Känner verkligen med dig! Var det han som inte trivdes riktigt i skolan? Så jobbigt när man inte vet hur man ska kunna hjälpa honom! Man vet ju hur elaka barn kan vara mot varandra oxå!!
Jag hoppas att deyöt blir bättre snart, att det är något övergående.
Tänker på dig!!
2
Känner verkligen med dig! Var det han som inte trivdes riktigt i skolan? Så jobbigt när man inte vet hur man ska kunna hjälpa honom! Man vet ju hur elaka barn kan vara mot varandra oxå!!
Jag hoppas att deyöt blir bättre snart, att det är något övergående.
Åh det värker i hjärtat när ens små inte mår bra. Jag tänker på dig och hoppas ni får en fin helg med mycket mys så ni sen kan ta er an veckan med nya krafttag, tillsammans.
3
Åh det värker i hjärtat när ens små inte mår bra. Jag tänker på dig och hoppas ni får en fin helg med mycket mys så ni sen kan ta er an veckan med nya krafttag, tillsammans.
Om det är de problemen du skrev om förut, så är det fantastiskt att ni vet! Så att ni kan finnas där och prata om det och visa att ni bryr er! Jag mådde inte bra under min skoltid (främst från mellanstadiet och framåt), men jag kände inte att jag kunde prata med mina föräldrar. Jag skulle "fixa" det själv. Jag har aldrig sökt tröst hos mina föräldrar, utan gått till andra vuxna. Så känn styrka i att han söker hjälp av ER och att ni finns där! Och så hoppas jag att skolan gör det de kan för att hjälpa till.
4
Om det är de problemen du skrev om förut, så är det fantastiskt att ni vet! Så att ni kan finnas där och prata om det och visa att ni bryr er! Jag mådde inte bra under min skoltid (främst från mellanstadiet och framåt), men jag kände inte att jag kunde prata med mina föräldrar. Jag skulle "fixa" det själv. Jag har aldrig sökt tröst hos mina föräldrar, utan gått till andra vuxna. Så känn styrka i att han söker hjälp av ER och att ni finns där! Och så hoppas jag att skolan gör det de kan för att hjälpa till.
Att vara mamma gör ont eftersom vi skulle göra precis vad som helst för att våra barn ska ha det så bra som möjligt men ibland står vi där helt maktlösa. (((kram)))
5
Att vara mamma gör ont eftersom vi skulle göra precis vad som helst för att våra barn ska ha det så bra som möjligt men ibland står vi där helt maktlösa. (((kram)))
Usch ja det är så fruktansvärt svårt när ens barn har det jobbigt! Känner ni att ni har stöd/hjälp från skolan? Jag har ju nämnt tidigare att vår dotter också har haft en del kämpiga perioder, även om de kanske yttrar sig på annat sätt. Vi har under dessa perioder haft tät kontakt med skolan och jag känner att de verkligen vill hjälpa henne/oss när det är svårt.
Hoppas att ni kan lösa detta på allra bästa sätt, och om jag minns rätt är han ungefär 9 år? Jag har upplevt det hos båda mina stora barn (min tvåa är också nio) som en ganska jobbig tid för dem själva när det händer mycket i utvecklingen. Man är ett litet barn men det ställs ändå krav på att man ska vara ganska stor och det börjar bli tydligare skillnader mellan barnen/kompisarna och deras intressen också.
Många kramar till er!
6
Usch ja det är så fruktansvärt svårt när ens barn har det jobbigt! Känner ni att ni har stöd/hjälp från skolan? Jag har ju nämnt tidigare att vår dotter också har haft en del kämpiga perioder, även om de kanske yttrar sig på annat sätt. Vi har under dessa perioder haft tät kontakt med skolan och jag känner att de verkligen vill hjälpa henne/oss när det är svårt.
Hoppas att ni kan lösa detta på allra bästa sätt, och om jag minns rätt är han ungefär 9 år? Jag har upplevt det hos båda mina stora barn (min tvåa är också nio) som en ganska jobbig tid för dem själva när det händer mycket i utvecklingen. Man är ett litet barn men det ställs ändå krav på att man ska vara ganska stor och det börjar bli tydligare skillnader mellan barnen/kompisarna och deras intressen också.
Men kära du! Vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg.
Måste tyvärr erkänna att jag inte följt med tidigare inlägg och vet vad det handlar om, men jag hoppas att det inte är alltför allvarligt och att ni finner en lösning som känns bra.
Nu är ju mina pojkar lite yngre än dina, men när vår lillebror föddes, slöt sig storebror som en mussla, och verkligen försvann.. Helt utan att jag såg det. Han bröt ihop när jag hämtade honom på dagis, vägrade äta, han kunde få i sig en halv banan på en hel dag (har alltid varit liten i maten), satt mest och kollade på tv..
Jag hade (hemska mig) fullt upp med lillebror och satt i styrelsen på dagis, samt pluggade en kurs på distans.
När jag en dag märkte att han luktade starkt i från munnen, jag ringde till vår bm som tyckte att jag skulle komma upp med en gång och kolla så det inte var diabetes, vilket det inte var.
För att göra en lång historia kort så blev allt bra tillslut, och efter utredningar, kom vi fram till att han inte alls blev så glad för sin lillebror, utan kröp in i sitt skal.
Idag älskar han sin lillebror och de trivs fantastiskt bra ihop.
Nu är säkert inte detta anledningen till att er son mår dåligt, men jag vet hur det känns som mamma när ens barn inte mår bra, jag grät som du och och kände mig väldigt ensam och rädd.
Skickar dig massa styrka och kramar och hoppas ni löser det och få må bra, och att skriva av sig tex här kan kanske kännas lättare för dig.
7
Men kära du! Vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg.
Måste tyvärr erkänna att jag inte följt med tidigare inlägg och vet vad det handlar om, men jag hoppas att det inte är alltför allvarligt och att ni finner en lösning som känns bra.
Nu är ju mina pojkar lite yngre än dina, men när vår lillebror föddes, slöt sig storebror som en mussla, och verkligen försvann.. Helt utan att jag såg det. Han bröt ihop när jag hämtade honom på dagis, vägrade äta, han kunde få i sig en halv banan på en hel dag (har alltid varit liten i maten), satt mest och kollade på tv..
Jag hade (hemska mig) fullt upp med lillebror och satt i styrelsen på dagis, samt pluggade en kurs på distans.
När jag en dag märkte att han luktade starkt i från munnen, jag ringde till vår bm som tyckte att jag skulle komma upp med en gång och kolla så det inte var diabetes, vilket det inte var.
För att göra en lång historia kort så blev allt bra tillslut, och efter utredningar, kom vi fram till att han inte alls blev så glad för sin lillebror, utan kröp in i sitt skal.
Idag älskar han sin lillebror och de trivs fantastiskt bra ihop.
Nu är säkert inte detta anledningen till att er son mår dåligt, men jag vet hur det känns som mamma när ens barn inte mår bra, jag grät som du och och kände mig väldigt ensam och rädd.
Skickar dig massa styrka och kramar och hoppas ni löser det och få må bra, och att skriva av sig tex här kan kanske kännas lättare för dig.
Ja, det är besvärligt i skolan. Han vill inte gå dit. Och inte till fotbollen. Och inte till innebandyn. Han säger att han är ensam på skolan och att ingen passar honom på träningarna.
Det är lite svårt att förstå hur det egentligen är. Han hittar inte riktigt orden till att förklara.
Tack för din omtanke!
8
Ja, det är besvärligt i skolan. Han vill inte gå dit. Och inte till fotbollen. Och inte till innebandyn. Han säger att han är ensam på skolan och att ingen passar honom på träningarna.
Det är lite svårt att förstå hur det egentligen är. Han hittar inte riktigt orden till att förklara.
Ja, det är gott att veta att han känner tillräcklig trygghet för att kunna visa att han inte mår bra. Jag kan minnas perioder när jag mådde dåligt men inte sa något till mina föräldrar, men jag var äldre då. Han fyller åtta snart.
Nej, jag tror sällan att barn själva kan lösa problem i skolan. Dock är det nog vanligt att barn tänker sig att de ska lösa det själva, så som du skriver om. Och skolan har inte resurser att se alla barnen.
På Rs fritids är 58 barn inskrivna på 2.5-3 personal. Det är lätt att tänka sig att ett barn kan låsa in sig på toaletten eller gömma sig bakom en byggnad varje rast utan att någon ser det. Det är tungt att tänka på, tycker jag.
Kram och tack!
10
Ja, det är gott att veta att han känner tillräcklig trygghet för att kunna visa att han inte mår bra. Jag kan minnas perioder när jag mådde dåligt men inte sa något till mina föräldrar, men jag var äldre då. Han fyller åtta snart.
Nej, jag tror sällan att barn själva kan lösa problem i skolan. Dock är det nog vanligt att barn tänker sig att de ska lösa det själva, så som du skriver om. Och skolan har inte resurser att se alla barnen.
På Rs fritids är 58 barn inskrivna på 2.5-3 personal. Det är lätt att tänka sig att ett barn kan låsa in sig på toaletten eller gömma sig bakom en byggnad varje rast utan att någon ser det. Det är tungt att tänka på, tycker jag.
Ja, så är det verkligen. De betyder allt och när de far illa då är det som att man själv går sönder, samtidigt som man försöker vara stark för deras skull.
Kramar tillbaka till dig! Du tar det väl försiktigt med packandet?
11
Ja, så är det verkligen. De betyder allt och när de far illa då är det som att man själv går sönder, samtidigt som man försöker vara stark för deras skull.
Kramar tillbaka till dig! Du tar det väl försiktigt med packandet?
Han fyller snart åtta. Dagen före julafton, så han är yngst i klassen. Bland pojkarna i klassen är han lugnast och försiktigast, säger hans lärare.
Vi pratade med läraren första gången för ett par veckor sedan. Sen har han själv varit hos skolsköterskan, och jag pratade med henne efter det. Igår var han och jag och träffade skolans kurator. Det var mest allmänt prat för att han skulle få känna sig för lite tror jag. Vi ska dit igen nästa vecka. Jag fick ett mail från läraren igår, svar på ett jag skrivit, som gjorde mig riktigt besviken. Jag tror inte de begriper hur svårt det är för honom nu. Det tog ju sin tid innan han ens berättade för oss att det handlade om skolan, att han var så nedstämd.
Jag kan själv minnas att det tidigt var svårt att vara barn. Svåra tunga tankar fast man är liten. Men som förälder, när man nu står på andra sidan så att säga, och känner att det är minst lika svårt att veta vad man ska göra. Frustration, sorg och maktlöshet.
Tack för din omtanke. Kram!
12
Han fyller snart åtta. Dagen före julafton, så han är yngst i klassen. Bland pojkarna i klassen är han lugnast och försiktigast, säger hans lärare.
Vi pratade med läraren första gången för ett par veckor sedan. Sen har han själv varit hos skolsköterskan, och jag pratade med henne efter det. Igår var han och jag och träffade skolans kurator. Det var mest allmänt prat för att han skulle få känna sig för lite tror jag. Vi ska dit igen nästa vecka. Jag fick ett mail från läraren igår, svar på ett jag skrivit, som gjorde mig riktigt besviken. Jag tror inte de begriper hur svårt det är för honom nu. Det tog ju sin tid innan han ens berättade för oss att det handlade om skolan, att han var så nedstämd.
Jag kan själv minnas att det tidigt var svårt att vara barn. Svåra tunga tankar fast man är liten. Men som förälder, när man nu står på andra sidan så att säga, och känner att det är minst lika svårt att veta vad man ska göra. Frustration, sorg och maktlöshet.
Ush så jobbigt! Kan inte riktigt förstå hur det verkligen känns när ens barn mår dåligt än men kan föreställa mig att man verkligen vill ge hela sitt liv bara för att dom ska må bra och vara friska.
Styrkekram till er båda!
14
Ush så jobbigt! Kan inte riktigt förstå hur det verkligen känns när ens barn mår dåligt än men kan föreställa mig att man verkligen vill ge hela sitt liv bara för att dom ska må bra och vara friska.
Förstår verkligen hur jobbigt det måste vara för dig. Vår son är yngre, bara fem år, men blev mycket utanför på dagis. Detta trots att jag upplevde det som ett tryggt och bra dagismed engagerd personal. Till slut tog vi beslutet att flytta honom till 6-års på en privaskola i närheten. Det har gått en månad nuoch han är så lycklig! Har fått massor av nya kompisar, vill aldrig gå hem från fritis, längtar dit på helgerna etc som han aldrig gjort med dagis. Ja är otroligtglad över att vi tog det beslut vi gjprde, även om detvar extremt nervöst de första dagarna. Alla var så stora... Men nu leker han mycket med såväl sina 6-årskompisar som barnen i ettan och tvåan. Jag tror inte att någon åtgärd från personalen hade kunnat lösa situationen på dagis. För oss blev lösningen flytten. Kanske något att överväga som alternativ?
15
Förstår verkligen hur jobbigt det måste vara för dig. Vår son är yngre, bara fem år, men blev mycket utanför på dagis. Detta trots att jag upplevde det som ett tryggt och bra dagismed engagerd personal. Till slut tog vi beslutet att flytta honom till 6-års på en privaskola i närheten. Det har gått en månad nuoch han är så lycklig! Har fått massor av nya kompisar, vill aldrig gå hem från fritis, längtar dit på helgerna etc som han aldrig gjort med dagis. Ja är otroligtglad över att vi tog det beslut vi gjprde, även om detvar extremt nervöst de första dagarna. Alla var så stora... Men nu leker han mycket med såväl sina 6-årskompisar som barnen i ettan och tvåan. Jag tror inte att någon åtgärd från personalen hade kunnat lösa situationen på dagis. För oss blev lösningen flytten. Kanske något att överväga som alternativ?
Stackars liten!! Är aldrig kul när ens barn mår dåligt. Min mellanson är en riktig känslokille och är bra på att uttrycka sig. Kan vara tunga saker som kommer ibland. Värker i hela mitt mammahjärta för din son.
Hoppas ni får träffa bra mäniskor som kan hjälpa honom på bästa sätt. Bara av att ni finns för honom och bryr er så kommer man långt.
Många varma styrkekramar till er
16
Stackars liten!! Är aldrig kul när ens barn mår dåligt. Min mellanson är en riktig känslokille och är bra på att uttrycka sig. Kan vara tunga saker som kommer ibland. Värker i hela mitt mammahjärta för din son.
Hoppas ni får träffa bra mäniskor som kan hjälpa honom på bästa sätt. Bara av att ni finns för honom och bryr er så kommer man långt.
Många varma styrkekramar till er
Min älskade pojke mår dåligt. Just precis nu gör det bara så himla ont att tänka på det.
Alla vardagliga bekymmer känns med ens så små i jämförelse. Det känns som om jag skulle kunna ge min högra arm för att han skulle kunna få må bra.
Satt och grät på hans sängkant, såg på när han sov. Nu när jag själv gått och lagt mig så vill inte tårarna sluta rinna.
Han är ju världens finaste.
Precis samma situation som min pojke när han var sju år. Många tankar, ledsen, vi flyttade, förändringar, inga kompisar osv. Vi tog blodprover för att se att allt stod rätt till. Han var alltid så trött och hade ont i magen.
Det går upp och ned och vi föräldrar kan inte annat än visa stöd, lyssna och ge kärlek.
Vi har god kontakt med skolan och när det händer något så reder vi ut det så fort vi kan.
Men jag känner mig ibland så hjälplös när barnen är ledsna. Men vi kan inte rädda dem från allt, tyvärr i bland.
Kram
17
Min älskade pojke mår dåligt. Just precis nu gör det bara så himla ont att tänka på det.
Alla vardagliga bekymmer känns med ens så små i jämförelse. Det känns som om jag skulle kunna ge min högra arm för att han skulle kunna få må bra.
Satt och grät på hans sängkant, såg på när han sov. Nu när jag själv gått och lagt mig så vill inte tårarna sluta rinna.
Han är ju världens finaste.
Precis samma situation som min pojke när han var sju år. Många tankar, ledsen, vi flyttade, förändringar, inga kompisar osv. Vi tog blodprover för att se att allt stod rätt till. Han var alltid så trött och hade ont i magen.
Det går upp och ned och vi föräldrar kan inte annat än visa stöd, lyssna och ge kärlek.
Vi har god kontakt med skolan och när det händer något så reder vi ut det så fort vi kan.
Men jag känner mig ibland så hjälplös när barnen är ledsna. Men vi kan inte rädda dem från allt, tyvärr i bland.
Nej... Ännu ett försök misslyckades " meddelandet kan inte hanteras, Säkerhetsbeviset har gått ut" Ehhh, va??
Tack för att du delade med dig av era erfarenheter. Det måste varit extra tungt i och med att var så liten. Antar att det var svårt för honom att kommunicera vad han kände.
Vi har också erfarenheter från dagisstyrelsearbete. Jag avgick från min post lite oplanerat i våras då det höll på att driva mig över gränsen. Vi hade en väldigt tung period och alla i styrelsen upplevde vi att tiden vi la ner drabbade våra barn snarare än gynnade dem. Det blev helt fel på något vis. Vi kämpade på ändå, men för mig blev det tillslut för svårt. Vid det laget hade iofs först min make och sedan jag suttit i styrelsen i sammanlagt 5 år, så på det sättet var okej att lämna. Men ändå kändes det inte bra.
Nu kom jag bort lite från ämnet... Hur som helst, tack för att du finns här också skriver! Sen kan ingen av oss ha koll på allt som skrivs och vem som skriver vad. Mitt meddelande igår var inte så förklarande precis.
Kram
19
Nej... Ännu ett försök misslyckades " meddelandet kan inte hanteras, Säkerhetsbeviset har gått ut" Ehhh, va??
Tack för att du delade med dig av era erfarenheter. Det måste varit extra tungt i och med att var så liten. Antar att det var svårt för honom att kommunicera vad han kände.
Vi har också erfarenheter från dagisstyrelsearbete. Jag avgick från min post lite oplanerat i våras då det höll på att driva mig över gränsen. Vi hade en väldigt tung period och alla i styrelsen upplevde vi att tiden vi la ner drabbade våra barn snarare än gynnade dem. Det blev helt fel på något vis. Vi kämpade på ändå, men för mig blev det tillslut för svårt. Vid det laget hade iofs först min make och sedan jag suttit i styrelsen i sammanlagt 5 år, så på det sättet var okej att lämna. Men ändå kändes det inte bra.
Nu kom jag bort lite från ämnet... Hur som helst, tack för att du finns här också skriver! Sen kan ingen av oss ha koll på allt som skrivs och vem som skriver vad. Mitt meddelande igår var inte så förklarande precis.
Jag kan inte heller förstå det. Styrkan i känslorna som jag har till mina barn och det som rör dem kan faktiskt skrämma mig ibland.
Jag älskar min man och skulle bli förtvivlad om han inte längre fanns hos mig. Så är det. Men ändå är känslorna jag har till barnen något mer exceptionellt. En känsla av att jag skulle ge precis allt för dem, när som helst, utan tvekan. Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle kännas så. Styrkan i det kan stundtals, som nu, vara så stark att det känns okontrollerbart. Faktiskt skrämmande, tycker jag. Kanske är det naturen som ordnar det så?
Tack för din omtanke! Kram!
20
Jag kan inte heller förstå det. Styrkan i känslorna som jag har till mina barn och det som rör dem kan faktiskt skrämma mig ibland.
Jag älskar min man och skulle bli förtvivlad om han inte längre fanns hos mig. Så är det. Men ändå är känslorna jag har till barnen något mer exceptionellt. En känsla av att jag skulle ge precis allt för dem, när som helst, utan tvekan. Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle kännas så. Styrkan i det kan stundtals, som nu, vara så stark att det känns okontrollerbart. Faktiskt skrämmande, tycker jag. Kanske är det naturen som ordnar det så?
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
(((kram)))
