Lite inaktuellt

[Gulis]

Nu är detta inte så aktuellt längre eftersom det gått ett tag sedan Maja kom, men jag har funderat lite på den första tiden hemma. När man läser alla andras inlägg som nyss har fått hem sina små så låter allt så super gulligt. Alla njuter och snusar bebis. Var det bara hemma hos oss som det var ganska knäckande vid hemkomst? Det var verkligen en stor chock, både jag och sambon kände oss fullständigt överrumplade. Maja hade ganska mycket skrikperioder, och ingen av oss visste hur vi skulle trösta, amningen funkade inte riktigt och själv fick jag en riktig dipp och grät ikapp med Maja varje kväll, utan att kunna förklara varför för en undrande sambo. Dessutom hade vi i vår enfald trott att vi skulle göra massa saker de 10 dagarna pappa var hemma men det gick ju inte, mycket för att jag var ganska mörbultad i kroppen. Dessutom ville man inte ge sig ut ifall Maja satte igång att skrika galet mycket. Så vad jag undrar är, var det bara vi som hade det så här hemma?

[NhhN]

Absolut inte! Det var precis likadant för oss. Nog för det var magiskt ibland, men bara ibland som sagt. Det är först nu på senare tid det har blivit "super gulligt"

[MariaTheres]

Har visserligen inte kommit hem med nån bebis än men några fantasier med rosa dimmig inramning har jag inte. Tror det är all jäkla blöjreklam på tv som gjort att folk tror att får ungen bara använda pampers så skrattar de hela tiden fram tills det är dags att flytta hemifrån. Förväntar mig totalt kaos... Hoppas såklart att det ska bli lite rosakantat också men kommer inte bli förvånad om vi får en unge med kronisk öroninflammation och kolik...

[lindaeriksson53]

ca 80% av alla nyförlösta får baby blues,kallas väl typ tredagars-gråten.
jag grät o va så underbart lycklig att jag va olycklig,o man fatta inte hur man kunde va så lyckligt lottad att få ett litet barn o hur all kärlek skulle räcka till bebis o kille.jag grät rätt mycket i ett par dagar o va fruktansvärt rädd att nåt skulle hända detta lilla liv,när man egentligen bara ville njuta av tiden.just då kändes det som att det aldrig skulle gå över,ska jag gå runt o va ett känslomässigt vrak resten av livet.

så det är ju som sagt väldigt vanligt

[Trillian_77]

Här var det en total chock att komma hem. Edwin var tre veckor tidig, vilket gjorde att allt vi planerat att göra de sista veckorna (jag skulle ha semester 2,5 veckor innan beräknad BF, nu gick jag som vanl fr jobbet på fredagen, med tre dar kvar att jobba, och kl 6 lördag morgon gick vattnet...) förblev ogjort. Huset som vi lämnade stod kvar exakt som vi lämnade det när vi åkte in (förstås...) och hela vårt liv var förändrat, totalt abrupt, när vi kom hem på onsdagen... Jag kände mig lurad på mitt gamla liv, hann ju inget trots att vi var hemma bägge två... Nog för att jag älskar min son, men frustrationen över allt som inte blev gjort gjorde att jag mådde uruselt, bara grät och var arg och förtvivlad om vartannat. Kände liksom att 'jaha, ska det vara så här alltid nu? Hur f-n ska vi då hinna ordna allt som måste ordnas, fortsätta med renoveringen och så vidare...' (Vi gör rum för rum, maken målade andra strykningen i vardagsrummet när vi fick åka hem och invänta värkarbete efter att vattnet gått...) Nu, så här två månader senare, börjar jag gilla vårt nya liv, men jag kan fortfarande bli frustrerad på allt som vi inte hinner/orkar. Har dessutom en svägerska som tillhör den där skaran som alltid hinner allt, aldrig kan sitta still och mer eller mindre målade om varenda rum under mammaledigheten, samtidigt som hon hann safta, sylta, baka, laga mat, städa, tvätta och ha allt tipp-topp hemma. Gissa om man känner sig dålig som mamma som mest orkar sitta med lilleman i famnen och bara fixa det mest nödvändiga... Skönt att höra att jag inte var ensam om att uppleva hemkomsten som en chock iaf Kram!

[Flisa75]

Ta det med ro - de är bara små en gång och jag tror att om du gör det du orkar med är du den bästa mamman som finns för just ditt barn. Han kommer skita i om det ligger dammråttor i hörnen eller inte har målats om när just ni hade planerat det - lev i nuet och njut av det. Om andra har problem med det ja då är frågan om de är värda eran omtanke och sällskap.

Jag var också sådan att jag ville hinna med mycket och enligt plan mm men jag har insett att allt blir inte som man tänkt sig när man har barn och det är bara att gilla läget. Jag har sänkt garden mycket allt eftersom mina barn har kommit till världen. Självklart vill jag ex fortfarande ha det städat och fint hemma men det är ok att det är lite stökigt och att vi inte har skinande rent hela tiden - dammråttorna får leva fritt ibland - vi är en barnfamilj och det syns.

Lycka till med balansen och tänk inte på det som inte blev gjort idag utan på det som faktiskt blev gjort.

[Lotus86]

jag känner igen mig totalt, amningen funkade inte alls första dagarna, grät som en liten skolflicka, en sambo som inte alls fattade va jag grinade över + att Noah va gul så vi va tvugna att flänga till sjukhuset hela tiden för att kolla värden sen är det halvkomiskt att alla bm på sjukhuset säger så fort man är där "tänk på att vila" till slut var jag nära att fråga hur fan det skulle gå till när man måste flänga dit hela tiden men ja lät bli att brinna av och gjorde som jag alltid gör klistrar på fejksmajlet och säger att allt e fint och att jo det ska jag tänka på