Ultraljud och ångest

[erica76]

Jag har inte skrivit här inne förut, men kände nu att jag inte ville skriva i min ankomstgrupp. Jag tror att ni som har liknande erfarenheter som jag bättre kan förstå vad jag går igenom.

Jag har det senaste året förlorat två barn i sena missfall. Båda har upptäckts på rutinultraljuden. Det första pojken hade varit död i ca tre veckor och den andra hade dött fyra dagar innan ultraljudet.

Jag har väldigt lätt att bli gravid så jag har blivit gravid igen på första ägglossningen efter båda missfallen. Jag har nu hunnit till v8+0 i den här nya graviditeten.

Vi ska göra många ultraljud den här gången. Inte för att det som hände hade kunnat förbyggas (första barnet vet de inte säkert varför han dog, gissningen är hjärtfel, och det andra barnet ströp sig själv med navelsträngen), utan för att jag ska må så bra som möjligt.

Idag är det dags för det första ultraljudet. Och jag mår inte bra... Jag har haft massor med panikångest de sista dagarna, och kan varken äta eller sova som jag ska. Kuratorn anser att det är jätteviktigt att jag nu gör det inplanerade ultraljudet, just eftersom jag reagerar så starkt. Själv vill jag helst lägga mig under täcket, gråta och vakna upp om några månader, när tiden för rutinultraljudet också är passerad...

Jag vet inte hur jag ska hantera det jag känner. Jag hoppas ju att vi får ett positivt besked på dagens ultraljud och att jag mår bättre efteråt. Men sen är det bara tre-fyra veckor till nästa ultraljud...

Hur mår ni andra som fått sena missfall? Framförallt ni som också fått veta via ett ultraljud.

Jag trodde att det bara skulle vara rutinultraljudet som skulle bli jobbigt. Förra gången mådde jag helt ok inför kub, även om jag var nervös, men sen inför rul så mådde jag jättedåligt. Jag trodde att det skulle bli samma den här gången. Men tydligen inte...

[marilen]

Jag har visserligen haft fyra missfall men har också fått fem vackra döttrar. Mina missfall har aldrig inträffat senare än v.12 så jag kan bara försöka föreställa mig vad du går igenom.

Som mamma kan jag känna smärtan i mitt hjärta och som medmänniska kan jag känna empati över din sorg men att veta hur du mår just nu är omöjligt för mig att förstå.

Det är ett par dagar sen du gjorde inlägget och du har gjort ultraljudet (?) som förhoppningsvis visade att allting är bra med bebis!

Oron är svår att hantera och jag har försökt träna, meditera, ha små små delmål i vardagen (behöver inte handla om bebis) för att kunna släppa tankarna och oron som annars så lätt tar över och styr mitt liv.

Går du regelbundet till kuratorn för samtal? Om inte...begär det så att du får prata av dig din oro. Håll den inte inom dig för då fräter den sönder dig inifrån. Omge dig med kärlek och försök (jag vet att det är svårt) plocka bort sånt som stressar dig i vardagen.

Håller tummar och tår för att bebis stannar och att allt går bra tiden ut kram

[erica76]

Tack för ditt svar! Jag har inte en regelbunden kontakt med kuratorn, utan jag har hört av mig när jag känt att jag inte kan hantera tillvaron själv. Kanske vore det bra att gå regelbundet. Ska kolla det.

Min man fick med lite milt våld fösa mig in i specialistmödravårdens lokaler i fredags, när det var dags för ultraljudet. Den som tog emot oss var samma bm som hade upptäckt att det andra av de barn vi förlorat var död. Hon kände nog igen mig, eller mitt namn, och frågade om det var ok att hon gjorde detta ul på mig. Det var skönt att hon frågade, men det kändes ok att det var hon. Som om det var meningen på något sätt.

Sen blev det tvärnit för mig när vi kom in i rummet, och min man fick snudd på lyfta upp mig på sängen. Först vägrade jag. Jag ville inte göra något ul. Och sen blev jag så arg på själv och sa att hon fick göra det nu snabbt, annars skulle det inte bli av. Och jag är oerhört glad att jag klarade av att genomföra det, för vi fick se ett fint pickande hjärta och ett foster i exakt rätt storlek för tiden.

Jag mår lite bättre nu. I lördags mådde jag jättebra och hade massor av ork. Sen sov jag hela söndagen. Idag mår jag ok, men känner att jag har svårt med koncentrationen. Jag har svårt att fokusera på något annat än bebisen. Oron finns kvar, men är inte riktigt lika påträngande.

Tack för att du tog dig tid att läsa mitt föra inlägg och även att svara på det!

[marilen]

Vad härligt att höra att du (med lite hjälp ) klarade att genomföra UL och att allt såg bra ut
Försök hämta den positiva känslan när det börjar kännas jobbigt så klarar du dig lite bättre

Du får gärna fortsätta berätta hur det går

kram och ha en bra vecka!

[Charlottta]

Dags för min ångest nu... Ultraljud imorgon klockan 8.00. Jag längtar och fasar. Tänk om det är "slut" den här tiden imorgon.

[marilen]

Du kommer att få se en pigg liten krabat som simmar omkring därinne

Det måste du tro på! Det kommer gå bra vännen

kram

[erica76]

Hur gick det? Jag hoppas att allt gick bra!