Fackförening för barn?

[Anonym]

Vi har just nu ett barn som befinner sig på förskolan 51 h / veckan. Han är just nu 2 år gammal, men har haft dessa tider sedan han var 1 år.

7.15-17.30 5 dagar i veckan är hans schema. Jag är pedagog på hans avdelning och jag börjar reagera. Vi vuxna har fackföreningar om maxgränser man får jobba per vecka och i sträck, raster osv.. Men vad har barnen till sitt försvar? Finns det någonstans man kan vända sig?

Jag mår dåligt över att se denna pojke så trött varje dag och ledsen för att han saknar sina föräldrar. Nu har de dessutom sagt åt oss att inte låta honom sova så länge som han vill dagtid, utan max 1 timme, vilken vi inte accepterat eftersom han måste orka med hela dagen. Vi säger som det är där.

Är det fler som har något sådant här fall som man reagerar på? Tråkigt att jobba och varje dag tycka synd om honom. Man ger han extra kramar och håller om honom lite extra, men det han behöver är ju att få vara hos sina föräldrar.

[Anonym]

Jobbar föräldrarna 8-17 och har en halvtimmes restid, så är det ju svårt att komma ifrån dessa tider. De allra flesta (ibland tycker jag att det är förvånansvärt många) lyckas gå ner i tid, saxa arbetstider, men några har inte den möjligheten, tyvärr. Skönt att de är så få!

Vad säger föräldrarna då ni inte accepterar att han bara ska sova en timme? Har de någon förklaring? Om han sover längre på dagen så kanske det gör att han inte kan somna på kvällen och alltså inte får sova så mycket son han behöver under natten. Titta på helheten tillsammans, för att hitta det som är bäst för pojken totalt.

Jag brukar tänka att alla föräldrar vill vara tillsammans med sina barn så mycket som det någonsin går. Och om de faktiskt inte vill det, så har dessa barn det bättre på förskolan.

[Anonym]

Båda föräldrarna jobbar på annan ort men vill inte flytta dit. De pendlar 2,5 timme per dag med tåg (inräknat till och från stationerna också). De blev placerade på annan ort efter de fått barn och hamnade i denna situation ofrivilligt. Men vill inte byta ort och väljer därför att ha det såhär, och det är ju deras val.

Men jag tycker det känns som alldeles för långa dagar för denna pojke. Och jag vet att det är idag ganska vanligt med så långa dagar och det är ju för att vi lever i ett sådant samhälle idag. Både mamman och pappan ska hinna göra karriärer och jobba under barnens uppväxt. Jag upplever att någon måste lyssna på barnen också i den här utvecklingen..

Föräldrarna säger att det är självklart att han måste orka med dagen men att han är vaken någon timme för mycket kvällstid. Jag tror det helt enkelt är för att han vill hinna umgås med sin familj. Och såklart är han ju övertrött också efter så långa dagar/veckor. På ett dygn (i veckorna) är han hemma 12,5 h. Barn i hans ålder är rekommenderade att sova 13 h per dygn. Men det är klart att han inte kan somna så fort han kommer hem, han vill ju träffa sin mamma och pappa. Låt oss säga att han somnar vid 19.30 så ringer klockan vid 06 igen så är det 10,5 timmes sömn per natt. Då behöver han 2,5 h dagtid för att få ihop den behövda sömnen. Vi försöker vinkla det så, och att det är bättre för honom att sova dagtid på förskolan och få mer vila där och att hinna umgås med mamma och pappa lite i veckorna också.

[mariamed4]

Hatr du ens frågat när han somnar på kvällen? Det är skillnad på om de vill att han ska somna 18 eller gärna före 23 tänker jag.
Sen så har du den här verkligheten att utgå ifrån. Titta på helheten tillsammans med föräldrarna, men lägg inte in dina värderingar om vad de borde eller inte borde göra.
Du skriver att det är deras val att pendla så många timmar om dagen. Ja, just nu är det kanske deras val. De kanske försöker se över sin situation och byta jobb eller så sitter de i ett boende som inte går att sälja utan stora förluster så de mer eller mindre sitter fast där de är.

Vi vet så himla lite om hur resten av livet ser ut för barnen och familjen i stort. Förhåll dig till hur verkligheten ser ut för pojken och försökt göra det bästa av det för hela dygnet även om det innebär bara en timmes sömn på dagen på förskolan.

[Anonym]

Jag vill absolut inte anklaga föräldrarna i detta fall och min fundering gäller i det stora hela och inte bara detta exempel. Jag ställer mig helt enkelt bara på barnens perspektiv i denna samhällsutvecklingen. Jag ser de här barnen dagligen, det gör inte föräldrarna, inte politikerna.. Bara vi arbetare inom förskolan. Och jag känner att jag måste reagera.. Vet bara inte vart man kan vända sig. Media möjligen.

[Anonym]

Jo, föräldrarna ser dem dagligen. Vi ser dem 5 dagar i veckan på dagtid. Vi nattar dem inte, vi väcker dem inte på morgonen. Vi leker inte med dem hela helgen.
Det vi vet om dessa familjers förhållanden är det som föräldrarna väljer att berätta, vilket inte behöver vara så stor del av helheten. Varför skulle de berätta att de inte får huset sålt så att de kan flytta? Varför skulle de berätta att de blir av med jobbet om de inte ställer upp för företaget? De behöver bara berätta sådant som har med barnet att göra, som vi behöver för att skapa opitmala förhållanden.

Har ni verkligen så många sådana barn?

[mariamed4]

Vad vill du uppnå med det? Jag skulle gissa att väldigt få föräldrar väljer att ha det så för att de är illvilliga och inte ser att det är långa dagar för barnet. De allra flesta tror jag försöker göra sitt allra bästa på det stora hela utifrån sin situation.

Jag tycker snarare det är tvärtom. Att föräldrar nästan stressar ihjäl sig för att barnen ska få så korta dagar som möjligt. Och att de föräldrar som av olika anledningar måste ha långa dagar ständigt har dåligt samvete för det.

[Anonym]

Vi har bara ett sådant barn nu. Ungefär ett per småbarnsavdelning där jag arbetar just nu. Men 80 % av ettåringar går 7.30-16.30 5 dagar i veckan. 95 % av tvåringarna går samma tider. Det ÄR långa dagar för så små barn nu när barngrupperna blivit så stora. Jag har arbetat ganska länge och ser den här trenden öka nu. Jag tror ingen vinner på det. Dåligt samvete hos föräldrar och barn som hade haft det bättre om en förälder hade gått ned till 50 %. Självklart är det inte ens möjligt hos de flesta familjer idag och det är inte föräldrarna jag tycker gör fel som lever nu... vi är ju så inne i det här. Men samhällsutvecklingen gör att barnen inte har det så bra på förskolan som de hade förr. Jag tycker inte alls att föräldrarna ska göra annorlunda. Jag tycker samhället borde förändra situationen, öppna fler förskolor, minska barngrupperna.. öka välmåendet hos barnen. Jag säger inte att föräldrarna gör fel, de har säkert inget annat val med ekonomin och karriären och allt som spelar in. Det jag säger är att jag upplever att allt fler barn idag far illa av detta. De blir ju också stressade. Barns stress är ju idag ett växande problem. Det jag vill med detta är ju att politiker ska reagera och inse att det inte går att skära ner på förskolan som de gör i dagens samhälle då barn över lag är på förskolan så långa dagar.

[::Birne::]

Jag kan verkligen se problemet du pratar om men frågan är vad man kan göra åt det. De flesta föräldrar har nog önskan att inte ha sina barn så långa dagar på förskolan, men vad man kan och vad man vill är inte alltid så lätt att förena.

Skulle du själv kunna jobba 50%? Jag skulle det inte. Jag jobbar 80% och tycker att det är rätt kännbart i vår ekonomi. Jag och min man har 10-15 min till jobbet men behöver ändå ha mina barn 8-15 på förskolan. Om man har det minsta längre pendlingstid så måste ju barnens dag rimligtvis bli längre för att föräldrarna ska hinna göra sina timmar på jobbet. För mig har det inte med karriär utan försörjning att göra. Och så tycker jag att mitt jobb är roligt, givande och viktigt också. Jag skulle inte vilja välja mellan mina barn och mitt jobb, jag behöver och vill ha både och.

Men att barngrupperna blir större för varje år tycker jag är ett värre problem än långa dagar för vissa barn. Där om någonstans borde man agera. Jag håller med om dina tankar om samhällsutvecklingen men det behöver ske på samhällsnivå, inte genom att enskilda föräldrar blir skuldbelagda av dagispersonalen för att de utnyttjar den barnomsorg de behöver för att gå runt.

[*Tovan]

Din attityd gör mig mörkrädd. Föräldrarna har flera timmars pendlingstid, och du dömer dem? Vad skulle du gissa att de har för arbetstid?

Uppenbarligen har du ingen tilltro till den egna verksamhetens förmåga att tillföra det här barnet något positivt. _Det_ är ett problem.

[Anonym]

Nu övertolkar du. Jag dömer inte föräldrarna i detta fall. Jag reagerar över att pojken inte mår bra. Jag har inte sagt vems fel det är och lägger ingen skuld i föräldrarnas val. (Det enda jag tycker är lite tokigt är att han inte får sova fritt).

Du skriver att jag inte har tilltro till den egna verksamhetens förmåga att tillföra det här barnet något positivt. Riktigt så illa är det inte, men jag står där ibland och velar och vill sluta arbeta eftersom jag inte tycker att det är en bra miljö för barnen när vi har så stora barngrupper och barn som är så långa dagar. Det är inte alls den miljö jag vill erbjuda barnen.

[Anonyma]

Ja, det är mycket tid på förskolan. Men det verkar ju ändå som att de försöker pussla för att få ihop det så att pojken inte är än mer på förskolan än vad han är idag.

Kanske hoppas föräldrarna på att få jobb närmare där de bor och därför "väntar in" den möjligheten. Livet är mer än jobb, så att säga.

Vad är det som gör att ni kan bestämma över hur mycket pojken ska sova? Klarar han verkligen inte av att vara vaken när han är på förskolan? Finns det möjlighet till lugn och ro under dagen, mindre grupp osv? tycker ju att möjligheten till lugn och ro på vissa förskolan inte är befintlig och ja, det är då tufft att vara på en förskola, både som barn och personal.

Jag kan inte förstå att man på en förskola ska bestämma över hur ett barn ska sova. Jag har haft heta diskussioner med en förskola gällande just detta. Jag ville inte att mitt barn skulle sova något, men om nu tvunget inte mer än max 30 minuter per dag under dagen. Förskolan "tvingade" alla barnen till sovvila - detta för att det passade pedagogerna och de ville att barnen skulle sova länge och väl. Detta resulterade i att mitt barn vaknade klockan 5 på morgonen och somnade mellan 22-23 på kvällen. Ja, kanske är rekommendationerna ett visst antal timmar sömn vid en viss ålder. MEN alla är individer och har olika behov. Visst, mitt barn var "bara" 31 timmar i veckan på dagis, men förskolan var inget bra, hade ingen bra verksamhet. Bytte så fort det bara gick. Kan inte förstå varför jag ska bråka om barnets eventuella sömn under förskolevistelsen eller ej? Jag tycke inte att det är rimligt att ett barn som ännu inte fyllt 2 år ska vakna klockan 5 och somna klockan 22-23 för förskolan anser att det SKA sova där, minst 1 timme men gärna mer.

[Naken-Jane]

Jag håller med Tovan! Och tillägger att det blir lite knepigt när du säger att barnet mår dåligt och knyter detta illamående helt och hållet till föräldrarnas frånvaro. Små barn har inte samma tidsuppfattning som vuxna och ett barn som leker kan också befinna sig i flow då tiden flyger iväg. Jag tror du projicerar din egen syn på ett "gott föräldraskap" på denna situation.

När det gäller sovtiden så är det en myt att dagsvilan påverkar småbarns nattsömn. Det verkar vara tvärtom - de barn som inte får sin vila tillgodosedd under dagen får också svårare att komma in i djupsömn under natten. Om jag inte minns fel så har Uppsala Universitet gjort studier kring detta. Det är kanske något att kika närmare på?

[mariamed4]

Här vill jag åh det bestämdaste protestera. Min ena son slutade sova middag när han var nästan 2 år. Från att ha sovit fritt till att inte kunna sova alls. Sov han minsta lilla på dagen var han vaken till 23-24 på kvällen och ibland längre. Sen vaknade han själv runt 7.
fick han inte sova så somnade han kl 18-19 och vaknade vid 19. Det säger sig själv att 7+2 timmar är kortare timmar att sova än 12-13 timmar.
Barn är individer och bör behandlas som såna.

[Sist]

Jag förstår din oro. Många vuxna lever i nuet och ser vad de behöver göra på jobbet, de tar sina när och kära för givet, så som vi människor ofta gör. Jag tycker du ska be föräldrarna om ett möte och berätta om din oro.

[Naken-Jane]

Javisst är vi olika som individer men jag vill inte generalisera utifrån en individuell erfarenhet. Med mina kottar var det tvärtom aldrig några knepigheter med sömnen oavsett om de sov middag eller inte. eller hur länge de sov.

Men det var inte det var inte mina individuella erfarenheter jag ville påvisa utan jag ville istället visa på sömnforskningen som finns. Jag misstänker att det ligger en stor myt i det här (som inte påvisas av fakta) även om det förstås finns individuella fall där myt är lika med verklighet.

[Nissa]

Du har helt rätt i att man inte kan generalisera utifrån individuell erfarenhet, men det går heller inte göra tvärsom. Problemet uppstår när vissa individer får för sig att medianen är det som gäller. Kanske det är så att för majoriteten av barn så påverkas inte nattsömnen av dagvilan, men det hjälper inte dem där det faktiskt stör (vilket jag personligen tror är en ganska stor andel, om än kanske inte majoritet).
Man kan omöjligt använda en studie (hur vetenskaplig den än är) för att tala om hur någon borde reagera.

Det är ungefär som att påstå att en kvinna som är 190 cm lång inte kan vara kvinna eftersom det är vetenskapligt bevisat att den genomsnittliga kvinnan är 167 cm (eller vad det nu är).

[*Tovan]

Jag tyckte väldigt ofta att eftermiddagarna var lugna och mysiga och att barnen verkligen fick hjälp att varva ner den där sista timmen på förskolan. *uppskattar* Jag hämtade harmoniska, nöjda barn och aldrig en enda gång något skuldbeläggande från personalens sida. De visste att våra barn hade det bra hos dem, även om klockan hade passerat 16.30.

I ditt sätt att efterfråga en fackförening för barn ser jag ett dömande av föräldrarna. Förärldrar har till uppgift att bevaka sina barns intressen och rättigheter - med dina ord om att gossen behöver en fackförening säger du ju att någon behöver ta över den uppgiften från föräldrarna. Där ligger domen.

[Nen Na]

Då tänker jag såhär:

Så bra att hans föräldrar har jobb.

Och så bra att vi har en väl utbyggd barnomsorg i Sverige så att han slipper vara hos grannens tonårsdotter eller helt ensam hemma.

Ännu bättre hade nog varit om han fått vara hos en bra dagmamma - där det nästan alltid är lika lugnt som på förskolan efter kl 16...

Jag är övertygad om att alla föräldrar försöker vända ut och in på sig för att göra livet så bra som möjligt för sina barn. Varför tycker du att du kan ta dig rätten att överpröva deras beslut?

[Raglan]

Det är så typiskt. Så fort någon ens vill andas om att det kanske finns problem med den svenska modellen där båda föräldrarna heltidsarbetar så möts den personen med ett oerhört hårt motstånd. Dagis är alltid fantastiskt oavsett hur länge och hur litet barnet är som går där. Kan det inte vara så att 51 h i veckan är lite mycket för ett barn som är 1-2 år? Är det en omöjlig tanke? I många länder anser man inte att barn under 3 år ska vara på förskola, att de är för små. Är det inte bra att förskolepersonalen reagerar? Vem vet annars hur våra barn har det på förskolan? Så som jag förstår trådstartaren så vill hon diskutera ett generellt problem, inte specifikt dessa föräldrar. Arbetar föräldrar med små barn kanske för mycket i Sverige idag? Är det bra för våra små barn att vara så länge på institution?

På mina barns dagis har vi också helt plötsligt fått en liknande situation. Innan har de flesta hämtat ganska tidigt och haft lite lediga dagar så trycket har inte varit så högt på dagisgruppen. Men nu har ett antal nya föräldrar med sitt första barn fått plats. De flesta av dessa ville egentligen ha plats först i januari, eller till våren men var tvungna att ta platsen för att vara garanterade en plats. Alltså måste du ju ha föräldradagar kvar, de hade ju planerat att vara hemma i minst ett halvår till. Barnen är precis 1 år fyllda, eller endast någon-några månader mer. Men barnen går heltid, från dagis öppnar tills det stänger vid 17-tiden. Personalen går på knäna med så många små barn som är där hela dagarna och som är oändligt trötta när vi andra hämtar våra lite större barn (flera timmar tidigare).

Jag tror inte att dessa föräldrar är onda, men jag tror att de är oerfarna, jag tror inte att de förstår hur det påverkar deras barn att vara så länge på förskolan, speciellt när man är så liten. Vore det kanske inte på sin plats att pedagogerna på förskolan pratade med föräldrarna? Hur ska de annars få reda på hur deras barn har det?
Är ett samhälle där småbarnsföräldrar jobbar heltid ett samhälle vi vill ha? Måste vi ha så hög konsumtion att det är nödvändigt? Borde man kanske införa skattereduktioner för småbarnsföräldrar för att att möjliggöra deltidsarbete? Jag tycker att dessa frågor måste lyftas och gärna av förskolelärare som ser hur barnen har det. HEJA trådstartaren!