Tankar om Dop

[Frid_is]

Hej alla fina!
Nu är det mindre än en timme kvar till helg för min del - så skönt!
Den här veckan har känts lite lång så det ska bli riktigt mysigt med sömn, eller jag menar: helg!!

En tanke som jag går omkring med och försöker att inte tjata om hemma, är Dop.
Kommer ni att döpa ert barn?

Saken i vårt fall är såhär: Jag vill döpa i kyrkan
Mannen vill absolut inte döpa överhuvudtaget

Jag skulle inte kalla mig kristen på det sättet att jag vill gå i kyrkan på alla högtider osv. Men jag tycker att det är fint och mysigt i kyrkan. Och jag gillar ändå poängen med kyrkan och dess arbete. Plus traditionerna.
Och jag vill döpa mitt barn i svenska kyrkan.

Mannen min är, ja, ska man säga ateist? Han är emot religion över huvudtaget kan man säga. Han tror helt enkelt inte och förstår inte poängen med kyrkor och präster m.m. Inte en helt ovanlig inställning.

Frågan är hur hårt jag ska/vill/borde propsa på att jag vill döpa vårt gemensamma barn om några månader....
Eftersom jag själv inte är "JÄTTE" kristen men mannen är tydligt emot kanske jag borde respektera hans åsikt?
Samtidigt kan jag känna att det ju är en sån liten oskyldig grej - varför ska han va så emot?

Jag känner inget behov av att ha ett stort dop kalas med massa folk och att alla ska köpa presenter osv. Jag kan tänka mig att göra det i hemlighet till och med! Bara jag barnet och prästen. Typ. Om det skulle kännas bättre för mannen min. Men han är ju emot själva "tvinga in barnet i kyrkan" tanken. Så har jag iaf uppfattat det de gånger vi diskuterat saken...
Han gick ju med på att vi gifte oss i kyrkan för att jag ville det. Men han tycker att det räcker som uppoffring. :P Och det kan jag ju ändå nånstans förstå att han tycker. För hade det varit tvärtom, att jag hade fått ge mig och gifta mig borgelit så hade jag kanske känt att jag ville propsa mer på denna tradition istället?
För det är ju vad det är, det är en tradition.

Sen kommer ju säkert våra familjer (spec min) bli väldigt besviken om de inte får komma på dop. "Det ska ju va så" kommer dem nog att känna. Men det känner jag inte att jag tänker ta hänsyn till i den här frågan.
Nu är det ju jag, mannen och barnet som kommer i första hand... Fast såklart inte i den ordningen.

[helly_h]

Hej

Vi har bestämt oss för att ha ett dop hemma,eller ja- i en trädgård på Öland blir det
Det kanske inte känns lika kyrkligt för din man?
Då blir det ju inte så mycket högmässa av det hela.

Vi gör det dels av tradition, dels en anledning till att samla släkt och vänner från olika delar av landet (vi bor i Gbg men jag kommer från Öland)
Barnet kan ju sedan välja om h*n vill gå ut svenska kyrkan.

Lycka till vännen!
Kram

[Miserere]

Hej!

Intressant fråga...

Vi är kristna och vill döpa "Skorpan".
När jag läser ditt inlägg tänker jag att ni kanske inte ska döpa ert barn med tanke på att din man är så emot det. Främst tänker jag då på att han i princip måste stå och ljuga på frågan som ställs till föräldrarna vid dopet: "Vill ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?"
Samtidigt verkar dopet viktigt för dig... Jag vet faktiskt inte om man kan göra så att bara du (och barnet, förstås) är med på dopet. Kolla med någon präst. Man kan ställa frågor på www.svenskakyrkan.se

Att döpas i Svenska kyrkan innebär att man också blir medlem. Är det det din man inte vill att barnet ska bli?

Ja, det är svårt när man har olika åsikter. Ibland blir jag förvånad över hur starkt ateister/icke religiösa människor reagerar på vissa saker. Tänker t ex på debatterna som varit ang. julavslutningar i kyrkan då ateister (som då inte tror på Gud) protesterar högljutt mot bön och välsignelse. Jag förstår inte hur detta kan vara så farligt när man ändå inte tror på böner mm.

Det var ett sidospår... Få se vad andra råder dig till :-)

[isa-lisa]

Det här är en intressant grej!

Vi höll på ungefär som du och din man med vårt första barn; jag är inte religiös men uppvuxen mitt i bibelbältet (småländska höglandet....) där kyrkan stod för många fritidsaktiviteter etc. Vi hade fem kyrkor på dryga 2000 invånare! För mig står kyrkan för något gott, inte minst deras omfattande sociala arbete. Men jag förstår och inser att alla inte tänker eller känner så, och att själva religionen kan vara påtvingad, trångsynt och stelbent. Min sambo är naturvetare ut i fingerspetsarna och tror inte på någon gud alls

Vi velade väldigt mycket fram och tillbaka om dop. Vi ville ha någon sorts ceremoni, ett välkomnande av vår dotter för släkten men visste inte hur det skulle gå till. Vi var på vänners namngivningsfest för deras son i samma veva, där alla fick stå i kö för att "knäböja" en och en vid den nya lilla familjen som satt i en soffa, och önska grabben lycka till i livet liksom... :/ Vi har också vänner som helt struntat i dop/namngivning/välkomstfest/whatever för de har tyckt att det varit helt oviktigt.

Sedan började vi tänka på och prata om traditioner, hur få "riter" vi har kvar idag och att ett dop trots allt fungerar som en länk tillbaka i tiden, i släkten. Ett tillfälle att samlas, och samlas runt något väldigt fint - ett nytt litet barn.

Så i slutänden blev det dop i kyrkan, dock med sambons fingrar i kors vid trosbekännelsen Efteråt samlades vi hemma hos oss och åt tillsammans och hade en fantastiskt trevlig fest, och jag tror att ingen pratade om religion ö h t.

När vår andra dotter föddes tänkte vi mer att det kändes konstigt att ha döpt Signe men inte skulle döpa Astrid, så det gick av bara farten. Dock kom prästen hem till oss och pratade om hur vi ville ha dopet, och hon var mycket bra och förstående inför att vi var "tvivlare", typ.

Jag känner inte att vi har tvingat in våra barn i en religion genom dopet. Visst, jag hör folk säga att "de ska få välja själva" men vi tar ju å andra sidan beslut för dem varje dag över deras huvuden...

Jag tänker däremot inte ha några som helst synpunkter på om de vill konfirmeras eller inte, då ska de ju enligt traditionen bekräfta sin tro från dopet men DÅ anser jag att det är helt deras egna beslut. Jag tvekade själv att konfirmeras men blev övertalad "för mormors skull" och "för att det alltid varit så"... :/

Vet inte om du blev klokare av detta rabblande, men så resonerade vi. Jag rekommenderar att prata med den eventuella prästen tillsammans med mannen, mitt intryck är att de (prästerna) oftast lyssnar och förstår bra mycket bättre än man vågar tro

[Cilla37]

Våran etta är inte döpt och det blir inte aktuellt med tvåan heller eftersom ingen av oss är troende. Jag tycker inte att det är att betrakta som oskyldigt att lova prästen och gud plus närvarande församling att man ska uppfostra barnet i Kristi gemenskap om man inte tänker göra det.

[Frid_is]

Isa-lisa
Det låter ju som att ni var i exakt samma sits som vi!!!
Ja... jag vet inte... just nu tänker jag mig att jag ska försöka att inte ta upp ämnet förrän *Liten är här. Då är det ju lite mer aktuellt så att säga...

Cilla37
Nej, det är helt sant. jag förstår hur du menar. Och det är ju precis så min man känner.... Men jag är mer inne på Isa-lisas linje.

Miserere
Ja det har du på sätt och vis rätt i. Men det jag tänker mig är just det som Isa-lisa skriver, om allt som kyrkan gör som ju faktiskt inte är så himla religion inriktad. Jag kommer säkert gå på "kyrkans barntimmar" och liknande med bebisen tex. Och de gör ju så mycket mer än att de har präster som pratar om gud och jesus.
Min man är medlem i kyrkan, men bara för att han är för lat för att gå ur. Men ja, medlemskapet är nog en del av "problemet" för honom.
Men återigen håller jag med Isa-lisa om att dop är en sak, sen när det är dags för konfirkation får de ju välja själva!

helly_h
Är det ett "vanligt" dop med präst?
Ja, det kanske kunde vara ett alternativ...

Tack för input! Alla tankar och åsikter hjälper i min tankestuga!! Tar gärna fler åsikter och synvinklar.

[tinakj]

Vi kommer att ha dop, men hade jag fått bestämma så hade vi inte haft det. Sambon skulle dock aldrig våga stå emot sin släkt som tycker att barn ska döpas, punkt slut.

Men jag känner inte att det är något jag behöver bråka om, det är okej med dop även om jag inte skulle ha valt det, om det hade varit upp till mig.

Tycker att det är din sambo som ska "ge sig". Barnet kan ju välja att gå ur svenska kyrkan sen när det är äldre, om det vill. Det känns som dop är viktigare för dig än vad icke-dop är för honom.
Så tänkte jag i alla fall när det gäller oss.

[Cilla37]

Jag ser det tvärtom att barnen aktivt kan gå med i en religiös församling när de är stora om de vill inte att de ska behöva gå ur något som vi valt. Klarar inte kyrkans barnkammare heller känns som ett hån mot de som verkligen tror. Jag tyckte själv det var jobbigt att som döpt, konfirmerad ta kontakt med den prästen och begära utträde på min 18 års dag.

[Sist]

Hej, jag är här på besök men tar mig friheten att svara. Jag är kristen, min man är ateist. För mig är dopet viktigt. Min man menar att eftersom han inte tror på det hela så spelar det inte någon roll. Han tycker det är rätt fånigt men kul att träffa släkten, alltså är barnen döpta!

[AnnaMaria76]

Jag vill nog ha kyrkligt dop, för säkerhets skull tycker inte man tvingar på barnet en religiös uppfattning för det. Det är ju först i och med konfirmationen som dopet bekräftats och det kan ju barnet bestämma själv.

[SaJoMa]

På besök från juligruppen.

Detta är en superjobbig kommande problemställning för oss också, så det är intressant att läsa andras tankar och funderingar och försöka känna efter vad jag tycker kring olika argument. Ibalnd kan man ju plötsligt känna att man kan ta till sig ett argument, få en ny infallsvinkel och saker man tidigare stridit för känns inte så viktiga längre. Men det har inte hänt än i den här frågan. Vi får se hur det blir när lill-sprattel är ute och vad man strider för och om då...

Hos oss är det jag som inte vill döpa i kyrka och maken säger "klart vi ska" lika envist bestämt. Jag trodde i min enfald att om jag gick med på kyrklig vigsel skulle våra framtida barn slippa att bli påtvingade kyrkan, nu när man inte automatiskt blir medlem längre, som vi ju ändå varit. Han ville absolut ha präst för att det "skulle vara på riktigt" när vi gifte oss. Ändå är han inte det minsta lilla "kristen" till vardags (man kan ju vara en god människa ändå utan att tro på kyrkans eller någon annan religions gud). Jag gav med mig till slut med argumenten för mig själv att jag är vuxen, jag vet vad jag gör, och att det är en kompromiss som känns OK för mej. Men jag hade långa samtal om det med prästen som skulle viga oss, för det kändes fortfarande fel för mig att lova inför en gud jag inte tror på. Hon var dock så van vid hedningar som gifte sig av tradition och gjorde ingen stor sak av det. Kärleksbudskapet är ju det viktiga, och den grundtron om hur man lever ett bra liov som en god människa där kärleken är viktigast delar jag ju med kyrkan, jag har bara inget behov av gudadyrkan och budord för att leva mitt liv så. Men jag gjorde ett väldigt aktivt val att gå med på det istället för att göra exakt samma sak borgeligt utan psalmer och böner och trosbekännelser... Helst hade det fått vara "Vill du?" "ja" "Du också?" "Ja". Färdigt!

Men när vi nu får ett litet barn så är det fortfarande för mig totalt obegripligt varför jag ska tvinga iväg det till en kyrka och lova att uppfostra barnet kristet å allt vad det är, när man lika gärna kan ha familjefesten och "välkommen till oss"-fest hemma utan att blanda in kyrkligheten. Jag har inte varit på ett enda dop i hela mitt liv som varit något "fint" för mig. Det har bara varit jobbigt att tänka på innebörden med riten och det lilla barnet som inte fått välja detta "onödiga" själv, och motviljan och hur besvärad jag känt mig har bara blivit värre med åren. Kanske är jag färgad av att ha växt upp med en frikyrklig kompis som inte alls trivdes med allt det kyrkliga i hennes familj, och även har lämnat kyrkan när hon blev gammal nog att bestämma själv. Mina föräldrar har aldrig tvingat på mig någon religion, men jag är slentriandöpt såklart. Konfirmerade mig aldrig. Har valt att inte gå ur svenska kyrkan, mest för att jag tycker det är jobbigt att behöva göra det, vilket säkert var bra när det var dags för bröllop. Hade väl blivit meckigt annars...

Jag försöker se barndopet som en oskyldig och söt tradition, en av få vi har kvar som någon skrev, men jag kan inte förstå varför det inte skulle gå att "avkyrka" detta också - precis så som många väljer att göra med namngivningsfester och annat. Jag kommer att jobba intensivt för att det blir så hos oss, men har en känsla av att det kan bli svårt, för maken kan vara väldigt envis. Men det känns viktigt för mig att inte tvinga på barnet en tro och ljuga i kyrkan i onödan osv - nån respekt får man väl ändå visa kan jag tycka! Jag struntar i vad makens familj tycker om det - de tycker redan jag är knasig om en massa annat, så jag är van. Det var ingen som klagade på vårt trädgårdsbröllop (präst = OK, kyrka = nej!), snarare tvärtom. Sen återstår då den praktiska problematiken med "dop"klänningarna... Såklart en i varje släkt som är lika viktig... Man får väl byta i halvtid...

Det var lite tankar från en hedning som funderat på detta hela-halva livet....
Jag har den största respekt för kristna människor - kan nästan bli lite avundsjuk på den djupa tron - och tycker (gamla) kyrkor är häftiga byggnader med stort historiskt värde. Som släktforskare är jag dessutom väldigt tacksam för kyrkans förmynderi genom århundradena . Men för mig, idag, 2012, är inte kyrkan ett självklart val att plocka in i min bebis liv när det finns alternativ som funkar precis lika bra!

[ms_skywalker]

(På besök från januarigruppen)

Det är så himla knepigt med såna här grejer när man inte tycker lika! Lyckligtvis kände både kag och sambon lika (Svenska kyrkan och dop är inte vår grej). Ni måste uppenbarligen diskutera igenom saken ordentligt, hoppas att ni kommer till en lösning som känns bra för er bägge.

[Cilla37]

För mig är inte frågan om man "tvingar på barnet en tro " eller inte genom ett dop utan att man står inför närvarande församling och prästen och lovar som vårdnadshavare att uppfostra barnet i kristi gemenskap och bära med sig dopets gåva. har man inte en kristen föräldrastil rimmar det illa för mig.

[februari2012]

Vi kommer att döpa detta barnen i kyrkan. Inte för att vi tror på gud men de andra barnen är det (min man och jag också) så det faller sig naturligt att även detta barnet kommer att döpas.
Det blir ett litet dop med de närmaste bara...

[isa-lisa]

Jag är inte så bokstavstroende att jag känner skuld för att ha lovat en sådan sak inför en präst, kanske borde jag göra det... Att lova att uppfostra barnet i en anda att "älska sin nästa såsom sig själv" och att behandla andra såsom man själv vill bli behandlad räcker för mig, jag är inte mer kristen än så.

Och att lära sig att ifrågasätta och tänka kritiskt, det är bra. Det gör barnen redan här i alla fall, de tar verkligen inget slentrian-därför på sina varför-frågor

[AmandaBrustad]

Här är det lite tvärtom. Vi är inte kristet troende någon av oss men maken vill ha dop i kyrkan och då har jag sagt OK. Får se om han ändrar sig sen.
Dock blir det inte mycket till dopkalas. Får se hur det artar sig...

[Frid_is]

Återigen, jag känner precis som du Isa-lisa!

Grejen är ju att en namngivningsfest eller annat gulligt inte alls känns viktigt för mig. Barnet kommer bli enormt varmt välkommet varje gång någon ser honom och namnet får han när vi skickar in pappren. Så det är inte själva cermonin jag är ute efter. Utan snarare själva principen att jag vill att kyrkan ska finnas i hans liv. Sen hur stor roll den kommer spela får han ju avgöra själv.

Men som sagt. Vi kommer ju få diskutera detta igen, om några veckor. Har läst många bra synvinklar men tyvärr har dem nog inte gjort mig klokare.
En del av mig känner att jag kan ge mig på denna punkt, nästan lite som en "gåva" till mannen eller hur man ska se det. Men samtidigt är ju det här nånting jag vill..... Vi får se helt enkelt!!

När det gäller klänning så får mannen avgöra iaf. OM det blir dop. Hans familj har en som det sys in barnets namn i och hela faderullan. Så går han med på dop och vill köra "hela racet" blir det nog den. Men ska vi göra nåt litet intimt kanske vi tar min familjs, för att inte lyfta frågan så att säga... Mig spelar det ingen roll vad barnet har på sig dem där 20 minutrarna det tar!

[SaJoMa]

Jag fick en ny infallsvinkel när jag diskuterade detta med svägerskan igår. Hon påpekade att det var "bra" att döpa sitt barn, för då kunde jag utnyttja deras kyrkans barntimmar och öppna förskola. Det "fick" jag nog inte om barnet inte var med i kyrkan.

Jag har svårt för den sortens hyckleri, även om kyrkan säkert tar emot alla dessa bekvämlighetsfolk och traditionsdöpare för att överleva som verksamhet. Men jag kan inte välja och vraka det som passar mig för stunden. Jag tycker det känns respektlöst mot de som verkligen tror. Önskar att jag inte kände så, för det hade varit så mycket enklare.

[Cilla37]

det är just respektlösheten jag känner av och jag kan aldrig känna mig bekväm på en barnaktivitet i religiös regi.

[tuva06]

Vi kör dop utan att tveka. Vi gillar kyrkan och de gamla traditionerna. Vi springer inte i kyrkan i vanliga fall, men vi gillar traditionerna. Och där tänker vi lika jag och min man. Vi gifte oss kyrkligt och sonen är döpt.

En fråga som en väninna tog upp en gång lät så här. Den handlade visserligen om bröllop och inte om dop. Hon ville gifta sig i kyrkan, men hennes man ville gifta sig borgerligt. Då resonerade dom båda fram att det var viktigare för henne ATT FÅ ett kyrkobröllop än det det var för mannen att INTE få det.

Sen är det ju som någon redan skrivit att dopet leder ju till medlemsskap i kyrkan. Konfirmationen är ju något dom själva får välja sedan. Antingen bekräftar man dopet eller så låter man bli. Jag minns så väl min egen konfirmation. Det var två stycken i gruppen som inte var döpta. Dom tvingades döpa sig som tonåringar, annars skulle dom inte få konfirmera sig... Tyckte rätt synd om dom, det blev ju lite pinsamt att låta en präst hälla vatten på huvudet när man var 15 år...

Men trots alla kloka svar ni fått här så är det bara ni två som kan bestämma hur ni vill göra för ert barn. Och hur ni än väljer, så blir det bäst för just ert barn. Glöm aldrig det!