Alltså... jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vad jag går igenom, så det kan bli ganska rörigt det här...
Jag och maken har tre underbara barn och det känns litet förmätet att längta så hett efter en sista liten... men det gör jag. Jag skulle kunna få en liten till, bara en av hälsoskäl, och jag vill så gärna ta den chansen. Gubben tycker emellertid att det räcker bra med tre barn.
För två år sedan fick min man ett riktigt bra "too good to miss" jobberbjudande. Den enda haken var att vi var tvugna att flytta långt... byta vårt tempofyllda storstadsliv mot den lugna småstadslunken. Jag avböjde bestämt, men lät mig sakta men säkert övertalas om att iaf testa under ett år. Chansen till ett fjärde barn med den nya lugna livsstilen, gott om plats och god ekonomi dök upp i diskussionerna. Så vi flyttade. Jag insåg ganska raskt att det lugna livet fick mig att klättra på väggarna, medans gubben stortrivs med både hot shot jobb och lugnet. Efter ett år hade jag bestämt att det var färdigtestat och jag ville tillbaka till stadslivet, karriärmöjligheter mm och han hade bestämt att han ville stanna i den lugna lunken. Jag bar fortfarande på min längtan efter det där sista barnet, så när gubben sa att ok om vi stannar här börjar vi försöka så bestämde jag mig för att det får det vara värt. Jag kan stå ut med ett i övrigt trist liv om jag får mitt sista barn. Så vi försökte i tre månader, tills mannen plötsligt drog i handbromsen. Han hade ändrat sig. Ju mer han tänkte på det desto säkrare blev han på att han inte ha fler barn. Jag hamnade i kris, eftersom jag tagit ett beslut gällande livsstil på felaktiga grunder.
Ett halvår senare diskuterar vi fortfarande en eventuell återflytt till storstaden, vilket är vad jag vill. Om jag nu inte ska få ett barn till så vill jag satsa på min egen kompetensutveckling och utvecklas i mitt yrkesliv, eller kanske tom omskola mig. Det går tyvärr inte att göra i de isolerade trakterna där vi nu bor. Jag trivs inte alls med mitt "nu" och de begränsade framtidsutsikter jag har här. Nå, iaf så tycker vi båda synd om de tre barn vi har som trivs bra där vi är och gubben vill inte lämna den professionella roll han har nu. Kontentan av alla ändlösa diskussioner blir att gubben går med på att vi skaffar det där barnet om jag nu absolut måste för att finna någon mening i livet här. När jag ett par veckor senare annonserar att ok nu slutar jag ta p-pillren, så drar han sig tillbaka helt, går omkring och ser ut som ett spöke som druckit ren ättika... Så nej, jag vågar inte sluta ta p-pillren. Jag kan inte tvinga på en karl ett barn han uppenbarligen inte vill ha, oavsett hur mycket jag önskar mig det. Han å andra sidan ser det som att då har ju jag valt själv att inte skaffa det där barnet, så jag har inget att gnälla om... Min oro över att han inte vill och visar det så tydligt viftar han bort med att måste jag ha det där barnet så får han väl "offra sig" och att han aldrig skulle bete sig illa oavsett om barnet är önskat eller ej. Men inte kan man väl helt kallt föda ett barn till världen med de förutsättningarna? Det är ju som upplagt för katastrof... Ett barn innebär ju en enorm påfrestning på ett äktenskap, så man måste väl iaf båda två vilja till att börja med?
Någon här som har erfarenheter att dela med sig av?
1
när gubben "offrar" sig Inlägget även postat på "längtan efter barn"...
Alltså... jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vad jag går igenom, så det kan bli ganska rörigt det här...
Jag och maken har tre underbara barn och det känns litet förmätet att längta så hett efter en sista liten... men det gör jag. Jag skulle kunna få en liten till, bara en av hälsoskäl, och jag vill så gärna ta den chansen. Gubben tycker emellertid att det räcker bra med tre barn.
För två år sedan fick min man ett riktigt bra "too good to miss" jobberbjudande. Den enda haken var att vi var tvugna att flytta långt... byta vårt tempofyllda storstadsliv mot den lugna småstadslunken. Jag avböjde bestämt, men lät mig sakta men säkert övertalas om att iaf testa under ett år. Chansen till ett fjärde barn med den nya lugna livsstilen, gott om plats och god ekonomi dök upp i diskussionerna. Så vi flyttade. Jag insåg ganska raskt att det lugna livet fick mig att klättra på väggarna, medans gubben stortrivs med både hot shot jobb och lugnet. Efter ett år hade jag bestämt att det var färdigtestat och jag ville tillbaka till stadslivet, karriärmöjligheter mm och han hade bestämt att han ville stanna i den lugna lunken. Jag bar fortfarande på min längtan efter det där sista barnet, så när gubben sa att ok om vi stannar här börjar vi försöka så bestämde jag mig för att det får det vara värt. Jag kan stå ut med ett i övrigt trist liv om jag får mitt sista barn. Så vi försökte i tre månader, tills mannen plötsligt drog i handbromsen. Han hade ändrat sig. Ju mer han tänkte på det desto säkrare blev han på att han inte ha fler barn. Jag hamnade i kris, eftersom jag tagit ett beslut gällande livsstil på felaktiga grunder.
Ett halvår senare diskuterar vi fortfarande en eventuell återflytt till storstaden, vilket är vad jag vill. Om jag nu inte ska få ett barn till så vill jag satsa på min egen kompetensutveckling och utvecklas i mitt yrkesliv, eller kanske tom omskola mig. Det går tyvärr inte att göra i de isolerade trakterna där vi nu bor. Jag trivs inte alls med mitt "nu" och de begränsade framtidsutsikter jag har här. Nå, iaf så tycker vi båda synd om de tre barn vi har som trivs bra där vi är och gubben vill inte lämna den professionella roll han har nu. Kontentan av alla ändlösa diskussioner blir att gubben går med på att vi skaffar det där barnet om jag nu absolut måste för att finna någon mening i livet här. När jag ett par veckor senare annonserar att ok nu slutar jag ta p-pillren, så drar han sig tillbaka helt, går omkring och ser ut som ett spöke som druckit ren ättika... Så nej, jag vågar inte sluta ta p-pillren. Jag kan inte tvinga på en karl ett barn han uppenbarligen inte vill ha, oavsett hur mycket jag önskar mig det. Han å andra sidan ser det som att då har ju jag valt själv att inte skaffa det där barnet, så jag har inget att gnälla om... Min oro över att han inte vill och visar det så tydligt viftar han bort med att måste jag ha det där barnet så får han väl "offra sig" och att han aldrig skulle bete sig illa oavsett om barnet är önskat eller ej. Men inte kan man väl helt kallt föda ett barn till världen med de förutsättningarna? Det är ju som upplagt för katastrof... Ett barn innebär ju en enorm påfrestning på ett äktenskap, så man måste väl iaf båda två vilja till att börja med?
Någon här som har erfarenheter att dela med sig av?
Här är det snarare tvärt om. Jag är inte direkt överförtjust i ungar, men jag har tre som jag älskar högt och innerligt - andra ungar däremot... faktiskt inte min grej. Jag ville i grunden inte ha NÅGRA barn alls men maken ville ha ett fotbollslag. Så kan det också vara. Nu har jag dock sagt att ska han ha fler får han helt sonika byta fru - MIN kropp fixar inte fler graviditeter (sist var jag inte ens i matchen) medicinskt gör den det men jag klarar inte av att göra det förmodligen värsta jag varit med om en fjärde gång.
2
Här är det snarare tvärt om. Jag är inte direkt överförtjust i ungar, men jag har tre som jag älskar högt och innerligt - andra ungar däremot... faktiskt inte min grej. Jag ville i grunden inte ha NÅGRA barn alls men maken ville ha ett fotbollslag. Så kan det också vara. Nu har jag dock sagt att ska han ha fler får han helt sonika byta fru - MIN kropp fixar inte fler graviditeter (sist var jag inte ens i matchen) medicinskt gör den det men jag klarar inte av att göra det förmodligen värsta jag varit med om en fjärde gång.
Tänk så olika det kan vara... Jag älskar barn, har alltid gjort det... Jobbar med barn och vill aldrig att småbarnstiden ska ta slut. Gubben är som dig, snäll och välmenande och en engagerad förälder, men föredrar annars barnfria miljöer... Och han ser fram emot att barnen växer till sig och vi får mer tid för vuxenliv. Det är svårt att kompromissa när man är så totalt olika... Man kan ju inte mötas halvvägs och skaffa bara en liiiiiten unge, som stör vuxenlivet i litet lagom omfattning... Det är ju the whole package som gäller, eller inget alls :/
3
Tänk så olika det kan vara... Jag älskar barn, har alltid gjort det... Jobbar med barn och vill aldrig att småbarnstiden ska ta slut. Gubben är som dig, snäll och välmenande och en engagerad förälder, men föredrar annars barnfria miljöer... Och han ser fram emot att barnen växer till sig och vi får mer tid för vuxenliv. Det är svårt att kompromissa när man är så totalt olika... Man kan ju inte mötas halvvägs och skaffa bara en liiiiiten unge, som stör vuxenlivet i litet lagom omfattning... Det är ju the whole package som gäller, eller inget alls :/
Hejsan! Förstår att ert dilemma inte är lätt... Finns det ingen typ familjerådgivning som ni kan vända er till för att få prata igenom det hela med hjälp av någon opartisk? Enligt min erfarenhet brukar det vara väldigt givande. Annars rent personligt kan jag tycka att din man får ta och bestämma sig. Bestämmer man att försöka skaffa ett till barn (vare sig det är för din skulle eller för någon annan anledning) så får han ju hålla sig till de, inte göra det under protest!!!
Sedan undrar jag om du tittat på distans utbildningar? Finns ju massor!!! Antingen kan man läsa helt på distans eller träffas en gång i månaden. Jag läser till ateljerista (bildpedagog för förskolan) på högskoan i gävle och det är helt galet roligt!!!
Hoppas att ni hittar en bra lösning!
4
Hejsan! Förstår att ert dilemma inte är lätt... Finns det ingen typ familjerådgivning som ni kan vända er till för att få prata igenom det hela med hjälp av någon opartisk? Enligt min erfarenhet brukar det vara väldigt givande. Annars rent personligt kan jag tycka att din man får ta och bestämma sig. Bestämmer man att försöka skaffa ett till barn (vare sig det är för din skulle eller för någon annan anledning) så får han ju hålla sig till de, inte göra det under protest!!!
Sedan undrar jag om du tittat på distans utbildningar? Finns ju massor!!! Antingen kan man läsa helt på distans eller träffas en gång i månaden. Jag läser till ateljerista (bildpedagog för förskolan) på högskoan i gävle och det är helt galet roligt!!!
Hoppas att ni hittar en bra lösning!
Hej! tack för ditt svar Jo vi har kopplat in familjerådgivning nu och gått ett par månader. På något vis tycker jag inte vi berör de sprängande punkterna där, förutom i inledningssamtalet där hon tog reda på vad som var problemet. En hel ofantlig massa tid har istället lagts på att kartlägga våra mkt olika uppväxter... hans trygg och perfekt på alla vis, min kaotisk och ångestfylld. Gör ingen som helst nytta för mig då jag redan gått i diverse terapier och jobbat med mig själv. Jag vet precis vem jag är och varför och har brutit det förflutnas makt... Jag blir frustrerad som sjutton av terapin för jag tycker hela diskussionen går som katten kring het gröt. Tycker bara det hela ger gubben en helt oförtjänlig respit från sakfrågorna... Gräva i gamla bekymmer så slipper man ta tag i de nya, så kanske de försvinner av sig själv under tiden... typ. Nånå, den som lever får se. Ang. utbildning så har jag svårt att hitta ngt jag vill gå som inte kräver att jag kan ta mig på träffar till ställen som jag inte kan ta mig till... inte utan barnvakter mm som vi inte har tillgång till iaf. Gubben reser mycket i sitt arbete och vi har ingen som kan komma och ge oss ett handtag. Dessutom är arbetsmarkanden högst begränsad där vi bor. Finns inte mycket att välja på. Svågerpolitiken råder å det bestämdaste. Man anställer folk man känner väl genom släktband osv. Att jag lyckats få jobb nu beror enkom på att just den arbetsrollen är reglerad enligt lag. Jag hade bäst "papper" och alltså blev jobbet mitt. Hade de kunnat hade de säkerligen anställt dottern till någon barndomsvän eller liknande istället. Så jag kan alltså inte bara "välja vad jag vill bli" om vi tänker bo kvar här, utan måste även ta det magra utbudet av yrken och svågerpolitiken i beräknande... plus att dessa sk distansutbildningar oftast inte kan bedrivas helt på distans, vilket är ett måste för mig. Nä, jag har nog insett att ska vi bo här måste jag lära mig vara tillfreds med saker o ting precis som de är... Då tycker jag att jag baske mig är värd att åtminståne få förverkliga en av mina drömmar och förlänga tiden som småbarnsförälder ytterligare några år... Det skulle vara värt resten liksom. Val måste man göra här i livet. Man kan inte få allt, eller det är iaf inte särskilt klokt att sträva efter allt på flera olika spår samtidigt. Jag väljer en baby i första hand, självförverkligande i andra hand... Gubben väljer att allt ska vara precis om det är nu, inga förändringar öht :/ och jag tror tyvärr han på något omedvetet plan försöker förhala allt beslutsfattande tills jag gett upp och anpassat mig till rådande omständigheter. Om terapeuten kunde ägna sig åt DET istället för att rota 20 år tillbaka i tiden skulle vi komma någonvart...
5
Hej! tack för ditt svar Jo vi har kopplat in familjerådgivning nu och gått ett par månader. På något vis tycker jag inte vi berör de sprängande punkterna där, förutom i inledningssamtalet där hon tog reda på vad som var problemet. En hel ofantlig massa tid har istället lagts på att kartlägga våra mkt olika uppväxter... hans trygg och perfekt på alla vis, min kaotisk och ångestfylld. Gör ingen som helst nytta för mig då jag redan gått i diverse terapier och jobbat med mig själv. Jag vet precis vem jag är och varför och har brutit det förflutnas makt... Jag blir frustrerad som sjutton av terapin för jag tycker hela diskussionen går som katten kring het gröt. Tycker bara det hela ger gubben en helt oförtjänlig respit från sakfrågorna... Gräva i gamla bekymmer så slipper man ta tag i de nya, så kanske de försvinner av sig själv under tiden... typ. Nånå, den som lever får se. Ang. utbildning så har jag svårt att hitta ngt jag vill gå som inte kräver att jag kan ta mig på träffar till ställen som jag inte kan ta mig till... inte utan barnvakter mm som vi inte har tillgång till iaf. Gubben reser mycket i sitt arbete och vi har ingen som kan komma och ge oss ett handtag. Dessutom är arbetsmarkanden högst begränsad där vi bor. Finns inte mycket att välja på. Svågerpolitiken råder å det bestämdaste. Man anställer folk man känner väl genom släktband osv. Att jag lyckats få jobb nu beror enkom på att just den arbetsrollen är reglerad enligt lag. Jag hade bäst "papper" och alltså blev jobbet mitt. Hade de kunnat hade de säkerligen anställt dottern till någon barndomsvän eller liknande istället. Så jag kan alltså inte bara "välja vad jag vill bli" om vi tänker bo kvar här, utan måste även ta det magra utbudet av yrken och svågerpolitiken i beräknande... plus att dessa sk distansutbildningar oftast inte kan bedrivas helt på distans, vilket är ett måste för mig. Nä, jag har nog insett att ska vi bo här måste jag lära mig vara tillfreds med saker o ting precis som de är... Då tycker jag att jag baske mig är värd att åtminståne få förverkliga en av mina drömmar och förlänga tiden som småbarnsförälder ytterligare några år... Det skulle vara värt resten liksom. Val måste man göra här i livet. Man kan inte få allt, eller det är iaf inte särskilt klokt att sträva efter allt på flera olika spår samtidigt. Jag väljer en baby i första hand, självförverkligande i andra hand... Gubben väljer att allt ska vara precis om det är nu, inga förändringar öht :/ och jag tror tyvärr han på något omedvetet plan försöker förhala allt beslutsfattande tills jag gett upp och anpassat mig till rådande omständigheter. Om terapeuten kunde ägna sig åt DET istället för att rota 20 år tillbaka i tiden skulle vi komma någonvart...
Min tanke är också att ni skulle försöka hitta någon rådgivare att tala igenom alltsammans med. Både frågan om var ni ska bo och frågan om barn är stora saker som är helt avgörande för er framtid. Självklart har ni både funderat och pratat mycket om det, men det låter som om ni kan ha fastnat. Att få hjälp att vända och vrida på det av någon utomstående är nog bra. Kolla med kommunen. De kan ha familjerådgivare.
Sen kan jag också tycka att han får bestämma sig och stå för sitt beslut! Men kanske är det för svårt...? Isåfall är det kanske helt rätt att ta hjälp.
6
Min tanke är också att ni skulle försöka hitta någon rådgivare att tala igenom alltsammans med. Både frågan om var ni ska bo och frågan om barn är stora saker som är helt avgörande för er framtid. Självklart har ni både funderat och pratat mycket om det, men det låter som om ni kan ha fastnat. Att få hjälp att vända och vrida på det av någon utomstående är nog bra. Kolla med kommunen. De kan ha familjerådgivare.
Sen kan jag också tycka att han får bestämma sig och stå för sitt beslut! Men kanske är det för svårt...? Isåfall är det kanske helt rätt att ta hjälp.
Tack för ditt svar Det är ju inte helt fel att få rådet att söka familjerådgivning, för då får jag ju bekräftat att vi är på rätt spår iaf Ja jag tycker också att gubben faktiskt är skyldig att STÅ för någonting 1) Nej jag vill verkligen inte ha ett barn till så vi flyttar för din skull eller 2) Jag vill verkligen inte flytta, så vi skaffar ett barn så du kan få större möjlighet att trivas med livet 3) Nej jag tänker varken skaffa barn eller flytta och jag bryr mig inte om hur det påverkar dig.
Om jag bara kan få tag i hans konturer och ett tydligt ställningstagande så kan jag sedan ta mina beslut, lika tydligt. Min rädsla är att han kanske i all hemlighet är inne på alternativ 3... och bara låtsas att han vill hitta en lösning för att han inte kan med att säga det rakt upp och ner... men då vill jag iaf VETA det helt säkert. Inte för att kunna hota och ställa ultimatum, utan för min egen skull...
8
Tack för ditt svar Det är ju inte helt fel att få rådet att söka familjerådgivning, för då får jag ju bekräftat att vi är på rätt spår iaf Ja jag tycker också att gubben faktiskt är skyldig att STÅ för någonting 1) Nej jag vill verkligen inte ha ett barn till så vi flyttar för din skull eller 2) Jag vill verkligen inte flytta, så vi skaffar ett barn så du kan få större möjlighet att trivas med livet 3) Nej jag tänker varken skaffa barn eller flytta och jag bryr mig inte om hur det påverkar dig.
Om jag bara kan få tag i hans konturer och ett tydligt ställningstagande så kan jag sedan ta mina beslut, lika tydligt. Min rädsla är att han kanske i all hemlighet är inne på alternativ 3... och bara låtsas att han vill hitta en lösning för att han inte kan med att säga det rakt upp och ner... men då vill jag iaf VETA det helt säkert. Inte för att kunna hota och ställa ultimatum, utan för min egen skull...
Sluta med p-pillrena och prata inte mer om det, ni har nästan pratat sönder hela saken redan. Din man är skraj av nån manlig anledning men han kommer att älska sitt nästa barn lika mycket som de andra.
9
Sluta med p-pillrena och prata inte mer om det, ni har nästan pratat sönder hela saken redan. Din man är skraj av nån manlig anledning men han kommer att älska sitt nästa barn lika mycket som de andra.
Haha tack för ditt svar Det var otroligt uppfriskande o right to the point! Jag är en typisk "grubblare" som tänker sönder allt... och jag tror DET skrämmer slag på gubben om inte annat
10
Haha tack för ditt svar Det var otroligt uppfriskande o right to the point! Jag är en typisk "grubblare" som tänker sönder allt... och jag tror DET skrämmer slag på gubben om inte annat
Jag kan väl säga att jag är hyfsat less på att vara hemma med små barn 24/7, går snart in på tredje året av den varan... Så på så sätt längtar jag tills att de blir större. Samtidigt - jag vill inte ha någon av dem ogjorda. Vuxebliv betyder nog olika - för mig just nu är det att få gå på toaletten, ensam med dörren stängd och låst i 30 sekunder...
13
Jag kan väl säga att jag är hyfsat less på att vara hemma med små barn 24/7, går snart in på tredje året av den varan... Så på så sätt längtar jag tills att de blir större. Samtidigt - jag vill inte ha någon av dem ogjorda. Vuxebliv betyder nog olika - för mig just nu är det att få gå på toaletten, ensam med dörren stängd och låst i 30 sekunder...
Ja de där allra första åren med nattvak och armarna ständigt fulla med babyhull är ganska slitiga... särskilt om han har tätt mellan barnen, som vi hade med no 2 och 3. Vi har kommit till det stadiet nu då man FÅR gå på toa ensam, sova rimligt ostört om nätterna och till och med ta en dush... Visst är det ganska skönt, så samtidigt som jag bävar för tomheten om några år så förstår jag gubben som inte vill "börja om från början" igen... Jag njuter så ofantligt av mina barn nu att jag sörjer när jag tänker mig att de växer upp... På den här gudsförgätna platsen där vi befinner oss är de det enda jag bryr mig om. Det blir väldigt tomt sedan...
14
Ja de där allra första åren med nattvak och armarna ständigt fulla med babyhull är ganska slitiga... särskilt om han har tätt mellan barnen, som vi hade med no 2 och 3. Vi har kommit till det stadiet nu då man FÅR gå på toa ensam, sova rimligt ostört om nätterna och till och med ta en dush... Visst är det ganska skönt, så samtidigt som jag bävar för tomheten om några år så förstår jag gubben som inte vill "börja om från början" igen... Jag njuter så ofantligt av mina barn nu att jag sörjer när jag tänker mig att de växer upp... På den här gudsförgätna platsen där vi befinner oss är de det enda jag bryr mig om. Det blir väldigt tomt sedan...
Ja och jag tror att de som tvekar tror att det finns nåt sätt där man kan planera så att allt blir perfekt men det är ju omöjligt, det krånglar lika mycket när man planerat saker och ting som när man inte gör det
17
Ja och jag tror att de som tvekar tror att det finns nåt sätt där man kan planera så att allt blir perfekt men det är ju omöjligt, det krånglar lika mycket när man planerat saker och ting som när man inte gör det
Men det kommer ju att inträffa förr eller senare hur än du snor dig, eller hur? Oavsett hur många ungar man än som kvinna får om man lever "normallångt" liv kommer barnen onekligen att växa upp och flytta ifrån en och man får hitta en annan sysselsättning förr eller senare. Samtidigt är det ju ingenting som säger att bara för att barnen flyttar ut får man inte ha någon som helst kontakt med dem...
19
Men det kommer ju att inträffa förr eller senare hur än du snor dig, eller hur? Oavsett hur många ungar man än som kvinna får om man lever "normallångt" liv kommer barnen onekligen att växa upp och flytta ifrån en och man får hitta en annan sysselsättning förr eller senare. Samtidigt är det ju ingenting som säger att bara för att barnen flyttar ut får man inte ha någon som helst kontakt med dem...
Javisst är det så, och det är precis som det ska Det är bitterljuvt att se sina barn växa och frodas, men tänk vad jobbigt om de INTE växte upp och blev självständiga en dag! Jag ser det mer som att man kan ha kul medans det varar... Varför inte skaffa en till och förlänga det härliga litet till, särskilt nu när förutsättningarna är perfekta (förutom att gubben inte vill då, vilket iofs är den viktigaste förutsättningen). Vi har ekonomin, tiden, utrymmet... och jag har ett fast jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten... När vi fick de tre barn vi har var allt mer "hej kom o hjälp mig" på olika vis med studier, stora flyttar och annat... Den här gången skulle jag äntligen få njuta av att ha lugn och ro runt mig när jag föder ett nytt liv till världen. Jag skulle vilja uppleva det en gång... Nu har jag väl iofs kommit över den där känslan att jag "måste" annars blir mitt liv inte komplett. Den känslomässiga stormen trillade jag in i eftersom jag var helt inställd på en baby och plötsligt fick den planen bortryckt. Men jag tycker det är synd att inte ta chansen nu att få uppleva något så underbart... Sedan är jag nog en gång för alla klar med kapitlet "småbarnsår" och redo att gå vidare... Annars får jag rycka upp mig och göra något åt saken, men jag kan ju omöjligt veta NU hur det känns DÅ, utan får nog vackert lämna framtiden åt just framtiden
20
Javisst är det så, och det är precis som det ska Det är bitterljuvt att se sina barn växa och frodas, men tänk vad jobbigt om de INTE växte upp och blev självständiga en dag! Jag ser det mer som att man kan ha kul medans det varar... Varför inte skaffa en till och förlänga det härliga litet till, särskilt nu när förutsättningarna är perfekta (förutom att gubben inte vill då, vilket iofs är den viktigaste förutsättningen). Vi har ekonomin, tiden, utrymmet... och jag har ett fast jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten... När vi fick de tre barn vi har var allt mer "hej kom o hjälp mig" på olika vis med studier, stora flyttar och annat... Den här gången skulle jag äntligen få njuta av att ha lugn och ro runt mig när jag föder ett nytt liv till världen. Jag skulle vilja uppleva det en gång... Nu har jag väl iofs kommit över den där känslan att jag "måste" annars blir mitt liv inte komplett. Den känslomässiga stormen trillade jag in i eftersom jag var helt inställd på en baby och plötsligt fick den planen bortryckt. Men jag tycker det är synd att inte ta chansen nu att få uppleva något så underbart... Sedan är jag nog en gång för alla klar med kapitlet "småbarnsår" och redo att gå vidare... Annars får jag rycka upp mig och göra något åt saken, men jag kan ju omöjligt veta NU hur det känns DÅ, utan får nog vackert lämna framtiden åt just framtiden
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Jo vi har kopplat in familjerådgivning nu och gått ett par månader. På något vis tycker jag inte vi berör de sprängande punkterna där, förutom i inledningssamtalet där hon tog reda på vad som var problemet. En hel ofantlig massa tid har istället lagts på att kartlägga våra mkt olika uppväxter... hans trygg och perfekt på alla vis, min kaotisk och ångestfylld. Gör ingen som helst nytta för mig då jag redan gått i diverse terapier och jobbat med mig själv. Jag vet precis vem jag är och varför och har brutit det förflutnas makt... Jag blir frustrerad som sjutton av terapin för jag tycker hela diskussionen går som katten kring het gröt. Tycker bara det hela ger gubben en helt oförtjänlig respit från sakfrågorna... Gräva i gamla bekymmer så slipper man ta tag i de nya, så kanske de försvinner av sig själv under tiden... typ. Nånå, den som lever får se. Ang. utbildning så har jag svårt att hitta ngt jag vill gå som inte kräver att jag kan ta mig på träffar till ställen som jag inte kan ta mig till... inte utan barnvakter mm som vi inte har tillgång till iaf. Gubben reser mycket i sitt arbete och vi har ingen som kan komma och ge oss ett handtag. Dessutom är arbetsmarkanden högst begränsad där vi bor. Finns inte mycket att välja på. Svågerpolitiken råder å det bestämdaste. Man anställer folk man känner väl genom släktband osv. Att jag lyckats få jobb nu beror enkom på att just den arbetsrollen är reglerad enligt lag. Jag hade bäst "papper" och alltså blev jobbet mitt. Hade de kunnat hade de säkerligen anställt dottern till någon barndomsvän eller liknande istället. Så jag kan alltså inte bara "välja vad jag vill bli" om vi tänker bo kvar här, utan måste även ta det magra utbudet av yrken och svågerpolitiken i beräknande... plus att dessa sk distansutbildningar oftast inte kan bedrivas helt på distans, vilket är ett måste för mig. Nä, jag har nog insett att ska vi bo här måste jag lära mig vara tillfreds med saker o ting precis som de är... Då tycker jag att jag baske mig är värd att åtminståne få förverkliga en av mina drömmar och förlänga tiden som småbarnsförälder ytterligare några år... Det skulle vara värt resten liksom. Val måste man göra här i livet. Man kan inte få allt, eller det är iaf inte särskilt klokt att sträva efter allt på flera olika spår samtidigt. Jag väljer en baby i första hand, självförverkligande i andra hand... Gubben väljer att allt ska vara precis om det är nu, inga förändringar öht :/ och jag tror tyvärr han på något omedvetet plan försöker förhala allt beslutsfattande tills jag gett upp och anpassat mig till rådande omständigheter. Om terapeuten kunde ägna sig åt DET istället för att rota 20 år tillbaka i tiden skulle vi komma någonvart...
