Skrivet: 2012-01-13, 16:26
#1
Tankar om Dop
Hej alla fina!
Nu är det mindre än en timme kvar till helg för min del - så skönt!
Den här veckan har känts lite lång så det ska bli riktigt mysigt med sömn, eller jag menar: helg!!
En tanke som jag går omkring med och försöker att inte tjata om hemma, är Dop.
Kommer ni att döpa ert barn?
Saken i vårt fall är såhär: Jag vill döpa i kyrkan
Mannen vill absolut inte döpa överhuvudtaget
Jag skulle inte kalla mig kristen på det sättet att jag vill gå i kyrkan på alla högtider osv. Men jag tycker att det är fint och mysigt i kyrkan. Och jag gillar ändå poängen med kyrkan och dess arbete. Plus traditionerna.
Och jag vill döpa mitt barn i svenska kyrkan.
Mannen min är, ja, ska man säga ateist? Han är emot religion över huvudtaget kan man säga. Han tror helt enkelt inte och förstår inte poängen med kyrkor och präster m.m. Inte en helt ovanlig inställning.
Frågan är hur hårt jag ska/vill/borde propsa på att jag vill döpa vårt gemensamma barn om några månader....
Eftersom jag själv inte är "JÄTTE" kristen men mannen är tydligt emot kanske jag borde respektera hans åsikt?
Samtidigt kan jag känna att det ju är en sån liten oskyldig grej - varför ska han va så emot?
Jag känner inget behov av att ha ett stort dop kalas med massa folk och att alla ska köpa presenter osv. Jag kan tänka mig att göra det i hemlighet till och med! Bara jag barnet och prästen. Typ. Om det skulle kännas bättre för mannen min. Men han är ju emot själva "tvinga in barnet i kyrkan" tanken. Så har jag iaf uppfattat det de gånger vi diskuterat saken...
Han gick ju med på att vi gifte oss i kyrkan för att jag ville det. Men han tycker att det räcker som uppoffring. :P Och det kan jag ju ändå nånstans förstå att han tycker. För hade det varit tvärtom, att jag hade fått ge mig och gifta mig borgelit så hade jag kanske känt att jag ville propsa mer på denna tradition istället?
För det är ju vad det är, det är en tradition.
Sen kommer ju säkert våra familjer (spec min) bli väldigt besviken om de inte får komma på dop. "Det ska ju va så" kommer dem nog att känna. Men det känner jag inte att jag tänker ta hänsyn till i den här frågan.
Nu är det ju jag, mannen och barnet som kommer i första hand... Fast såklart inte i den ordningen.