ADHD-test

[undrar]

Någon av er länkade till ett ADHD-test här nedan: http://adhd-npf.com/det-basta-adhd-testet-for-vuxna/

Jag har aldrig tidigare tänkt att jag har ADHD, och tänker väl inte det nu heller, jag har alldeles för bra ordning på mitt liv för att jag skulle kunna ha ADHD. Men så har jag nämnt vissa saker för andra, t ex så har jag inget "filter" jag ser och hör allting runt omkring mig och kan liksom inte sortera bort informationen. Jag står inte ut med att ha tråkigt, inte bara att det är tråkigt att ha tråkigt, utan jag står inte uuuuuut. Jag tänker liksom att "ingen gillar väl att ha tråkigt" (fast för vissa är det uppenbarligen helt okej), men en vän till mig som påstår sig ha odiagnostiserar ADHD (och som vet vad hon pratar om p g a jobb och lite andra erfarenheter) säger att just det här med att ha svårt at stå ut med att ha tråkigt är typiskt för personer med ADHD.

I alla fall så gjorde jag testet och fick ganska hög andel kryss i de grå fälten. Mer tydligt på b-delen - som visst inte var lika avgörande - än på a-delen, men en hel del kryss där med.

Hur tycker ni att jag ska tänka kring det här? Är det nåt att bry sig om? Borde jag göra nåt? Det är ju ändå bara ett test på nätet, och mitt liv fungerar ju på det stora hela.

Och just det, det här kanske är fel forum, men jag hittade testet här, och här kan man vara anonym.

[undrar]

Jag är öht ganska lik den anonyma som ställde frågan om vuxenADHD längre ner. Det är mycket med mig som inte stämmer med typisk ADHD. Impulskontroll, t ex saknar jag INTE, det har jag snarare för mycket av.

Nåja, det jag tror att jag undrar över är: Ska man rota i sånt här, eller mer tänka att livet funkar ju, och de strategier jag arbetat fram för att få mitt liv att funka hjälper ju. Så det kanske får vara bra så helt enkelt?

[cajo]

Jag har tidigare länkat till ett adhd test för vuxna. Jag gjorde testet själv och precis som du fick jag många kryss och rekommenderades vidare utredning. MEN... hur många som helst av oss "vanliga" går med odiagnostiserad adhd. Garanterat. Men so what, så länge det inte är någon bekymmer. Klarar du livet och är nöjd med det så föranleder inte testet till vidare utredning, tycker jag. Jag har fixat högskoleutbildning, jobb, familj och fritid, TROTS att jag har vissa bekymmer och det ibland är en kamp. Men för mig hade inte en diagnos gjort någon skillnad tror jag. Men för min son gör det skillnad. Han har det besvärligt och utredning är motiverad.

[Liz*]

Om du kan engelska kan du hitta än fler tester på internet om adhd där det är mer specificerat och där det också finns "fallgropar".

Om du sen tycker dig ha adhd är frågan om du bara vill ta reda på det mer för din egen skull eller om det är så jobbigt för dig i ditt dagliga liv att du skulle vilja ha medicin för det, för i så fall behöver du gå till läkaren.

Adhd medicin gör att man blir mer skärpt och koncentrerad.

[undrar]

Jag tror mig kunna tillräckligt med engelska för att fixa såna test. Har du nåt tips på länk?

Jag vet ju inte om jag tror att jag har adhd, förmodligen inte, tänker jag. Jag är egentligen mer inne på att vi alla är lite "normalstörda" med drag av både det ena och det andra i lite olika omfattning.

Men så har folk sagt en del saker till mig, som har fått mig att tänka.

Plus att jag har några saker som jag har tänkt att det är väl bara sån jag är, inget att tjafsa om, lev med det bara. T ex låg självkänsla, och att jag är oerhört upptrissad ofta och har väldigt svårt att varva ner. Och då tänker jag lite som så att om det är så att det skulle visa sig att jag har nåt - vad det nu kan vara - så kanske jag skulle kunna höja självkänslan genom att kunna konstatera just att det är "nåt" och inte bara jag som är dum/dålig, liksom.

Men min omgivning skulle förmodligen bara skratta om jag sa att jag trodde att jag hade adhd. Jag ger ett extrem samlat och förståndigt intryck, tror jag att de flesta tycker.

[Liz*]

Om du googlar på "test adhd" så får du upp en massa länkar, det är så länge sedan jag rotade i de där att jag inte längre kan tipsa om någon särskild. Gör en hög så får du ett hum om det.

Normalstörd är en bra reflektion av det här för man kan ha vissa drag av adhd utan att för dens skull ha adhd.

Vad gäller omgivningens uppfattning om ens "inre liv" så är det svårt för andra att se hur man känner sig inuti, de flesta är ju som bekant så upptagna med sig själva... att alla med adhd skulle vara som flipperkulor är en populär fördom så det är förståeligt om du som anses som lugn och sansad inte skulle misstänkas ha adhd.

Låg självkänsla kan höra ihop med att du under livet märkt att saker och ting kostar på för dig och inte förstått varför och därmed skuldbelastat dig själv. I övrigt så är adhd inte en anledning för låg självkänsla i sig, min personliga uppfattning är att det är vanligt att de med adhd har en stor förkärlek för sig själva. Men det är just detta med att om man inte klarat av vissa bitar i livet som man borde så kan det påverka självkänslan. Men lite av adhd personlighetens kantighet är till skydd här, för de kan gärna skylla svårigheterna på andra istället

[Liz*]

http://psychcentral.com/addquiz.htm

[cajo]

EXAKT så känner jag också. Men jag tror att det är normalt att inte vara helt normal. ;-) Alla har väl olika drag av det ena och det andra.
Jag jobbar som sjuksköterska, mycket ansvar, ordning och organisering. Det funkar och jag fixade utbildningen, men man hittar sina vägar. I övrigt är det oftast KAOS i min hjärna. Jag kan inte heller varva ner. OM jag sätter mig i soffan tex för att varva ner så somnar jag bums. Står inte heller ut med att ha tråkigt. Och jag får utbrott. Ordentliga utbrott, men de har minskat med åren. Och så är det ju för barnen med adhd, oftast så "lugnar" dom sig också med åren, de mognar också, blir äldre och klokare som alla andra, även om svårigheterna finns kvar.

[cajo]

hittade en bra länk:
ymtomen vid ADHD är för de allra flesta väldigt välbekanta och många kan, i viss mån känna igen sig i beskrivningen av ADHD. De viktigaste symtomen är ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet.
– Det är en väldigt stor spännvidd vad gäller ADHD. Symtomen faller inom normalintervallen så det är inte konstigt att många kan känna igen sig när man talar om ADHD. Symtomen kan i princip passa in på vem som helst i vissa situationer. Det är bara när dessa symtom verkligen i grunden speglar hur en människa fungerar som det är meningsfullt att tala om ADHD. Tyvärr har det ju blivit lite av ett skällsord att säga att någon har ADHD eller är ’dampig’.

Anders Clarberg betonar att ADHD inte är en sjukdom utan tillstånd eller egenskap i personligheten, som kan innebära ett funktionshinder för individen. Detta förblir många gånger oupptäckt, inte minst därför att det kan vara sådan spännvidd i symtomen. Han berättar även att det inte är helt ovanligt att det är personer med bakomliggande ADHD-symtom som blir utbrända.
– Jag möter ganska ofta vuxna personer som blivit utbrända som en följd av att de jobbar väldigt hårt, de vill vara alla till lags, är ambitiösa och försöker hela tiden betvinga sin inre egna stress. De tycker inte riktigt att de har tid att vara sociala och så hamnar de lite utanför. Det är inte ovanligt att dessa personer egentligen har ADHD utan att de själva har vetat om det.

Noga att poängtera är att ADHD inte behöver vara något jobbigt, menar Anders Clarberg. – Uppfattar inte man själv eller ens omgivning att ens diagnos är ett problem, är det dumt att göra det till ett problem, avslutar Anders Clarberg. http://www.netdoktor.se/adhd/?_PageId=128320

[guppi]

Jag gjorde det här testet nu och fick hela 83 poäng! Oj! Jag har inte heller tänkt att jag har ADHD, jag har bara tänkt att jag inte har nåt filter vad som kommer UR mig, att jag helt enkelt är rak och öppen och ärlig.

Jag pratar ofta för mycket, säger fel saker vid fel tidpunkt och bryr mig inte om sociala koder. Grejen är ju att jag är medveten om att koderna finns men jag bryr mig helt enkelt inte. Har alltid tänkt att jag är naturlig - inte tillgjord.

Har ibland önskat att jag vore mer diplomatisk och kunde hålla truten ibland (när man säger saker man ångrar) men samtidigt gillar jag den här naturliga, öppna personligheten. Den är inte alls strategisk när det kommer till tex arbetslivet, men jag är stolt över att jag alltid är mig själv och inte vänder kappan efter vinden.

Men ääähh, om man inte mår dåligt över det så kvittar det väl?

[Liz*]

Det är roligt att läsa hur du förklarar mindre praktiska egenskaper som att säga fel saker såsom "naturlighet" och det är ju bra för då har du accepterat dig själv.

Och som du säger, mår man inte dåligt över hur man är så behöver man inte göra något åt det. Men du kan gärna läsa på mer om dessa saker för att lära känna dig själv bättre och därmed kunna variera dig bättre vid behov.

[undrar]

Jag är lite som du. Jag har iofs filter för vad som kommer ur mig, men det filtret är helt klart lätt defekt. Ofta blir det fel, för jag kan inte läsa av vad man "borde" säga och inte. T ex kan jag bli lite "skvallrig" (jag hör och ser ju allt ser ju "allt" som sagt, och har dessutom ett behov av att ventilera saker för att s a s "förstå" dem) för att jag - faktiskt - helt enkelt inte förstår vad man borde säga och inte. För mina närmaste vänner har jag löst det genom att förklara att jag har svårt att bedöma sånt och be dem säga till om de inte vill att jag ska föra saker vidare.

Tyvärr är jag inte lika tillfreds som du, och jag tänker att det egentligen är det som är mitt problem. Jag har väldigt nära till att hacka och klanka ner på mig själv och komma fram till att jag är en dålig människa. Det är nog det jag borde ändra på i första hand, men det är ju lättare sagt än gjort.

[undrar]

Jag gjorde testet nu och fick 60. inte jättehögt men "moderate" enligt testet.

Jag håller med dig om att människor med adhd ofta tycker väldigt bra om sig själv, men jag tycker också att de (som jag känner) är väldigt ojämna i sin självkänsla. Vissa dagar är de nog gud själva när de tänker efter, och andra är de inte vatten värda. Jag är sällan gud, men mer ofta ganska värdelös. Tyvärr.

Känslan av värdelöshet tror jag, när jag funderar, kommer just ifrån det att inte göra saker som de "ska" vara. Jag har fått mycket skit för mina raseriutbrott genom åren. Samtidigt som de som inte känner mig så väl tror att jag bara är snäll och vän. Men de som känner mig väl vet hur arg jag kan bli ("jag har full respekt för ditt humör" som en mycket nära vän till mig sa). Jag har genom alla år fått lära mig hur fult och dåligt det är att bli sådär arg, så nu sitter det nog långt inne samtidigt som jag liksom inte kan hålla det inne. Men det drabbar mig själv i första hand nu eftersom jag försöker att inte visa det. I perioder har jag blivit ledsen istället (med tårar som sprutar) därför att det helt enkelt inte är lika hotfullt för omgivningen om man blir ledsen som om man blir arg. Inte medvetet såklart, men det är så jag själv tolkar mitt beteende lite i efterhand.

Jag kommer nog inte att gå vidare och bli testad, men det här samtalet som vi har här är oerhört viktigt för mig, jag är så glad att ni tar er tid.

[undrar]

Jag har också en högskoleutbildning med tillhörande jobb som innebär att jag tar mycket ansvar. Och det fungerar bra. Jag brukar få beröm för mitt arbete.

Men ibland tänker jag att det kostar för mycket. Jag orkar inte med resten av mitt liv. Nu känner jag att jag inte orkar med mina barn riktigt. Ytligt sätt får de allt de behöver mat, tak över huvudet, det går bra för dem i skolan, de har en mamma som är hemma och tar hand om dem. Men mentalt är jag inte riktigt där alldeles för ofta. Jag har precis samma problem som du; jag kan inte varva ner. Om jag gör det - man måste ju i viss mån det för att kunna möta sina barn där de är - så blir jag så trött så jag somnar. Så i deras ögon är jag en trött mamma.

Mina utbrott blir värre med åren. Och det känns ju inte så kul. Även om jag tror att det kanske är bättre för mig, för tidigare har jag hållit dem inom mig och/eller blivit ledsen istället. Fast jag vet inte om det är bättre, för sanktionerna från omgivningen blir ju mycket värre om man riktar sin ilska utåt.

[undrar]

Jag känner väldigt väl igen mig i avsnittet om utbrändhet. Jag är inte utbränd och tror inte att jag ligger i riskzonen (samtidigt som jag har läskigt dåligt minne ibland, nåt som väl är ett varningstecken), men allt det han skriver om; jobbar väldigt hårt, vill vara alla till lags, är ambitiösa, försöker hela tiden betvinga sin inre egna stress, tycker inte riktigt att de har tid att vara sociala och så hamnar de lite utanför.

Så länge jag kan minnas har jag alltid känt mig utanför. En känsla som kanske inte har så jättemycket med sanningen att göra (jag har många vänner, och folk brukar tycka om mig - när jag släpper in dem), men som ibland blir helt förlamande.

[Liz*]

Jag förstår att du blir besviken över dig själv när du "skrämmer" din omgivning med din ilska, sån här ilska som du beskriver är ofta snabbt flammande men också ganska snabbt övergående, problemet är att omgivningen verkligen upplever det som något obehagligt och framförallt opålitligt. Det gör alltså stor skada i dina relationer till andra människor.

När det ändå händer kan du förklara att det är svårt för dig att styra din ilska, att det liksom exploderar men att det inte är riktat mot någon egentligen.

Trots att ditt temperament är sådant som det är så kan du medvetet försöka lugna dig och det gör man framförallt genom att inte tänka på det som gör en så vansinnig. Ofta är det ju så att man verkligen repeterar det som gör en arg i tankarna tills man riktigt kokar. Reflektera också över att ilskan motarbetar dig och att du vet att du ändå blir lugn sedan så du kan lika gärna "hoppa över" ilskeattacken.

En värdefull sak kan också vara att när man är arg inte säga något utan gå iväg en stund från det som retar en.

Ett annat alternativ kan vara att verbalisera sin ilska rent konkret, att med ord säga att det här gillar jag inte då det ...." istället för att fräsa som en ilsken katt.

Sist vill jag också påpeka att hur omgivningen reagerar på andras humör är kulturellt, i norden är aggressiva känslor väldigt tabu medans man i medelhavsländerna kan skryta om att man är så eldig. Eldighet går dessutom ofta ihop med passion och att man också kan tycka så himlans mycket om andra människor. Ett väldigt jämnt temperament har inte mycket vare sig heta eller aggressiva sidor.

Fysiologiskt är kärlek och ilska två rätt lika upplevelser.