kommer min bebis bli ett "jobbigt" barn?

[Anonym]

Ärligt talat är jag lite trött nu... har en 4månaders dotter som gnäller o gråter större delen av sin vakna tid. (mest gnäll) När jag jämför (som man inte ska,jag vet) med andra bebisar i samma ålder verkar alla andras så lugna o snälla o lätthanterliga. Trodde det var jag som skulle få en lugn bebis när jag själv alltid var tyst o blyg o snäll.

Att min sambo är desto mer "hyper" (gissar att han har en diagnos av något slag, men han har inga papper på det än) verkar ha gått över i vår dotter. Han har även två barn sen tidigare, varav ett av dem också är väldigt "hyperaktivt".

Vår dotter blir väldigt lätt uttråkad, och ger ifrån sig "tristess-gnäll" väldigt snabbt. Men vi har ju varken tid eller möjlighet (eller ork för den delen) att bära omkring på henne o leka o busa HELA tiden för att hon ska va nöjd...att det händer nått.

Hon har senaste tiden varit väldigt växlande i humöret också - går från skratt till gråt på nån halv minut, och tillbaka till skratt igen osv. Senaste veckorna har hon börjat få små "aggressionsattacker" också (typ skriker till förbannat och börjar "tok-äta" på filten/leksaken hon har framför sig. nån ilsken tår kan också förekomma), vilket gjort mig lite fundersam.

Oroar mig (vilket man inte har nån anledning till egentligen antar jag, men ändå) att hon ska bli som sin storasyster där det ALDRIG kan va en lugn stund. Kommer hon att bli ett "sånt där jobbigt" barn, tänker jag. (jag är hemsk, jag vet) Hur mycket kan man styra? Kan man redan nu "förebygga" ? Och framförallt undrar jag hur tidigt/långt ner i åldrarna man kan se om ett barn har en diagnos av något slag/speciella behov/behöver extra stöd? Någon som vet??

[Liz*]

Småbarn ÄR JOBBIGA, punkt. Såna där små som bara sover ska man oroa sig över

Det man ska ge sina små är all sin tid, all sin kärlek, och hela sin kropp och säng. Det finns inget annat för små babysar, tids nog växer de och om tre år kanske hjärtegullet kan sitta ensam i ett annat rum i fem minuter och leka själv... alltså, det går långsamt framåt och det är helt normalt.

Min adhd pöjk var en snäll sovare och ingen gnällare men alla mina fyra barn har varit mammaplåster

[Paxelle]

Alltså, din dotter är 4 månader, bebisar är olika och det är helt omöjligt att i nuläget säga att hon har eller inte har adhd.
Min äldsta var en sån som åt och sov och var vansinnigt lättsam faktiskt, man behövde aldrig plocka undan grejor för hon lyssnade när man sa att hon bara fick titta och inte röra. Väldigt försiktig och gjorde aldrig illa sig.
Tvåan var hyper från första början, sov aldrig, skrek ofta och var väldigt tidig motoriskt.
Trean var tveklöst den lättaste av bebisar, bokstavligt talat åt och sov de första 6 månaderna i princip. Sen fick han humör och dunkade huvvet i golvet när nåt gick på tok men däremellan världens solstråle.

Alla tre har adhd. Ettan och trean har dessutom asperger medan tvåan även har tourettes och ångestsyndrom.

Jag var visst lättsam jag med som liten men totalt sjövild när jag väl fick röra mig mer fritt. Jag har adhd.

Fyran påminner mycket om ettan och får säkert diagnoser i framtiden hon med.

Magkänslan ska man inte förakta, det är ett starkt sinne, men oroa dig inte NU, snälla. Njut av den lilla när hon är på gott humör, och ha is i magen.
Bebisar är ju dessutom oerhört känsliga så stressar du över framtiden så känner hon av det och blir oroligare än hon kanske skulle varit annars.

Oavsett om hon får diagnos i framtiden så ligger det många år framåt och hon kommer vara samma unge med eller utan diagnos så ta de nästkommande åren åt att lära känna henne istället och stärk upp allt som funkar och se mellan fingrarna på det som inte är så bra. Som med alla barn.

Sen kan jag tillägga att allt är inte som det verkar och även om det tycks som att alla andras barn är lätta att hantera så kan jag garantera att även dessa barn har sina perioder då de är kinkiga och trotsiga och tjuriga och totalt hopplösa. Inom denna kategori faller inte spädbarn.
Man sover när bebisen sover om det är ett barn med litet sömnbehov, jag blev expert på powernaps när min tvåa var liten. Tio minuters tupplur gör underverk.

Men som sagt, ta det lugnt, är det fortfarande problem då hon är i 4-5års åldern så kan det vara läge för kö till utredning, men inte innan dess och just nu känns det rätt meningslöst att spekulera i om hon har nåt eller ej. Det visar sig med tiden. Promise.

[Ulle+3]

Säger samma sak. Det mest bokstavsdrabbade av mina barn var det mest lugna som bebis. Alla tre har diagnoser och ingen av dem var särskilt besvärlig som bebis...

[cajo]

Min son som har ADHD var det lugnaste barnet som fanns. Väldigt lätthanterlig och nöjd, alltid! Började gå jätte tidigt, 9 mån. Men gjorde sig aldrig illa. Han var väldigt försiktig med allt. Symtomen på ADHD började dyka upp i 4-5 års åldern.

Min mans son som också har adhd var lika dan. Han hade kolik de första tre månaderna, men sen var han ett av de behagligaste barnen. Hans diagnos kom först när han var 11 år och vi hade faktiskt inte anat nåt innan. I kriterierna ingår ju att symtomen ska ha funnits där tidigare (3-6år?) men han var väldigt lättsam fram till 9 år, sen kom symtomen smygande, och efter en traumatisk händelse "brakade" symtomen lös. Det var inte lätt att ställa diagnos på honom, men han har den nu och funkar jättebra på medicin.

[Svammelmamma]

dig. Barn är olika helt enkelt. Vårt första barn var som du beskriver din bebis, urgnällig och ledsen och man undrade allt som oftast om man gjorde fel som förälder. Så småningom i takt med att hon kunde sitta, krypa, gå blev hon nöjdare. Sen när barn nr två kom så märkte man ju direkt skillnaden - hon var världens coolaste bebis. Lätt att ha att göra med, nöjd och lugn. Gissa vem som har ADHD diagnosen idag? Jo, den som var lugn som bebis.