Skrivet: 2011-10-22, 11:06
#1
Vajus förlossningsberättelse.
Lite sent, men nu har jag skrivit ner förlossningsberättelse och tänkte att jag kan ju dela den här:
@font-face { font-family: "Times New Roman"; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; } Förlossningsberättelse
En evighetslång tung graviditet, mot slutet slog det mig att jag varit gravid halva min 1,5 årings liv. Jag vet inte om jag skulle göra om det om jag vetat hur tungt det skulle bli. Först illamående och en trötthet jag inte kunde tackla. Hur vara rolig bra mamma när man bara vill sova eller kräkas? Eller rolig bra partner för den delen.
Sen lättade illamåendet och foglossningen kom smygande i takt med fler roliga planer för sommaren som snart inte alls kändes roliga utan något att överleva. Det höll inte, jag kunde inte gå, inte alls utan kryckor och vi fick lämna stugan på landet och Petter drog tunga lasset, med hem, matlagning, Tejas, jobb och husrenovering. Jag drog tunga lasset av mig själv och det dåliga samvetet att jag inte orkade.
Sen mot slutet släppte foglossningen och jag kunde helt magiskt gå, inte springa direkt men i alla fall gå, så sista månaden blev lättare än de andra även om jag kände mig otymplig och trött.
Jag trodde att du skulle komma lite tidigare än beräknat, jag kände mig redo och längtade. Men dagarna gick, vi passerade BF och jag vaknade en natt och var säker på att det börjat, värkarna var så starka och täta, men sen klingade det av och jag vaknade nästa morgon besviken. Sen gick det fler dagar som var likadana tills jag gått åtta dagar över BF och var på kontroll på sjukhuset. Du beräknades väga 4,3 och jag gick från sjukhuset mot stan, smekte magen och sa att – Nu lilla tjockis, är det dags att komma ut tycker jag.
Jag gick på stan, handlade höstskor, vantar till Tejas, tröja till Petter, värkarna kom och var starka så jag fick stanna till och kämpa för att se normal ut.
Hemma på Tejas sovamiddag passade jag på at bada med nya badoljan från Weledas utförsäljning, stark härlig doft och jag tänkte att det kan nog bli sista gången på länge. Sen han jag och Petter älska med, vi ville ha igång det och det var mysig starkt och märkligt att älska med värkar.
Värkarna var kvar och Petter och Tejas gick ut och lekte, jag stannade inne, ville sitta och känna om det var så att det faktiskt börjat till sist. Fick ingen klarhet och kände mig rastlös så jag gick ut till Petter och Tejas, vi gick hem till vänner, drack te och lekte, funderade kring barnvakt, eller skulle jag försöka lägga Tejas hemma?
Vid sju gick vi hemåt, nu kändes det mer, det var nog på gång ändå. Jag ville hem, Petter o Tejas skulle äta hos en granne (som var stand-by som barnvakt).
Precis när jag kom hem kom slemproppen och värkarna var mer intensiva, jag lutade mig mot byrån och vaggade på höfterna när de kom, emellan försökte jag leta fram lämpliga kläder, kände mig stressad över middag, läggning av Tejas eller barnvakt hur skulle vi göra? Nej, jag skulle inte orka natta. Jag ringer Petter och säger att Kolbjörn får nog ta Tejas inatt. Dom kommer hem och packar ihop saker till Tejas, Tejas i pjamas gråter och undrar varför han ska ut nu, jag gråter lite jag med. Nu blir han snart inte enda barnet mer och han ska sova borta för första gången. Sa till mig själv att han har det bra och jag får ta och flytta fokus till det jag har framför mig. Att föda dig!
Satt i soffan mellan värkarna och hängde på armstödet under, vicka på höfterna kändes bra. Petter satt bredvid, det var skönt att ha honom där men jag ville inte ha berörning. Det gjorde ganska ont och jag darrade i värkarna.
Petter började snart fylla poolen (han ringde barnmorskorna också och sa att det nu var på gång), jag gick in i mig själv och snart stod den där i vardagsrummet fylld med varmt vatten och underbara Petter hade tänt ljus och satte på musik och jag gled ner i det varma vattnet. Det var kväll och lugnt som jag önskat och Petter klev också i och vi satt där genom värkar. Jag lät när de kom och tänkte ner och öppna, det gjorde ont, men vattnet och lugnet lindrade så det var fullt hanterbart.
Jag kände efter på mig själv, och kände att jag öppnat mig en del, kanske fem centimeter. Vi bestämde att vi skulle ringa hit barnmorskorna. Jag kände mig för varm och tänkte kliva upp ur vattnet en stund, hann till närmsta byrån innan jättesmärtsamma värkar överväldigade mig. Fick lite smått panik och stod där och kved och sa till Petter att jag måste ha kallt vatten och ajajajaj! Såhär ont kunde det visst också göra. Jag klev i vattnet igen och genast blev smärtan hanterbar. Jag kände mig lycklig att poolen fanns. Vi sitter i poolen genom fler värkar och jag är mera öppen känner jag, kanske nästan helt. Barnmorskorna kommer lugnt in. Dom vill känna efter, det får dom bara jag slipper lämna poolen, - jag är helt öppen. Vi försöker kolla hjärtljud, det går inte så bra men jag känner ju fosterrörelserna så det är inte så bråttom.
Lite trött börjar jag bli, jag kvider och låter och det känns skönt att tillåta sig det och fint med Petter och barnmorskorna som finns där för mig och uppmuntrar mig. Lite tid går och oron att det ska bli som förra gången dyker upp. Då var jag helt öppen i över åtta timmar innan Tejas föddes. Barnmorskorna säger, inte då, pröva gå upp på toaletten det brukar sätta fart på det.
Jag bävar för att lämna poolen men biter ihop för jag vill att det går framåt.
Jag hinner precis kliva över kanten när en monstervärk kommer och vattnet går och det forsar ner på golvet. Det gör ont, jag skriker.
Men framsteg blev det ju så fort jag kom ur vattnet så nu kunde jag gå i vattnet igen.
Kände svaga krystimpulser i värkarna nu men huvudet kändes fortfarande högt uppe. Försökte ligga/sitta så att det lättare skulle sjunka ner, fokuserade verkligen på ner och öppna nu.
Krystimpulserna blev starkare och starkare, snart fann jag mig stående på knä och lutandes mot poolkanten och kraften var enorm, hängde på kanten och mot Petter som var i poolen och allt mitt fokus gick till att inte trycka på och inte heller bli rädd och hålla emot utan bara vara där mitt i stormen. Snart kom huvudet ut, barnmorskan sa att vänta nu till nästa värk och tryck på lite sen så att kroppen kommer ut. Det gjorde jag och nästa värk kom du!!!
Barnmorskan fångade, jag vände mig genast om och krånglade benet över navelsträngen så att jag kunde hålla. Jag ville genast ha dig, du var hal och jag kände att du var en pojke när jag tog emot. Du låg mot mitt bröst en liten stund innan vi kände att det var dags att gå upp, vi la oss på madrassen istället med handdukar omkring och ganska direkt ville du amma, du fick genast tag. Sen fick jag hjälp med moderkakan, den kom lätt ut och var hel och dom sa att jag hade kraftiga hinnor.
Barnmorskorna lämnade oss en stund, de gick in i köket och skrev journal, Petter duschade av sig lite. Vi låg där och njöt. Omtumlad och lycklig var jag, du var ny i världen och såg dig omkring med stora svarta ögon. Sen duschade jag lite och så småningom kom barnmorskorna och vägde och mätte, Petter tömde och packade ihop poolen, barnmorskorna åkte hem och vi gick och la oss alla tre i ett par timmar, innan det skulle bli morgon och storebror kom hem och fick träffa dig.!!!
