livet som ensamstående mamma

[Petrea]

Ursäkta att jag skriver om lite problem såhär på juldagen, men jag vill bara lufta mina tankar lite om det här att vara ensamstående mamma. Jag får nämligen lite skuldkänslor av att tänka att det är lite skönt att få rå mig själv en vecka (eller egentligen räcker bara några timmar). Skrev ju nedan om min arga marsipan. Här är det verkligen "broken cookie"-syndromet som pågår! Bland annat. det är också MYCKET vill/kan själv, vilket inte är SÅ jobbigt, bara när man gör/gjort något, och så skulle det göras själv, vilket gör att man ibland får backa ett eller två steg. Bra dock att han vill själv, för han har aldrig riktigt varit sån innan.

Det är också en dragkamp mellan viljor, hans och min, även om det är lugnt emellanåt. Samt att han vill vara nära mig hela tiden, och med på mycket av det jag gör, vilket gör att jag inte får så mycket egentid eller så mycket gjort.

Som sagt har jag skuldkänslor för att jag tycker det är skönt att vara ifred lite. Söker inte sympatier, vill mest bara skriva av mig.

Har ni tänkt på (det har ni säkert) vad konstigt det är egentligen. Man lever och umgås med en person som bara (i princip) lever i nuet, och inte tänker på eller vet att det och det kommer hända om en stund, eller i morgon, eller om en vecka. Och att man , samtidigt som man leker med personen, personen blir arg på en, men man måste hela tiden vara beredd på att trösta, hjälpa, lotsa personen genom alla svårigheter, fast man kanske är arg och trött. Man måste också tänka framåt, vi ska ju ha mat, göra olika saker, uppfostra och sätta upp gränser. Ja, det är väl det som är att vara förälder...;-) Lite lustigt är det dock tycker jag.

Jag är så avis på de som lever tillsammans med ens barns pappa. Vad skönt att dela glädjeämnen och svårigheter med någon....

[Fideli_76]

Har inte så mycket erfarenhet av att vara ensamstående mamma (bara de veckor min man är ute och reser, brukar jag skämta om)... men om man t ex läser Anna Wahlgren (ingen älskare av hennes metoder men tycker det är intressant att läsa olika vinklingar av barnuppfostran) så skriver hon precis samma sak... hon har ju varit ensamstående stor del av sina barns uppväxt och hon tycker också att den största sorgen med det är att inte ha någon att dela framförallt de dagliga glädjeämnena med.

Att man tycker det är skönt att få vara ifred lite är väl inte alls konstigt. Jag tycker precis samma... men det är en väldigt klängig ålder just nu känns det som... man har inte många sekunder för sig själv.

Tycker du är stark som kämpar på så bra i mot- och medvind som du gör. *Kram*

[Petrea]

Tusen tack för ditt fina svar. Det värmer och stärker. :-)

[mamma-66]

Du får gärna lufta dina tankar här på forumet. Vi finns här för varandra.
Jag har varit ensamstående och vet hur det kan vara. Tirian är precis som Johan. Vill vara nära mig hela tiden och det är fruktansvärt jobbigt. Jag blir helt slut av det och visst behöver man egentid. Undrar om det hade varit lättare om de haft syskon som de kunnat leka med? Och allt tar sån tid när de ska vara nära en hela tiden.

Du får tänka på att för de som lever med barnens pappor så är det inte alltid guld och gröna skogar hemma hos dem. Men visst är det en sorg när man inte kan hålla ihop familjen med mamma, pappa och barn?

[Petrea]

Tack för ditt svar, jag tyckte jag skrev lite väl frispråkigt kanske.

Näe, det är ju inte hallon alltid att vara i ett förhållande heller.

Då är det väl en liten fas de har nu.

[Wwena]

Det är INTE konstigt att man vill vara ifred ibland! För er som är ensamstående blir det nog väldigt intensivt de veckro ni har barnen, det ser jag hos mina ensamstående IRL-vänner också.

Även min David vill vara i närheten. Det går bra om pappa gör något väldigt konkret (leker med tågen tillsammans med honom, busar etc) men så fort det är antingen dags för softande (och de inte sitter vid TVn) så ska han sitta i mitt knä. Det kan väl hänga ihop med att han har sin dator hos mig och det är roligare att kolla på youtube (som är det enda den används till) på den än på pappas dator, där han inte har så bra kontroll på vad som visas. Fast det har varit så länge nu. Det är också väldigt spännande med matlagning, eller aktiviteter i köket öht. Eftersom det mestadels är jag som lagar mat hemma så är det förstås jag som får sällskap då... Och det kan bli lite trångt! Jag är allra helst själv när jag lagar mat eller har barnen ritandes etc vid köksbordet. Just det senare har funkat bra i alla fall en stund, när jag är själv med barnen och ska laga mat och de inte vill kolla på TV. Helst i kombination med att man sticker åt dem lite morötter.

Mamma står högst i kurs här, det är mycket "nej mamma ska!". Jag tror det är en period jag med.

Jag har STOR beundran för er som klarar att ro runt som föräldrar på egen hand. Jag tycker du verkar göra ett kanonjobb med Johan. Dina tankar om föräldraskap har slagit mig med...