Fick i onsdags veta att det som inte skulle hända hade hänt i alla fall, både karlen och jag själv är helt förstörda, minns knappt något från sjukhusbesöket. Blir att försöka igen när allt väl gått ur systemet och allt ställt sig till rätta igen men just nu är det tungt, tungt. Var i vecka 15 trodde vi men under ultraljudet visade det sig att det var ett väldigt försenat missfall, förmodligen skedde det så tidigt som i vecka 6.
Känner mig smått fånig och lite dum som inte fattat någoting på 9 veckor, vet att det är obefogat då jag inte kunde veta men ändå känner jag att jag borde vetat på något sätt. Låter luddigt men ni kanske förstår vad jag menar? Fattade inte att något var fel förrän jag började blöda. Har berättat att jag känner så för partnern min och han försäkrar mig om att det inte är mitt fel, och jag vet så väl att han har rätt men det är svårt att acceptera att det bara hände. Det värsta är väl att det gick så lång tid innan det visade sig, hade ju hunnit börja fixa inför ankomsten. Alla babygrejer har dock förpassats ner i en plastpåse och lagts under soffan i väntan på att den värsta sorgen ska gå över. Karlen min har sagt åt mig att fortsätta virka och sticka så hinner ännu mer bli klart innan vårt lilla mirakel kommer till världen men just nu känns det som det aldrig kommer ske. Men jag vet ändå att det kommer ske, och jag kommer fortsätta drömma tills vi har vårat mirakel här hos oss.
Jag undrade också om någon annan upplevt lättare smärtor uppe vid nedre delen av bröstkorhen under ett missfall? Ligger här med smärtor som håller mig vaken då de smärtstillande jag fick från sjukhuset bara var för en dag och är orolig för att det är ett utomkvädshavandeskap, vet inte hur befogad en sådan rädsla är? Tycker att smärtan är lite mer på vänster sida men vet inte om jag inbillar mig, hur troligt är det att något sådant skulle missas under ultraljudet? Vet inte om det är något dom kollar efter eller inte. Ska in igen på torsdg och prata med dom i telefon påmåndag eller tisdag men tänkte höra ändå.
Blev ett långt inlägg, var verkligen i behov av att ventilera.
1
Funderingar gällande missfall Fick i onsdags veta att det som inte skulle hända hade hänt i alla fall, både karlen och jag själv är helt förstörda, minns knappt något från sjukhusbesöket. Blir att försöka igen när allt väl gått ur systemet och allt ställt sig till rätta igen men just nu är det tungt, tungt. Var i vecka 15 trodde vi men under ultraljudet visade det sig att det var ett väldigt försenat missfall, förmodligen skedde det så tidigt som i vecka 6.
Känner mig smått fånig och lite dum som inte fattat någoting på 9 veckor, vet att det är obefogat då jag inte kunde veta men ändå känner jag att jag borde vetat på något sätt. Låter luddigt men ni kanske förstår vad jag menar? Fattade inte att något var fel förrän jag började blöda. Har berättat att jag känner så för partnern min och han försäkrar mig om att det inte är mitt fel, och jag vet så väl att han har rätt men det är svårt att acceptera att det bara hände. Det värsta är väl att det gick så lång tid innan det visade sig, hade ju hunnit börja fixa inför ankomsten. Alla babygrejer har dock förpassats ner i en plastpåse och lagts under soffan i väntan på att den värsta sorgen ska gå över. Karlen min har sagt åt mig att fortsätta virka och sticka så hinner ännu mer bli klart innan vårt lilla mirakel kommer till världen men just nu känns det som det aldrig kommer ske. Men jag vet ändå att det kommer ske, och jag kommer fortsätta drömma tills vi har vårat mirakel här hos oss.
Jag undrade också om någon annan upplevt lättare smärtor uppe vid nedre delen av bröstkorhen under ett missfall? Ligger här med smärtor som håller mig vaken då de smärtstillande jag fick från sjukhuset bara var för en dag och är orolig för att det är ett utomkvädshavandeskap, vet inte hur befogad en sådan rädsla är? Tycker att smärtan är lite mer på vänster sida men vet inte om jag inbillar mig, hur troligt är det att något sådant skulle missas under ultraljudet? Vet inte om det är något dom kollar efter eller inte. Ska in igen på torsdg och prata med dom i telefon påmåndag eller tisdag men tänkte höra ändå.
Blev ett långt inlägg, var verkligen i behov av att ventilera.
Beklagar verkligen ditt missfall, är så ledsen för din och din partner skull
Det där med att det känns som att det är ens egna fel är tyvärr en normal reaktion, sedan lite längre fram i tiden så kommer du inse att du inte har gjort något fel!
Gällande utomkvedshavandeskap så tror jag inte du behöver oroa dig, för då är det ju alltså ett embryo som fastnar i äggledaren och börjar växa, detta upptäcks rätt tidigt, och iom att du var i vecka 15 så är det inte speciellt troligt. Vilket är ju bra. Men visst, kroppen kan hitta på de mest konstiga saker, du kanske hade ägglossning för någon månad sedan osv osv
Har du ONT och har ett pågående missfall så ska du söka för det! Håller tummarna för dig!
Kram
3
Beklagar verkligen ditt missfall, är så ledsen för din och din partner skull
Det där med att det känns som att det är ens egna fel är tyvärr en normal reaktion, sedan lite längre fram i tiden så kommer du inse att du inte har gjort något fel!
Gällande utomkvedshavandeskap så tror jag inte du behöver oroa dig, för då är det ju alltså ett embryo som fastnar i äggledaren och börjar växa, detta upptäcks rätt tidigt, och iom att du var i vecka 15 så är det inte speciellt troligt. Vilket är ju bra. Men visst, kroppen kan hitta på de mest konstiga saker, du kanske hade ägglossning för någon månad sedan osv osv
Har du ONT och har ett pågående missfall så ska du söka för det! Håller tummarna för dig!
Kram
Jag beklagar sorgen
Jaghar varit med om samma sak - var i vecka 13-14 och det upptäcktes att barnet dött mycket tidigt. Moderkakan växte som den skulle och jag fick mage, kände mig gravid osv. Först någon vecka senare startade missfallet. Jag fick tabletter som skulle dra ihop livmodern när allt väl var ute och som skulle stoppa mjölkproduktionen.
Om det hade varit utomkveds hade de sett det på UL, däremot kan det vara ångest och oro som sätter sig som smärtor där uppe.
Jag beklagar sorgen
Jaghar varit med om samma sak - var i vecka 13-14 och det upptäcktes att barnet dött mycket tidigt. Moderkakan växte som den skulle och jag fick mage, kände mig gravid osv. Först någon vecka senare startade missfallet. Jag fick tabletter som skulle dra ihop livmodern när allt väl var ute och som skulle stoppa mjölkproduktionen.
Om det hade varit utomkveds hade de sett det på UL, däremot kan det vara ångest och oro som sätter sig som smärtor där uppe.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
