök hos mvc-barnmorskan så jag satte mig i bilen och körde in till stan, en åktur på ungefär en kvart. Hade tre sammandragningar i bilen på väg dit, så jag blev lite smått okoncentrerad på bilkörningen och undrade om jag hade gjort rätt som åkt iväg. Väl framme hos mvc-barnmorskan såg hon direkt på mig att något var på gång och hon frågade om jag ville att hon skulle känna efter om det hade hänt något. Jag var öppen ungefär tre cm och bebisen låg ganska långt ner. Barnmorskan sa att hon skulle bli mycket förvånad om jag inte hade bebis hos mig innan helgen var slut.
På dagen gjorde jag lite småärenden och träffade folk på byn som frågade ”Är du hemma än??” och sånt som folk brukar fråga när man har varit gravid nån liten dag extra. Jag kände mig nöjd när jag kunde svara att jag bara väntade på att det skulle dra igång ordentligt och att jag nog skulle ha bebisen hos mig före helgen.
Vid 17-tiden på eftermiddagen började jag få mer kraftiga sammandragningar igen, men de kom oregelbundet. Det var alltifrån tre till 12 minuter mellan. Jag kände att det var lite påfrestande att ha barnen runt omkring, och jag bara väntade på att de skulle somna nån gång… Låg i soffan och vilade och fick kraftigare värkar allt eftersom. Förberedde mannen på att vi kanske skulle få åka in till kvällen ändå, så han snabbade på lite och fick i säng barnen. Vid 21-tiden hade barnen äntligen somnat och jag ringde förlossningen för att höra om vi var välkomna in. Barnmorskan som svarade sa bara att ”om det börjar trycka på bakåt så ringer ni en ambulans som möter upp er på vägen”. Hon hörde kanske att jag var lite smärtpåverkad ändå. Då förstod jag att det nog var på riktigt… Barnens farmor kom hit för att vara barnvakt. Jag snodde ihop det sista till bb-väskan och tog värkar ståendes på alla fyra på golvet om vartannat. Därifrån räknar jag det som att jag hade ett etablerat värkarbete.
Vid 21.30 var vi äntligen på väg. Jag satte sätesvärmen på högsta och tog min mjuka goa sovkudde och andades i, för nu kom värkarna tätt, tätt. Vi hade en timmes bilresa framför oss, på guppig krokig väg, men jag kände bara att så länge det inte trycker på bakåt så är det lugnt, då hinner vi. Hela vägen upp till förlossningen hade vi klart väder och månsken och med två lugna underbara Stefan Sundström-låtar på repeat närmade vi oss målet.
Vid 22.30 kom vi fram till förlossningen, och jag hade värkar hela tiden, kanske varannan minut. När vi ringde på klockan in till förlossningen så sa min man till och med mitt efternamn fel, han sa mitt flicknamn trots att vi har varit gifta i över ett år. J Då förstod jag hur nervös han hade varit på vägen. Han sa vid nåt tillfälle under bilresan att vägen kändes väldigt lång och att tiden gick väldigt sakta. Själv tyckte jag att resan upp till förlossningen gick rätt fort.
Väl uppe på rummet fick jag ligga med ctg rätt länge, jag undersöktes och var öppen 5 cm och bm ville att jag skulle prova lustgasen. Jag sa att jag nog inte kommer att gilla den, men gick med på att prova ändå. Som jag redan visste var den inget för mig, så jag koncentrerade mig på att andas igenom värkarna istället, och jag bara väntade på att få komma upp och stå istället för att ligga i sängen och ha ont!
Allt såg bra ut på kurvan, så när jag äntligen fick kliva ur sängen och ta värkarna på mitt sätt så gick det mycket bättre. Jag stod och hängde på älsklingen, han höll om mig och jag luktade på hans hals och andades. Tusen gånger bättre smärtlindring än lustgasen! Vid midnatt var jag öppen 8-9 cm och bm tog hål på hinnorna och satte skalpelektrod på bebisens huvud. Vid 00.30 gick jag på toaletten och kissade.
Jag hade i mitt förlossningsbrev bett om att slippa ”onödiga” undersökningar så bm gjorde inga fler förrän det var dags för mig att krysta. Vi småpratade lite mellan värkarna och hon sa bara att vi låter tiden gå och att jag får börja krysta när jag känner att jag vill. Vid ettiden på natten la jag mig på sidan i sängen, jag var trött för jag hade stått upp nästan hela tiden hittills. Vid 01.05 fick jag krystvärkar, och med två krystvärkar kvar kom halva huvudet ut… Känslan när halva huvudet är ute och halva kvar inne är obeskrivlig. Smärtan är enorm, men samtidigt var jag så glad över att veta att nästa värk kommer hela huvudet ut, så när bm frågade mig om jag trodde att jag skulle fixa att vänta på nästa värk så sa jag bara att ”Det gör jag så gärna!” Vid nästa värk kom resten av huvudet, och jag hade bestämt mig för att känna efter. Jag kände det mjuka varma huvudet och det gav mig kraft att sedan krysta ut hela bebisen. Nånstans där, när jag väntade på sista krystvärken så började fotändan på min säng att åka längre och längre ner… Det var älsklingen som hade kommit åt någon knapp så att sängen sänktes. ”Hallå! Jag föder barn här, skit i sängen”, skrek jag, och blev nästan full i skratt mitt i alltihopa. Det var en så komisk situation. Sedan var det dags att ta i en sista gång och klockan 01.20 är Lovisa född.
Det är en ljuvlig underbar fantastisk känsla som inte går att beskriva egentligen, när man får sitt hala varma barn på magen och man kikar efter vad det blev och det blev en till flicka, vår fjärde dotter!
Mamma till Miranda, Ofelia, Esther och Lovisa.
både skratt och tårar kom det 
och Grattis igen 
