Kan man ha ADHD light?

[Lolodi]

Hej på er,

jag undrar om man kan ha adhd light, dvs att man har drag av adhd men att det är ganska hanterbart ändå, båda hemma och i skolan.

Har en tioårig pojke som alltid varit energisk. Det går bra för hnm i skolan, han har lätt att lära men är ofokuserad ibland och snackar mycket på lektionerna. Med kompisar går det bra så länge han känner sig sedd och inte trampad på. Gör han det blir han sur och går hellre sin egen väg. Den senaste tiden med kompisar har varit lite trixig, han känner att inte är med i det gäng han vill riktigt.

Hemma är han enormt bekräftelsetörstande och kan fråga om vi älskar hnm upprepade ggr. Han får inga utbrott eller är inte direkt utåtagerande. Däremot kan ha vara verbalt våldsam (säga taskiga saker till syskon/om andra). Han har inga svårigheter med förändringar och tidsuppfattningen är bra.

Det som får mig att undra är att hans lärare tycker att han skolpsykologen bör obeservera hans "oro" i klassrummet, dvs att han kan var ofokad, göra annat än vad han ska och ha lite ljud för sig. Jag tänker att skolan inte skulle vilja låta skolpsykologen kolla hnm om det inte var ngt...

Om han nu "bara" har lättare symptom på adhd, är det ändå positivit med en ev diagnos (när det mesta funkar som det ska)? Hur ska vi tänka?

tack för svar!

L

[Ulle+3]

Det kan man absolut ha, ADHD löper över en linje som går från lätta drag som mest piggar upp personligheten till gravt invalidiserande svårigheter som leder till döden.
Om man ska hårddra det.

För att man ska ställa diagnos ska "egenheterna" vara ett bekymmer i personens vardag. Kartlägga svårigheterna kan man alltid göra för att veta var man ska sätta in hjälp på bästa sätt, och det behöver inte leda till att man ställer en diagnos.

Att titta närmare på pojkens egenheter och svårigheter är jättebra. Att ställa diagnos är sekundärt om svårigheterna är små. Tycker jag.

Välkommen hit förresten om du är "ny"!

[caet]

[QUOTE]Med kompisar går det bra så länge han känner sig sedd och inte trampad på. Gör han det blir han sur och går hellre sin egen väg. Den senaste tiden med kompisar har varit lite trixig, han känner att inte är med i det gäng han vill riktigt.

Hemma är han enormt bekräftelsetörstande och kan fråga om vi älskar hnm upprepade ggr. Han får inga utbrott eller är inte direkt utåtagerande. Däremot kan ha vara verbalt våldsam (säga taskiga saker till syskon/om andra). Han har inga svårigheter med förändringar och tidsuppfattningen är bra.

De saker jag har "citerat" i din fråga stämmer väldigt mycket in på min son. Han funkar oxå med kompisar (de få han har...) sålänge han blir sedd och ingen säger/gör något som sonen uppfattar som fel.

Min son har oxå ett enormt bekräftelsebehov och frågar jämt om vi tycker om honom, om vi älskar honom och vill bli kramad, sitta och gosa etc.
Hos oss är "utbrotten" snarast återkommande irritationer och ofta en stor ledsnad. Sonen kan ha behov av att gråta mycket flera gånger i veckan. Och, ja, han kan oxå vara verbalt otrevlig mot sina syskon.

Min son har ADHD utan hyperaktivitet, dvs det som tidigare hette ADD.

Lycka till framöver!!

[Lolodi]

Tack för era svar!
Caet, berätta gärna lite mer om din son: hur gammal är han, när och varför började ni misstänka att det "var något" osv. Har ni som föräldrar fått några verktyg som ni kan ta till om det blir jobbigt?

Även om det mesta funkar så känner jag att min son är speciell jämfört med andra barn. Och det får man ju vara - men varför är det SÅ jobbigt för mig som förälder att se/älska hnm för den han är? Mitt tålamod brister alltför ofta... Jag vill ju kunna stötta hnm och ge hnm det han behöver men ibland ORKAR jag bara inte. Hur kan man tänka?

[Liz*]

Alla människor har drag av adhd och en massa andra psykiska funktionshinder och psykiska sjukdomar, det som avgör om man har något eller inte är mängden symptom som man har.

Man bör inte pressa in lindriga fall i en diagnos då allting inte kvalar in för en diagnos, folk får vara spattiga och impulsiva och rastlösa utan att de för dens skull kan sägas ha adhd.

När det mesta fungerar som det ska tycker jag att man kan konstatera att barnet är si eller så men inte gå längre och överdriva problemen. Det du beskriver låter för mig som ett av fallen där det går inflation i diagnosticering.

Jag har fyra barn och jag har då aldrig varit på ett endaste föräldramöte när det inte sagts att "den här klassen är ovanligt pratig", att vara pratig är inte tillräckligt för att misstänka adhd - i så fall borde alla klassificeras med adhd.

Bekräftelsetörst hör heller inte ihop med adhd. Utbrott hör ihop med adhd men det säger du att barnet inte har. Adhd brukar också betyda att man har urusla betyg och inte hänger med på grund av koncentrationssvårigheter men det beskriver du inte heller hos ditt barn.

Jag ser inte att det finns nåt behov av att gå vidare med psykologiska undersökningar om barnet klarar av skolarbetet på en normal nivå.

[Liz*]

Tänk såhär; barnet är inte jobbigt för att det vill det, barnet önskar sig verkligen vara lätt att ha att göra med men klarar det inte alltid. Och tänk också på att det är du som är vuxen och måste lära dig att kontrollera situationen och det gör man genom tålamod.

[Fia med 4]

Jag håller inte med dig fullt ut.
Det du beskriver finns absolut men om det är nåt jag lärt mig som lärare till just den här elevkategorin så är det att svårigheterna är så otroligt individuella. Jag har ADHDelever med strålande betyg men som går i vår lilla verksamhet av helt andra orsaker och så finns de som inte har ett betyg. Även när det gäller graderna så är det otroligt olika. En kan ha stora svårigheter med impulskontrollen tex men bara ha lite av de andra delarna, andra har svårt med alla osv osv osv i all oändlighet. ADHD är individuellt och när man ser sina små egenheter som ett problem DÅ är det dags att söka hjälp/kunskap. Bekräftelsebehovet har jag stött på hos de allra flesta med adhd, inkl mitt eget barn. Däremot kan man diskutera om det beror på själva diagnosen eller osäkerheten kring hur man tolkar sociala samspelet som ofta finns hos dessa barn.
En sak har du rätt i. Alla har drag av ADHD och NPF! Själv är jag en drömmare, kan dagdrömma bort en timme utan problem

[Piamed4]

och hur får man som vuxen tålamod? Med fler barn o ständiga utbrott/konflikter med ett barn gör en j-t trött. Vill gärna ha tips på hur tålamodet inte ska tryta.
Håller med om att ADD/ADHD finns hos alla mer eller mindre. En riktig folksjukdom.

[Ulle+3]

Tålamod var något jag hade otroligt dåligt med tidigare.

Jag tror att för mig kom tålamodet när jag antog ett handikapperspektiv på barnen. När jag inte bara kunde förstå, utan även _acceptera_ att de inte kan rå för att det är som det är, när jag slutade tänka att i den och den åldern "så borde de kunna..." och verkligen accepterade att de inte kommer att kunna förväntas åka på normalbandet.

Jag brukar ständigt återkomma till detta med handikapperspektivet inför mig själv och inför andra. Jag skulle förmodligen inte skrika åt min förlamade unge, som jag tvingats bära upp för trappan till ryggen går av, att "nu får det vara nog, nu har jag burit dig tusen gånger upp för trappan! Du är 11 år och borde kunna SKÄRPA DIG OCH GÅ SJÄLV!!!"

Tipset från mig för att få tålamod är alltså att inte bara förstå och acceptera diagnoserna utan att även fullt ut acceptera funktionshindren och dess konsekvenser. Det tog mig fram till för ca 3 år sedan att _på riktigt accptera_ innebörden.

[Lolodi]

Grejen m min son är att han oftast KAN, efter tillräckligt mkt tjat...

Ni skriver här att det blir en diagnos när de små egenheterna blir till problem. Frågan är ju bara var gränsen går - jag menar alla har ju sina små problem. När blir problemen så problematiska att en diagnos vore en hjälp?

Jag vet att flera skolor har "diagnosglasögonen" på sig när de ska hantera besvärligare barn som inte tillhör mainstream-gruppen. Därför blir jag misstänksam när de vill att en psykolog ska observera min pojke. Han klarar ju sitt skolarbete (än så länge iaf) trots att han kan vara ofokad ibland. Han behöver lite stöd med koncentrationen, t ex sitta på ett ställe där han inte ser de andra. Men frågan är om han behöver en diagnos - när nu problemen inte är så stora. Jag tänker att detta är skolans första steg till att "vilja diagnosticera". Men kanske tolkar jag in för mkt, vad vet jag?

Det grundläggande problemet är ju att skolan inte har rerurser att även ta hand om de besvärligare barnen - som kanske inte alla har diagnos utan som just är besvärligare än andra. Skolan behöver mer resurser till sina stora klasser helt enkelt.

Trevlig helg till er alla!

[Piamed4]

Tack för svar, och ett himla BRA SÅDANT.
Har själv trott att när vi får en diagnos, vilket vi inte fått än så kommer jag förmodligen acceptera o förhoppningsvis omgivningen oxå, framför allt personal på dagis.
Min kille är bara 4 år o därför vill de inte göra ngn test än, men ha extra koll vilket är lite frusterande.
Jag menar inte att man helt plötsligt bara kan helvända sitt tycke o tänk, men om man har tanken på att det är ett handikapp (vet inte om det räknas dit men håller med om att det är) så blir allt mer logiskt.

[Ulle+3]

Jo, visst är NPF handikapp. Eller funktionshinder om man vill välja det ordet.

Många gånger har jag känt "avundsjuka" på folk vars barn har Downs syndrom eller ett annat synligt funktionshinder. Har man ett synligt funktionshinder får man i regel stöd och förståelse och rätt hjälp från början. Hur många föräldrar har fått stånga sig blodiga för att få en rullstol till ett rörelsehindrat barn eller hörhjälpmedel till sitt hörselskadade barn? Hur många kastar elaka blickar och kommentarer på ett blint barn för att det inte "ser sig för"?

NPF kan vara mer handikappande än något annat. Det finns i mina ögon inget mer begränsande än att inte fungera socialt. Och eftersom utmanande, aggressiva beteenden väcker allt annat än välvilja och beskyddarinstinkt hos omgivningen och funktionshindret dessutom är osynligt görs barnet än mer handikappat.

[Liz*]

Alla kan vi allt möjligt om det "tjatas tillräckligt", som att du eller jag skulle kunna bygga en teve apparat om det var nödvändigt men det skulle kräva mycket energi från oss och en massa dallriga nerver, så det är inte rättvist att säga att den fladdriga adhd personen "kan om den bara vill".

[Liz*]

Jag gillar ditt svar ovan om att utgångsattityden inför problemet adhd är avgörande. När man ser sitt barn med adhd som en annan sorts person än man själv (om man nu själv inte har adhd) så har man lättare att hantera det hela.

[Liz*]

Det man övar sig på får man mer av, du vet hur lite tålamod man hade med första barnet och hur mycket tålamod man har samlat på sig sen dess (om du nu har fler barn vilket jag inte vet).

Man måste hela tiden pusha sig själv till mer tålamod, på precis samma sätt som du försöker pusha din son genom tjat att göra det han behöver. Vi vuxna är inte undantagna uppfostran!

[Liz*]

Men du menar att de elever som du har med adhd som har höga betyg går i en särskild mindre grupp? För då har man ju redan anpassat efter adhd:n - vilket är meningen.

Alltså, att man hjälper den med adhd ska förstås leda till bra betyg men att den som är "obehandlad" skulle ha bra betyg av sig själv, ja, då ser jag inte så stor betydelse av diagnos - man har rätt att vara lite udda och ändå fungera tillfredsställande i skolarbete eller på en arbetsplats.

Jag menar att om man har adhd och klarar studier eller arbete utan anpassningar så kan inte problemet adhd i det fallet vara särskilt allvarligt? Där tycker jag det går en gräns mellan dem som behöver en diagnos och dem som inte har nån vidare nytta av en diagnos.

Du skriver mycket riktigt att man ska söka hjälp när "egenheterna" blir ett problem, men om studier och arbete fungerar - vad är då problemet? Att man inte har tillräckligt många vänner?

Samhället är fullt med människor som har svårt med det sociala samspelet och det får vi alla hjälpas åt med genom att acceptera varandra.

Dagdrömmare som du nämner låter rätt praktiskt - du får aldrig långtråkigt då?

[Piamed4]

Hade iof massor med tålamod med mitt första barn. Lilleman är nr 4 i min barnaskara av 5

[cajo]

Det tror jag absolut!

Man kan också ha en känslighet för ADHD. Till viss del (stor del) är det ärftligt, men man kanske inte utvecklar det alls och man kan utveckla det om man blir utsatt för våld/trauma/stress.

Jag vet de som fått diagnos som vuxna, utan att ha haft större bekymmer som barn. Men utmattningsdepression, trauma och stress har startat processen.

[cajo]

Liz* Bra svarat!

[Liz*]

imt