Skrivet: 2011-12-27, 14:56
#1
För en vecka sen...
... föddes vår lilla Felicia, en helt ljuvlig varelse förstås
Vi åkte in på morgonen för bedömning av om det var tillräckligt moget för igångsättning. Efter en halvtimmes CTG-kurva och en undersökning tyckte läkaren att det var lite på gränsen, livmoderhalsen var fortfarande ganska lång. Men efter lite diskussion med barnmorska sa de att vi fick stanna och sätta igång förlossningen. Hon tyckte vi verkade angelägna, och dessutom har jag haft relativt snabba förlossningar de andra gångerna så risken för ett utdraget förlopp bedömdes inte som så stor.
Så efter lite väntan och en hel del stickande för att försöka få lite blod ur mig, satte de in en sorts ballong som skulle vidga livmoderhalsen. Det var väl någon gång kring mitt på dagen om jag minns rätt, för jag fick lunch strax efter. Sen kom de och drog i ballongen med jämna mellanrum tills den ploppade ut vid 2-3-tiden. Då var livmodertappen i princip utplånad och det var öppet ca 3 cm.
Bm tog hål på hinnorna för att förhoppningsvis få igång värkarbetet. Jag hade väl lite värkar från och till, men inte så regelbundna och absolut inte smärtsamma. Som lite molande mensvärk bara. Det blev inte så mycket mer heller, så efter ett par timmar satte hon in värkstimulerande dropp. Då kom värkarna tätare men gjorde fortfarande inte ont. Jag och maken satt och pratade i godan ro och läste i varsin bok, lite sådär lagom trivsamt
Efter någon halvtimme drog bm på lite mer dropp. Då var väl klockan runt 18, och först då började jag behöva andas genom värkarna. Nu kom de med två minuters mellanrum ungefär. Efter ett tak kände bm efter, och då var jag öppen 5 cm. Blev lite besviken, för då tänkte vi att det är ju en bit kvar och nu gjorde det rätt så ont. Så jag provade lustgasen, men insåg rätt snabbt varför jag brukar strunta i den - jag blev mest yr i huvudet men den gjorde inte mycket mot smärtan. Så jag tog bort den igen, föredrog att vara närvarande i värkarna.
Sen när jag tänkte att jag står inte ut mycket längre kände jag en krystvärk. "Nu kommer det!" hojtade jag, och bm fick bråttom att kalla in sin kollega och få upp fotstöden till mig. Hade nog egentligen tänkt försöka föda i mer upprätt ställning men orkade inte hålla på och ändra ställning då. Och sen på tredje krystvärken for hon ut, vårt lilla underverk. 2535 g, 46 cm och precis som sina syskon världens vackraste barn. Klockan var då 19.22, så förlossningen gick ju rätt fort ändå, och bara sista 1.5h var jobbig. Helt OK tycker jag
Nu har hon blivit en vecka gammal och väger drygt 100 g mer än sin födelsevikt, och vi njuter i stora drag av denna ljuvliga lilla människa.
Ha en god fortsättning på julen, och ta hand om era bebisar, i eller utanför magen!
