Mitt andra missfall

[Prullan]

Hej!
Har precis genomgått mitt andra missfall, med två olika partner dessutom.
Mitt första missfall var 2008 och mitt andra nu i slutet på september.
Man känner sig misslyckad som personer och blir mest besviken på sig själv.
Visst det första missfallet "kan man väl ta", men nu. . .
det känns inte lika lätt.
Jag är inte den personen som vill att någon ska tycka synd om mig över detta och kan heller inte ta kontakt med en kurator.
Jag har aldrig varit en sån, jag har alltid löst mina problem själv.
Men nu kanske jag borde släppa den tanke?
ah jag vet inte.
Vet inte hur jag ska gå vidare just nu bara. . .

Har ni något tips, så kom gärna med det!
Tack! /jessica

[morellen]

Beklagar verkligen ditt missfall!
Och jag kan lätt identifiera mig med din känsla att vara misslyckad! (jag har själv haft 3 missfall)
Jag kan nog tänka mig att det är en "fas" man går igenom, men helt ärligt, handen på hjärtat, vad hade du kunnat göra? Ingenting. Det är nog också den där hjälplösheten som gör extra ont. Jag vet inte...

Mitt råd är att tillåta dig själv att sörja ordentligt! Prata, prata, prata, med din partner, med någon vän, med oss , eller om du känner för det; en kurator.

Men det tar tid! Mitt senaste missfall var i oktober förra året. Det var en "hoppsan" graviditet, som jag precis lärt mig att acceptera och glädjas åt, DÅ händer det, missfallet. Jag kände att det nästan var rätt åt mig, jag som i början inte önskat mig något mer barn. Hemskt men sant. Och den gången var det nog värst ändå.

Mycket beror nog det på att vi har bestämt oss (gemensamt) för att inte ha några mer barn, så det blev liksom ett avslut med ett missfall. Så det tog lång tid att komma över just för att jag inte hade någon ny graviditet att glädjas åt.

Och du, det ÄR faktiskt synd om dig Jessica!
Jätte stor kram till dig! Och du, det har faktiskt då bara gått en dryg månad sedan ditt missfall. Det är INTE lång tid!

[Prullan]

Tack för ditt svar!

jo det är nog det, hjälplösheten och mer varför?
En fråga jag inte kommer att få reda på så länge vi kan bli gravida.
Jag har så svårt att prata med andra om detta. . . överhuvudtaget. Tog mig ett tag innan jag skickade iväg detta och jag har två nummer till två olika kuratorer som jag kan ringa, men. . . det tar emot!

Jag beklagar!
Det är så orättvist och bara för att du haft den tanken så är det verkligen inte rätt åt dig.

Jag är mest rädd över denna fråga:
När kommer jag kunna bli gravid?
Också en fråga jag aldrig kommer få svar på.
Den skrämmer mig.
Jag vill inte inte vänta ytterligare tre år innan jag blir gravid igen. Men jag har ju såklart inget val, jag vet. Men allt är så fruktansvärt orättvist ibland.
Missförstå mig rätt nu, men kvinnor som inte "förtjänar" barn just för tillfället blir gravida och behåller barnet vilket inte alltid slutar bra.
Men vi som har våran högsta önskan att få barn, vi får genomgå missfall, efter missfall och oron överhuvudtaget.

Vad gör man för fel att det inte utvecklas som det ska och stannar kvar?
En sak jag är stolt över är att jag slutade röka på en gång när det visade ett + på stickan, sen efter dess har jag inte tagit ett blåss.
Finns ingen anledning att börja igen och inte heller någon anledning till att inte börja.

Tack ännu en gång för ditt svar och dina värmande ord.
Du verkar vara en underbar person.
Tack och ta hand om dig!
Kram

[morellen]

Jag har 3 barn, först fick jag tvillingar för 10 år sedan, lätt som en plätt, bara så där.

Sedan träffade jag en ny man och för drygt 3 ½ år sedan så bestämde vi oss att vi ville ha barn. Och jag blev gravid med en gång, vi var så totalt överlyckliga!
Det hela slutade med missfall och skrapning. Jag var som en zombie. Sedan efter några månader blev jag gravid igen. Superglad!
Fick missfall, trodde att allt var över med det, fick sedan åka in akut och opereras för utomkvedshavandeskap.

Av en ren slump och verkligen inte planerat, så blev jag gravid bara några veckor efter detta. Tydligen en liten medicinsk sensation... :P Så jag hann inte fundera så mycket. För i ärlighetens namn var jag livrädd...

Men det gick bra, och jag fick en liten gris som nu är 2 år gammal. Därför var det så att när jag då blev gravid för lite över ett år sedan så blev jag så rädd, rädd för att jag skulle behöva gå igenom det igen (missfall) all oro osv. Och så blev det just så...

Dvs, jag tror inte att det kommer att bearbetas helt förrens du är gravid igen, ni planerar ju ett barn vad jag förstår? Ge inte upp, våga!

Rent krasst så händer ju något (missfall) för att det nästan alltid (när det är ganska tidigt i graviditeten) är något fel på fostret. Mycket klen tröst, men ändå.

Jag hoppas att du snart vågar igen, och att det då går så bra som det bara kan! Håller alla tummarna för dig och vill du prata av dig så hör bara av dig!

Och du! Hejja dig som slutade röka!
Stor kram!

[Prullan]

Wiihoo!
I´m back!
Tog gravtest imorse och det visade positivt! Nu håller jag tummarna så hårt det går! Bm trodde jag var i v5!