Skrivet: 2011-11-26, 17:24
#1
Min förlossning (lång)
Nu ska jag äntligen få till min förlossningsberättelse.
Vaknade på natten innan BF och kände en molnande värk långt ner i magen, som mensvärk, tänkte att det var väl kanske sammandragning av livmorden som jag kände av något jag inte har upplevt tidigare under graviditeten. Somnade om men vaknade en stund senare och kände forfarande den där värken i magen. Somnade igen men det tog nog inte lång tid för än jag vaknade ännu en gång och visst gjorde det nu lite ont i rumpmuskulaturen också. Låg där och kände efter och nu tyckte jag nog att det gjorde lite mer ont och det kom liksom i vågor, inte kunde det vara så att det var förlossningsvärkar jag kände?! Eftersom jag var så himla inställd på att gå övertiden så hade jag liksom svårt att tro det och så var det ju så mycket saker jag hade tänkt hinna med i veckan innan det var dags. Bestämde mig för att kliva upp och se om värkarna försvann när jag var uppe och rörde på mig lite. Och visst kändes det som om de försvann efter en stund på benen så jag gick och lade mig igen och lyckades väl slumra till men inte för så länge för värken kom tillbaka och nu kändes de lite mer än innan. Efter ett tag fick jag börja andas igenom dem och tillslut gjorde det så pass ont att jag inte kunde ligga stilla i sängen så jag smög upp igen, ville inte väcka sambon än då han skulle upp och eventuellt jobba och det kan ju ta lång tid så han fick sova.
Började plocka ihop det som skulle ner i nässesären och pasade på att städa av hyllorna i badrumsskåpet när jag ändå var i fartenKlockan var nu strax före 04.00 och jag gjorde ett försök att klocka värkarna men det gick sådär så jag hoppade det och satte mig framför datorn. Var fortfarande osäker på att det verkligen var förlossning på g så jag googlade lite på förlossningsvärkar och allt jag läste stämde ju inte på det jag upplevde. Hittade en sida på nätet som var utformade specifikt för att du skulle kunna klocka dina värkar så jag satte igång och gjorde det (ca kl 04.45) och de varade ung i en minut och ca 5 min mellan och fick andas igenom dem. 05.30 ringde jag till förlossningen och fick svaret att ta två alvedon och ställ mig i duschen, måste vara ett standard svar de ger ut för det var precis det jag trodde att de skulle säga
06.00 kom sambon ner för trappen och såg lite förbryllad ut när han hittade mig på knä lutandes mot soffryggen flåsandes. Han frågade hur det var med mig
Vi bestämde att han skulle göra sig iordning för att eventuellt åka till jobbet en sväng, har ju fått höra hela tiden att förlossningen kan ta lång tid för en förstföderska så varför hänga här hemma när det kanske inte blir barn för än ikväll/i morgon. Han ordnade lite att äta till mig och så fort han åkt till jobbet ställde jag mig i duschen, vilket gjorde susen. Ett par timmar senare var värkarna så kraftiga att jag hade svårt att andas igenom dem så jag blev helt yr i huvudet samt att jag spydde och fick därmed lite panik. Ringde sambon och bad honom komma hem för jag ville inte vara själv längre och det var ca 3 min mellan värkarna. När han väl kom hem hade det lugnat sig lite och jag låg och slumrade mellan de fortfarande väldigt kraftiga värkarna men de kom nu ca var 5 min. Så vi avvaktade och sambon ställde fram BB-väskan och satte in babyskyddet i bilen. Gick upp ur soffan och det sa bara pang så kom värkarna tätare och gjorde skitont, nu måste vi åka så packa bilen! Ringde till förlossningen och hon kunde tydligt höra på mig att jag hade det lite jobbigt så vi var välkomna när vi ville. Tror att bilfärden till sjukhuset var det värsta med hela förlossningen, var svårt att ta värkarna sittandes. Hade ju missat att fixa långtidsparkeringskort så vi parkerade på taxizonen och sambon sprang in för att fixa det (hade kanske varit smartare att lämna in mig på förlossningen först). Där satt man och försökte att inte se allt för plågad ut under värkarn medan folk och då framförallt taxichaufförerna blängde ilsket på en när de gick förbi. Tur för dem att de inte kom fram till mig och klagade på våran parkering för då hade jag nog skällt ut dem ordentligt
Väl uppe på förlossningen kl 11.20, fick vi komma in på rummet direkt och snart kom våran BM in och jag fick på mig den snygga skjortan sen kopplade hon upp mig för att mäta mina värkar och bebisens hjärtslag. Kom tillbaka och ville undersöka mig så upp på sängen, ville verkligen inte höra att jag hade öppnat mig 2 cm och ni kan åka hem igen men det slapp vi för jag var öppen 7 cmHon undrarde om jag ville ha någon smärlindring och jag bad om ryggbedövning men avvaktar med lustgasen ett tag till. I väntan på narkosläkaren dukade de upp för både ryggbedövning och förlossning, BM upplyste mig nu om att det här kan gå fort dvs inte säkert att de hinner med ryggbedövning så jag bad om lustgas nu. Den blev min bästa vän under resten av förlossningen. Narkosläkaren kom och lade bedövningen, hörde henne säga att det kanske var i sista stunden men att det självklart inte är fel att testa ändå. Vet inte vad klockan var nu men den bedövningen gjorde väldigt lite nytta då krystvärkarna satte igång ganska snabbt därefter. Började krysta och med lite guiedning av BM gick det lättare att förstå hur jag skulle trycka på. Visst gjorde det väldigt ont men inte så jätte ont vid varje krystvärk utan att man kunde koppla av lite även under dem (lustgasen gjorde sitt men jag kände mig inte bortkommen utan var klar i huvudet). Värst var väl när krystvärken kom och jag inte fick krysta, då säger BM till min sambo att det här gör väldigt ont nu på din sambo så du vet det
Kl 14.28 till tonerna av Creed kom så våran efterlängtade lilla bebis (navelstärngen två varv runt halsen) till världen och upp på min mage. Den känslan är obeskrivlig att äntligen få se sitt lilla knyte som man burit på i 9 månader och längtat efter
Nu är han som sagt 1 månad och 6 dagar och väger 4045 g och är 52 cm lång och vi mår hur bra som helst hela familjen (om än lite dåligt med sömn men vad gör det).
