Inget barn eller dött barn?

[sprengja]

I tidningen Land var det en artikel om föräldrarna till Wille, Emma och Hugo, vilka alla inom 3 år dog i en okänd hjärnsjukdom.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Willefonden

Jag kom att diskutera det med en väninna, min fundering var hur man som förälder öht orkar samla ihop sig och fortsätta leva själv efter att ha mist 3 barn. Hur man gör för att finna glädje i livet igen liksom. Tänkte själv att jag skulle falla död ner på kuppen, känslan blir ju sån bara man snuddar vid tanken. Min väninna menade på att den sorgen ändå måste vara mindre än att aldrig ha fått några barn öht (jo, hon är ofrivilligt barnlös), för då har man ju iaf haft glädjen med sina barn fast de sen dog, medan den ofrivilligt barnlös aldrig fått barnglädjen alls.

Detta fick mig att fundera ännu mer. Spontant känner jag ju att jag hellre inte skulle haft några barn alls, om alternativet var att de tre barn jag fick skulle dö innan vuxen ålder. Samtidigt, jag skulle ju aldrig velat vara utan all glädje mina barn hittills skänkt mig, hur eller hur...

Vad tror ni (nej, jag vet att ingen kan gradera sorg egentligen, så bara tänk eller fundera eller gissa ur egen synvinkel), vad känner du är värst - att förlora sina tre barn eller att vara ofrivilligt barnlös?

[-magnolia]

Jag har aldrig behövt stå vid en barnakista, så jag kan inte med säkerhet säga, men jag tror att det är det absolut värsta du kan göra. Att sedan göra det tre gånger - med alla dina barn - är helt ofattbart. Jag tror smärtan är så stor att det är en mindre sorg att inte få några barn alls.

[emmaf]

Självklart måste det vara värre att förlora något man redan har och älskar än att aldrig få det alls! Jag förstår att det är en stor sorg att aldrig få några barn om man hade hoppats på det, men det kan aldrig jämföras med sorgen att förlora ett barn man har fått. Att förlora alla sina tre barn blir ju dessutom tre gånger värre, minst!

[mariamed4]

Jag ställer mig här.

[Mamman*3]

Oj, vilken hemsk antingen eller.

Jag tror jag skulle velat aldrig haft några barn alls.

Tänker på min mormor lite. Hon hade 14 barn som växte under hennes barm. 10 är ännu i livet, den äldste är 95+.

Men, de barn som fattades henne. Hon tänkte på dem jämt, jämt. Dock var hon nog glad för hon fårr känna dem....

[Viivi]

Lätt! Efter ett missfall och lång väntan var jag beredd på ett liv utan barn. Sen fick vi till sist Wilmer och jag kan inte tänka mig något värre än att förlora honom.

För mig är det klart värre att förlora ett barn än att aldrig ha haft något!

[jagbarajag]

Usch, det får mig att tänka på en familj i byn där mina föräldrar bor. Deras son blev dödad av ett gäng (i en storstad) i Sverige, han var 17 år.

2 år senare...blir deras 3 åriga dotter påkörd av en rattfyllerist utanför deras bostad. Hon dog.

Så fruktansvärt tragiskt och hemsk!!!

Jag kan inte ens försöka förstå känslan!

Om jag tänker efter.... ja då hade jag nog hellre varit barnalös från början om jag måste välja. Visst är det en oerhörd sorg att själv inte kunna producera ett barn men det finns föräldralösa barn i världen som skulle göra allt för att få en mamma och en pappa. Nu kanske inte det var ett alternativ iof.

Jag skulle välja att aldrig fått barn.

[Salander]

Jag mä.

[sprengja]

Jo, jag tror så jag med...

[xaramia]

Jag tror det är värre att förlora ett barn som du en gång haft,lärt känna mm ,än att ha en längtan efter barn.

[Nike1234]

Att förlora ett barn som levt måste vara värst om man nu ska jämföra. Kan det finnas något värre?

[Nissa]

Känslan jag har är att det måste vara värre att förlora sina barn. Visst är det hemskt att vara ofrivilligt barnlös, men du har inte berövats någon person, utan ett tillstånd.

Forskning jag hörde om visar att mammor har betydligt lättare att komma över sorgen av ett dödfött barn eller ett som dött mycket tidigt, jmf ett som levt några år. Självklart inte applicerbart på alla, men som något slags genomsnitt. Det tycker jag underbygger att barnlöshet inte är "lika" hemskt som att förlora barn man fått. Men vem vill ens behöva välja? Pest eller kolera... Aids eller ebola.

[-magnolia]

För övrigt tror jag att jag inte skulle klara av att vara på en begravning av mitt eget barn. Jag var nyligen på en begravning där en av mina jämnåriga vänner begravdes, sörjd av barn och make, och jag tycker att begravningar är det mest vedervärdiga som finns. Jag får panik av döden.

[Malinau]

Instämmer med de som tänker sig att det måste vara mycket värre att förlora ett barn man haft än att aldrig haft något barn. Jag tänker att sorgen kommer mycket ur den där nästan primitiva, djupt rotade, instinktiva och totalt självklara kärleken till ett barn. Kanske är det svårt för den som inte har några barn att fårstå den där kärleken, för den känner i alla fall jag att man bara kan ha till sina barn.

Men sorg är så olika och så individuellt, så det är förstås jättesvårt att gradera och värdera.

[xaramia]

jomen så tror jag det kan vara och min "tröst" i det hela har varit att jag hann inte lära känna henne,(vår Thea dog i magen i v 24)hon var ett mycket mycket litet barn(eller ett missfall lite beroende på definition och hur man ser på det ) i min mage,men ingen person.
Mycket av den sorg som ska bearbetas ( i mitt fall nu ) har istället varit att slutgiltigt acceptera att jag aldrig får nån dotter,jag har sörjt det.

Men man kan inte få allt här i världen och livet är långt ifrån rättvist,bara att acceptera det,försöka göra det allra bästa av det man har fått

[Nissa]

Jag vill absolut inte förringa den sorg man känner över att vara barnlös eller att ha förlorat en ytterst liten bebis, men efter att ha känt föräldrakärleken så känns det så självklart att för mig skulle det vara oändligt värre att förlora ett barn jag levt med.

Jag kan ibland sörja trean som jag aldrig kunde få pga livet och omständigheterna, men det är ju ingen egentlig sorg. HAde jag som du förlorat ett barn i v24 hade det varit en mycket tydligare sorg.
Håller med dig helt att man ska fokusera på det som är bra!

[monka]

Att förlora mina barn. Att sörja verkliga personer är värre än att sörja en dröm. I min värld.