Stora känsloutbrott!!!

[jagbarajag]

Vi har det lite jobbigt här hemma just nu. Mattheo har ju alltid varit en superglad, flörtig liten kille, som accepterat alla, han har kunnat vara hos andra, är kramig och mysig och snäll och smart

Den senaste månaden...eller 1,5 månaden så har han bara blivit helt omöjlig...den där sprudlande glada Mattheo ser man bara ibland.

Allt började med ett utbrott på försäkringskassan, där vi blev utkörda av en säkerhetsvakt. Allt började med att vi skulle byta blöja...vilket Mattheo inte ville...så han börja skrika...högt. Sen fortsatte han skrika medan jag försökte få på honom ytterkläderna då jag kände att vi måste ut och jag ville inte gå ut utan att han fick på sig kläder... medan Mattheo ligger på golvet och illtjuter så kommer en vakt fram till mig och ber mig gå ut...för vi stör.

Då fattade jag ingenting. Visste inte vad som hände med Mattheo, jag tyckte att det var oerhört pinsamt att bli utkörd och kände mig helt hjälplös med en liten som skrek som en stucken gris, slog och bet mig och var helt hysterisk...det pågick hur länge som helst...jag stod utanför och försökte hålla en filt runt honom...det var inte mer än 5 grader ute... försökte gå runt med honom som slängde sig fram och tillbaka i min famn... men inget gick... tillslut...kanske 40 minuter senare somnar han i min famn och jag har varken fått på honom ytterkläder eller på mig själv.

Det var första utbrottet... sen har det bara blivit värre och värre. Nu kan han ha 3-8 utbrott på en dag. Allt möjligt kan utlösa utbrotten. Det kan vara att han inte vill äta, att han inte kan bygga med duplot, inte får leksaken dit han vill, att han inte får röra min mobil, att han inte vill bada, inte byta blöja, att man säger ajja bajja, att han inte vill sitta i vagnen, inte vill sova, vill inte åka bil...inte sitta i vagnen i tunnelbanan... man vet aldrig vad som utlöser ett utbrott.

När han får sina utbrott slår han ofta sig själv... alltså han bangar huvudet i golvet...hårt... eller i väggen...elementet, spjälorna i sängen.

Ingen fungerar att få honom att sluta... oftast skriker han... alltså han panikskriker... inte gråter utan skriker...som att han har panikångest...han kan dra i sitt hår. När man försöker lugna honom bits han ofta, eller drar i håret eller borrar in naglarna i huden på oss.

Vi har provat att kramas, hålla fast, prata lugnt, ignorera eller bara låta han vara...inget funkar.

Vi båda känner oss hel handfallna och fattar inte varför han gör så... känns lite som att man nästan får gå på tå...."om jag gör så här kan detta utlösa ett utbrott nu?"
Det som känns värst är ju att han slår sig själv...nästan som att han får ett anfall av något slag.

Känns inte som vår Mattheo...han är helt annorlunda... han gör sura miner åt folk...alltså rynkar pannan och ger onda ögat... både till barn och vuxna... vänder bort huvudet och sådär.

Vad är det som händer med honom??
Jag har bokat tid hos bvc för att prata med sköterskan om han humör och utbrott. Vi har ingen aning om hur vi ska handskas med honom....man känner ju sig nästan som världens sämsta förälder som inte kan handskas med sitt barn... det är jobbigt!

Någon som har samma hemma... eller som upplevt liknande med äldre barn? Någon som kan ha en aning om vad som händer inom honom?

[UnderYtan]

Usch vad det låter jobbigt. Visst har vi små utbrott här också när det inte går som lilleman vill men jag låter dem gå över av sig själv. De gånger jag försöker få honom att lugna sig så blir det bara ännu värre.

Skickar med en länk till en artikel, som handlar om hur barn i 1-årsåldern kan reagera om de går på babysim, men den handlar egentligen om barnens utveckling så det är förstås sånt man kan märka av även på land.

http://babysim.se/kurser/nar_inget_verkar_roligt.html

[michelino]

Jag har inte så många fler tips på hur ni kan hantera utbrotten mer än vad ni redan gjort. Om han försöker göra sig illa så måste ni ju hålla fast honom alternativt får han skrika av sig där det är mjukt och säkert typ resesäng, men det finns ju inte alltid tillgängligt. Det är en krävande ålder som börjar nu och varar ett par år framöver. De små testar hur långt de kan gå och hur de kan få som de vill och de är för små för att kunna kontrollera känslorna som börjar välla upp. Hoppas BVC kan hjälpa er med det. Jag tror att det viktigaste som förälder är att berömma och uppmärksamma positivt betende, överösa med kärlek extra tydligt i jobbiga perioder och vara tydlig och konsekvent med vad som är ok eller inte. Nej är nej och inte -ibland får man som man vill om man skriker tillräckligt länge- det blir bara ännu jobbigare i längden. Lättare sagt än gjort jag vet... Det låter jättejobbigt. Kram! Syrrans pojk skrek och drog efter andan tills han svimmade när han var liten- jätteläskigt. Men det gick över så småningom. En sak som jag har erfarenhet av med de äldre barnen är att de blir oerhört frustrerade och arga av att inte kunna kommunicera vad de vill säga. Vi har börjat med bebis teckenspråk här hemma eftersom Case inte pratar så mycket än och det är lättare i början att lära sig tecken än att yttra ord (och det påverkar språkutvecklingen positivt visar forkning). Jag kollade upp en del tecken på nätet typ mer, stopp/sluta, mugg etc. Värt att prova i alla fall. Lycka till!

[michelino]

PS. Vilken idiotvakt på Försäkringkassan förresten... Precis som ingen hört barnskrik förut. Han har garanterat inga barn själv. Vi blev behandlade på samma sätt i en mataffär en gång när äldsta dottern var 2 år. Jag som i vanliga fall är lugn och alldeles för snäll ibland blev så arg att det kokade över (säkert för att jag redan var hyperstressad av att ta hand om en unge som är som förbytt) och den unga tjejen som sagt till oss fick sig en rejäl utskällning och vi stannade kvar tills dottern lugnat ner sig. Folk kanske strirrar men samtidigt är det många som känner igen sig och vet precis hur det är med småbarn och ilskeutbrott.

[michelino]

PS. igen- kan inte sluta skriva idag ha, ha... Du är inte "världens sämsta förälder" för att ditt barn får utbrott och du står handfallen och inte vet vad du ska göra. ALLA föräldrar går igenom samma situation förr eller senare och första gången det händer blir man liksom tagen lite på sängen. Du är en jättebra mamma och låt ingen få dig att känna så- inte ens dumma vakten få Försäkringskassan. Allt kommer ordna sig. Klart du inte kan vara expert på allt från början och alla barn är olika. Kram igen!

[jagbarajag]

Tack, har läst artikeln! Det var mycket matnyttigt!

[jagbarajag]

Tack för ditt inlägg! Vad smart att börja med teckenspråk... det ska jag absolut titta på!! Är ju kanon så att han på nåt sätt kan tala om vad han vill ha. Tack

[jagbarajag]

Ja, det var ingen kul upplevelse. Han sa att handläggarna blev störda av Mattheos skrik. Och jag kan förstå att det kan vara jobbigt att lyssna på när man ska jobba.

Jag var på väg ut för jag tyckte att det var pinsamt att han skrek så... men istället för att bara skjutsa ut mig kunde ju vakten frågat om jag ville ha hjälp med nåt för det ser lite jobbigt ut... han såg ju att jag kämpade för att få på honom kläderna.

Mäh!

[jagbarajag]

Tack...vad gullig du är!! Det som känns jobbigast är ju att han slår sig själv... just nu har han 3 bulor i pannan...blåmärken som några är gula och gamla, några lila och några blå..

han har ett blåmärke på kinden, och sen är han tejpad vid ena ögat för han ramlade och slog sig på en bordskant.

Han ser helt mörbultad ut!

Jag hoppas att vi snart hittar ett sätt hantera det på utan att liksom dalta för mycket med honom...alltså att han får som han vill.

Måste ju vara jobbigt för honom att känna sådan frustration

[michelino]

Hittade en svensk länk med lite bakgrund och instruktioner till enkla tecken att börja med. Lycka till!
http://se.babycenter.com/baby/develo...t/babysigning/

[jagbarajag]

Tack, jag hittade en sida också från svenska downföreningen (tror jag det var)

De har ett helt häfte som man kan skriva ut.)

Vi var på bvc idag. Mattheo har faktiskt lugnat ner sig lite. Jag vet inte om det är för att vi har börjat jobba och uppmärksamma hans utbrott på ett annat sätt eller om han helt enkelt är på väg ut ur det.

Men jag ska ringa och få prata med en barnpsykolog imorgon. Vår bvc sköterska, sa att det är normalt att de i den här åldern blir helt annorlunda... det händer så mycket. Men hon tyckte att jag skulle prata med en barnpsykolog som kanske kunde reda ut lite bättre varför han slår sig i huvudet när han blir frustrerad och hur vi ska handsks med det.

Det var skönt att få prata om det!