Om du finns på riktigt måste jag säga att du överträffar precis allt jag har läst här under alla år.
Du dumpar dina barn, utsätter dem för akuta hälsorisker och så rantar du efter en karl som behandlar dig som skit.
Din analys är att du oroar dig för ägandet av micron.
Jag hoppas innerligt att dina barn har en bra pappa.
livet är för kort för att slösas bort!
Jag tänker så här, antingen är det en lite udda attentionseeker som hittar på en berättelse för att åtminstone någonstans i livet få en reaktion. Sånt händer och det är kanske lite fånigt men man kan ju förvisso låta bli att läsa. Vi hade en sådan på en lista jag var med på för ett par år sedan, han hade en fyra-fem olika identiteter som sinsemellan hade väldigt intrikata och fantasifulla liv. Roligast var när identiteterna hade diskussioner, där någonstans tappade han väl greppet totalt och började virra ihop det *s*. Och egentligen, varför inte? Om livet är så innehållslöst att man måste få uppmärksamhet genom att hitta på något så kan man ju inte annat än att tycka synd om personen.
Alternativ två är att personen faktiskt finns på riktigt och även om det för en standardfuntad förälder verkar uppåt väggarna osannolikt så kan jag definitivt säga att den föräldratypen existerar. Oerhört jag-koncentrerad, hakar upp sig på fullständigt oväsentliga detaljer (micron...please), många logiska glapp och ffa, ser inte själv att h*n genom sitt agerande väljer bort sina barn. Har man tur finns det, precis som du skriver, en annan förälder med lite smartare prioriteringar och det kan gå rätt bra för ungarna i alla fall, i annat fall brukar någon skola till slut reagera men då har det gått ganska långt.
På tolv år i jobbet kan jag inte komma på en enda av dessa föräldrar som självmant ändrat på sig eller ens fattat vitsen med att göra det men å andra sidan kanske de inte riktigt haft grundförutsättningar att kunna göra det heller.
Hoppas på ettan
Hejja! :-) Bra skrivet! Själv har jag ju också ifrågasatt hur mycket verklighet det faktiskt ligger bakom detta, om hon verkligen finns på riktigt eller om det är någon som sitter och fnissar halvt ihjäl sig åt våra krumbukter, eller någon som hummande sitter och funderar över våra kommentarer i hur det här med "forum" fungerar i undersökningssyfte till nån avhandling, eller kanske en författare som söker uppslag till nya idéer och då borde det ju finnas lite där att välja bland! Men det är en sorglustig historia alltså - jag har aldrig varit med om nåt liknande "fall", inte ens i närheten faktiskt om jag tänker efter.
...att det finns ett snack som heter fysisk och psykisk misshandel (under Stödgrupper tror jag) och om människan finns på riktigt bör hon gå dit in. Det är i alla fall inget styvfamiljsproblem....
Jag kommer inte att svara i fler trådar vad gäller den här människan.
Jag blir både arg och ledsen av att läsa det ni skriver. ATt jag sitter och hittar på saker.. Har inte ens ord till det.
Tror ni på fullaste allvar att det avr så här från början? Nej, det har kommit mer och mer att han visar vart skåpet ska stå, att det är han som karl som bestämmer.
Nr jag sedan sa på allvar att det räcker, då skedde en drastisk förändring, han började vara go, snäll och rar.. Jag frågade varför han sagt att jag inte klarar av det ena med det tredje, varför han sagt att mina barn har något fel i hjärnan, varför han inte ser sitt hus som mitt hem också.
När jag ställer dessa frågor blir han irriterad och säger "Men dra inte upp det där, vi lever i nuet, glöm det där".
Men jag kan inte glömma, möjligen för dagen, men när kommer nästa gång?
Idag hade vi varit och handlat inför jul, han körde bilen och jag höll på att skriva ett sms då jag ser hur det blixtrar till.. fartkamera..
När vi kommer hem så är han vansinnig, spottar på bilen och ska sparka mot kofångaren..
Jag sa inget först, men eftersom att det bara fortsatte, han malde på var så arg och irriterad, så slog jag knytnäven i diskbänken och sa "NU räcker det!"
Då minsann säger han argt "Hörrö du! Så där uppför man sig INTE i MITT hem! Är det förstått!?"
Jag tittar på honom och frågar om han tycker att han beter sig bra som spottar på bilen och ska sparka in kofångaren..?
Han svarar "Jag gör VAD jag VILL med MINA bilar och i MITT hus!"
Jag känner sådan ilska så jag skriker ut att jag lämnar detta, jag vill ha ett lugnt och tryggt liv inte något sådant här tok!
Då går han efter mig och säger "Stick då! Jag slänger ut dina saker!"
Sedan blir han ångerfull och säger "Men inte vill jag att du ska flytta heller"..
Så här går det på.. vecka efter vecka..
Han säger att han är trött och därför blir han arg och grinig..
Så ni får tro vad ni vill.. allt detta sker i verkliga livet för mig.
Och det där ni drar upp om micron och kaffebryggaren - jag förstår inte, jag försökte ge er en förklaring, ett sammanhang, hur han ser på det hela - jag brukar hans bilar, då skall han ha ersättning för det, ungefär som om jag skulle hyra mig en bil. Men ersättningen skall han ha OM det tar slut OM det är jag som vill gå.
Ena stunden vill jag bara härifrån och nästa stund känner jag "men det kanske inte är så illa ändå.. alla andra kanske har likadant, kanske jag som överdriver, kanske jag borde tolerera mer och inte vara så deprimerad och fundersam hela tiden.."
Det kallas psykisk misshandel, och om det pågått vid upprepade tillfällen så heter brottsrubriceringen KVINNOFRIDSKRÄNKNING men det ingår i ett normalt mönster att man efter att ha levt med en sådan man i ett tag tappar känslar för vad som är rimligt, och ser det mesta som normalt. Därför är det inte heller så himla lätt att bryta upp.
Lever man ihop är det INTE normalt att man drabbas av något slags straffavgift när/om förhållandet tar slut, t.ex. att du då får betala i efterskott för boende, bil, presenter, whatever.
Kvinnojourer, mödravårdscentraler osv kan hjälpa dig ur din situation.
Jag dömer dig inte, men jag vet genom många vänner och släktingar att man kan förlora verklighetsförankringen rättså snabbt under såna omständigheter.
Men vi säger ju för i h-e att det INTE är normalt att ha det som ni har det!! Gång efter annan säger vi samma sak. Det spelar ingen roll hur många galna händelser och omständigheter du rapar upp - INGENTING av det du beskriver är normalt.
Ta ditt jävla ansvar som förälder och människa och gå därifrån!
Lite förvånad blir jag, Emlien. Att du svarar, det tycker jag är trevligt. Annars är jag inte förvånad, det fortsätter precis i gamla invanda mönster.
Skulle inte förvåna mig om han skyllde på dig när det gäller fartkameran (eftersom du är så noga med att påpeka att du satt och skrev sms). Gissar att han skrek att DU borde väl sett kameran och sagt till honom...? Ett sånt förhållande har jag levt i iaf, och jag räknar sånt som en form av psykisk misshandel. Till slut börjar man nämligen tvivla på sig själv och tro att han har rätt...
men VARFÖR stannar du då ?
älskar du honom ? älskar han dej ??
Tycker du att det liksom är såhär du vill leva och ha det ?
Ja och jag blir oroligt illa berörd och ledsen av att läsa hur du låter honom behandla dig och dina barn. Och som du skriver "detta är din verklighet"! Ja även dina barns verklighet! Hur känner du för det egentligen, det är ju det de flesta inte förstår och reagerar på! Du väljer bort dina barn och fortsätter reagera och må dåligt över hur han är mot dig.. I min värld är detta ofattbart och jag tycker bara synd om barnen som drabbas och kommer formas av detta.
du sitter där du sitter. Tar mig friheten att lägga upp en länkt som jag fått av nån med koll
http://www.alltforforaldrar.se/snack...ghlight=emlien
Kolla datumet på det inlägget. Något nytt? Blev det bättre? Tror inte det va.. och har jag uppfattat det hela rätt så hade det redan där gått ca 3å.. således har du haft exakt samma funderingar sedan 2006 och DÅ kan du inte rimligen varit fullt så illa däran?
Det är INGEN här som vill dig illa. tvärtom. Men för alla som läser här så lever du i ett fullständigt orimligt och vidrigt förhållande. Det är inte normalt för två öre och det är den sunda kvinnan som finns långt inuti dig som protesterar. OCH hon har rätt.
Lyd dina instinkter.
Inse att det är HONOM det är fullständigt fel i huvudet på. Inte på dig.
vid det här laget är det troligen försent att få tillbaka förtroendet från dian barn. Men ni kan skapa en ny relation en annorlunda, men sundare än den där bindningen du har till din sambo
Bara måste...... allt....
Fast ursäkten "Alla andra kanske har det likadant?" kan du ju inte bruka längre för att vara passiv, massor av människor har berättat att er hemsituation inte är normal.
Säger som någon ovan, du NÄMNER INTE ens dina barn. Det handlar bara om dig och din situation hela tiden. Och det är ändå jul nu, att fira jul utan sina barn borde vara det som känns mest för en mamma nu. "Varav hjärtat är fullt talar munnen", heter det. Det är väldigt talande att du nämner dina barn så pass sällan som du gör.
Vem du än är så sitter du mitt i natten när det varit julafton och tuggar samma mos igen. Detta med att träffa en psykolog känns väldigt klokt oavsett vem du är IRL. Påhitt eller inte, klart man tycker synd om dig och skulle önska dig ett roligare liv.
Det har du så rätt i. Han malde på att jag bara sitter med mobilen i handen och kan inte ens se om han körde för fort. Han själv satt och pratade i sin mobiltelefon och kollade tydligen inte själv hur fort han körde MEN det borde ju jag åtminstone ha gjort!
Han ansåg såklart att jag borde haft mer koll. Ja jag har kol på min hastighet när JAG kör bil, men tydligen inte han själv.
Dessutom brukade han bilen som är avställd och oförsäkrad..
Jag vet att det inte är mitt ansvar, och jag bad inte om ursäkt denna gång, utan sa bara att jag körde inte bilen, utan föraren själv måste vara skärpt och ha koll på vad som sker, oavsett om restrande passagerare i bilen lyssnar på radio, sover eller leker med mobilen.
Så jag retade förmodligen upp honom i det jag sa, därför skulle han sparka kofångaren och säkert därför han spottade på bilen.
Svar på dina frågor:
Älskar jag honom? Jag tycker om honom, men det där förtroendet, den riktiga kärleken som en gång fanns, bryts sakta men säkert inom mig. Jag kan inte ens fantisera om att han skulle vara min äkta hälft, nej.
Älskar han mig? Jag vet inte, kan bara lyssna till det han säger. Han säger att jag är hans allt och att vi ska leva lyckliga tillsammans.
Vill jag leva så här? Nej, det känns inte bra att man bara timmar innan julafton bråkar allt man kan.
Att han ser sina bilar som det viktigaste i hans liv.
Att jag varenda gång "lånar" hans bil/bilar måste tänka på att dessa skall tvättas ordentligt efter varje körning (skojar inte), de ska vara kliniskt rena när de ställs i garaget. Åker barn med i bilen, skall de sätta sig på ett speciellt sätt så det inte blir smutsigt, det skall läggas tidningar på mattorna i baksätet, så att skorna inte ger mäsken eller att det dras in smuts.
Bilen skall parkeras långt bort från andra bilar, går inte detta så skall bilen parkeras snett, så att den blockerar andra från att ställa sig nära.
Nej jag tycker inte det är kul alls, knääpt möjligen. Han har ett stort kontrollbehov, han måste veta när jag åker, när jag kommer hem, vad andra gör, så att han vet, har kontroll på allt.
Ingen ska sätta sig på honom, ingen.
Som ytterligare ett exempel, han arbetar som arbetsledare och så kom han hem i förrgår och säger att en av de anställda som tydligen var gruppansvarig (dock under honom) kom och hade kritik, neg kritik mot min sambo.
Så när han kom hem säger han surt "Ingen kommer och ställer mig på plats, ingen! Nej! Han kommer inte få stanna kvar det ska jag se till att han får sparken omedelbart! Så talar man INTE till mig!"
Och så hånskrattade han för sig själv...
Han visar tydligt att det är han som är LEDAREN och alla lyssnar till honom.
Tyvärr så har han en så mesig chef (ägarens son) som inte vågar ta itu med saker, så han låter ju honom hålla på så här..
Ägaren själv vet förmodligen ingenting om vad som sker, då det är ett 20 tal arbetsledare på stället och runt 100 anställda.
