Vad händer med mig nu då?

[Monika 8-barnsmamma]

Verkligheten har hunnit ifatt mig känns det som. Minsta barnet går i skolan och halva barnaskaran har flyttat hemifrån. Jag har levt i någon slags drömtillvaro med min stora familj och älskat det fullt ut. Jag har arbetat så lite som möjligt under åren för barnens skull. De har sluppit tidiga mornar och all för sena eftermiddagar på dagis/fritids. Mina vuxna barn beskriver mig som en alltid närvarande, tålmodig och snäll mamma. Bästa betyg jag kan få.
Åter till verkligheten. Satsade jag på egen karriär? Nix. Tänkte jag ekonomiskt långsiktigt? No way. Funderade jag någonsin på vad som skulle komma när småbarnsåren var över? Förträngde.
Nu står jag här med min mycket osäkra timanställning som jag hankat mig fram på många år. Löjligt låg a-kassa, lika löjligt låg sjukersättning, artros i händer p.g.a alla barn jag lyft på och ett alltför tungt arbete. Har inte råd att sjukskriva mig, har inte råd att stämpla och klarar fysiskt inte av mitt jobb längre förutom att det redan ger för lite tid och inkomst som det är. Har jag chans till nytt jobb? Ser inte så ut dessvärre. Jag är för gammal (48år) Har för dålig utbildning. Har för lite erfarenhet i arbetslivet. Och för sliten kropp för tunga jobb. Jag känner mig totalt bakbunden. Priset jag får betala för att jag valde att satsa på min stora härliga familj är högt.
Det finns så många jobb där man tycker att vi storfamiljsmammor vore överlägset lämpliga. Är man inte proffs på att organisera, lyssna, vårda, vara handlingskraftig, ta initiativ, vara lyhörd, diplomatisk, ekonomisk och framförallt ha en jäkla arbetsmoral? Precis de egenskaper som är så eftertraktade på arbetsmarknaden. Är det så krasst att det man inte kan med betyg/intyg bevisa räknas inte. Barnen är inga giltiga referenter. Trist.
Känns riktigt deppigt nu men missförstå mig inte, jag ångrar absolut inte min härliga barnaskara och åren med dem. Borde kanske bara varit lite mer taktisk vad gäller arbete mellan barnen inser jag i efterhand, så jag hade något att falla tillbaka på när barnen växte upp. Någon mer som börjar lämna småbarnsåren som känner igen sig?

[Anonyma jag]

Jag borde inte vara här, jag har bara två barn....
Men jag har en liten tanke. Får jag lägga fram den ändå? (om inte, läs inte mer )

Jag tänker att vi får alla "betala" för våra val på något sätt. Någobnstans, någongång. Det gäller bara att välja det man tycker är mest OK själv. Du har valt dina barn, och jag tror att du är supernöjd med det. det blev ingen karriär, men när du sitter i gungstolen på hemmet kommer du med störst sannolikhet vara väldigt nöjd med ditt liv ändå?

Så finns det dom som väljer karriär. De skaffar barnflickor till bebisarna för att de inte får börja på dagis förrän de är ett år. Sen stressar de runt med en 60-timmarsvecka på jobbet, ständigt uppkopplade, missar skolavslutningar och vet inte vilka barnens kompisar är. Men pengar tjänar dom. Jag tror att de får betala med att ha missat sina barns uppväxt. Med lite otur även deras förtroende.

Alltså, jag menar INTE att något val är mer rätt eller mer fel!! Utan att allt kostar. Vi får inte allt. Men vi akn välja vad vi vill ha, rätt hyggligt i varje fall. Och det gäller att försöka välja så att amn tror att man får ett live som man själv vill ha (inte vad andra vill, inte efter ideal elelr trender, utan bara efter ens eget sinne) Och jag tror att dedt är det som är själva tricket! Att välja rätt så man mår så bra man kan i sitt val.

Sen håller jag absolut med dig. Det är hemskt att kompetenta erfarna föräldrar inte får användning av all sin kunskap på arbetsmarknaden. Det är dåligt att det är så svårt att hitta vettiga jobb om man sticker ut lite (tex är förälder, är över 50, är invandrare, är hnadikappad, är lite vad som helst som inte är main-stream). Jag tycker att det är värdelöst!

För min egen del så tänker ajg att jag inte kan ändra världen, så jag gör de val som är bäst för mig efter de förutsättningar som finns, även när jag ogillar förutsättningarna. Det kostar. Blä. För dedt kostar en massa som jag skulle vilja ha, också. Men i vårt samhälle kan jag inte få ihop barn och karriär. Så jag väljer barnen och vet att det mår JAG bäst av. Andra väljer annat och det är precis lika bra. Eller dåligt, eller hur man nu ser det.

LÅngt svammel, inget innehåll. Ville bara dela min egen tanke och jag hoppas att ingen tar det som kritik mot något för det menar jag inte alls!

[Liz*]

Jag förstår hur du beskriver den praktiska situationen men jag känner ändå att det som är ditt största problem är uppgivenheten/depressionen i ditt sinnestillstånd. Det finns människor som har det svårare än du men håller sitt mentala tillstånd i ett mer livsglatt läge; vad kan du göra för att få tillbaka positiviteten?

[Monika 8-barnsmamma]

Om mitt sinnestillstånd kunde påverka situationen på arbetsmarknaden vore det en enkel sak Jag är ingen negativ person, tvärtom. Lite uppgiven däremot. Efter otaliga jobbansökningar där jag tycker arbetet passar mig som hand i handske, och jag vet att jag skulle prestera bättre än många andra som inte har samma "livserfarenhet". Om jag ändå fick chans till en anställningsintervju någon gång vore det lite mer hoppfullt. Jag är nog mer förbannad än deppig faktiskt när allt kommer omkring. Det är ett nytt skede i livet helt enkelt som jag inte är riktigt bekväm med. Ser på familjen annorlunda och drömmer mig tillbaka. Samtidigt finns det en hel del kul som väntar när inte småbarn tar all tid och ork. Kroppen och ekonomin är kass men min livsglädje är det inget fel på. Ville bara gnälla av mig lite och höra om någon mer känner igen sig. De flesta här är kanske fortfarande mitt uppe i småbarnsåren och har precis som jag inte funderat så mycket på hur det blir när den tiden är över.

[monikaw]

Kloka tankar du har och som jag skrev ångrar jag inte mitt val och har redan nu stor lycka av det genom mina 6 barnbarn (fler lär det bli )Jag är inte ute efter karriär eller rikedom heller, bara lite bättre ekonomisk trygghet. Skulle jag bli sjuk helt arbetslös eller lämnad av min sambo skulle jag bli beroende av socialbidrag det är det som gör mig uppgiven och förbannad. När jag stoppar i mig värktabletter för att klara en dag på jobbet tänker jag bara att måtte jag inte bli allvarligt sjuk, då rasar ekonomin. Alla vill ju göra rätt för sig och veta att man klarar livhanken utan bidrag, eller hur? Och när man har viljan och kapaciteten att göra rätt för sig men samhället säger NEJ TACK! vi är inte intresserade av någon kvinna som "bara" tagit hand om 8 barn. Då drivs man ju mer eller mindre till att bli bidragstagare. Din jämförelse med invandrare och handikappade är inte tagen ur luften. Hade jag råd skulle jag absolut starta eget företag och bli min egen chef.

[ulricac]

Du måste försöka vända på det och hitta det positiva i tillvaron! (lättare sagt än gjort, jag vet...)
Att ha klarat av att ta hand ocm och uppfostra 8 barn är ingen enkel sak! Det bevisar att du har en enorm kapacitet, nu gäller det bara att hitta ett sätt att använda denna kapacitet till nåt annat.

Se det som att nu börjar nästa fas i ditt liv, den fas där DU äntligen får stå i fokus! Att vara 48 är absolut inte lastgammalt, du har ju mitt i livet. Vad kan och vill du göra? Har du så usel akassa så kanske du lika bra kan satsa på en utbildning? Kanske tom AF kan betala den åt dig? Kan vara värt att kolla upp kanske?

Jag har en gång råkat ut för att en arbetsgivare sagt (hon hade dessutom inga egna barn) "Aha, du har 4 barn, då är du duktig på att prioritera!". Tänk hon såg fördelarna med att ha tagit hand om många barn, inte ev. nackdelar. Tänk om alla kunde resonera så!

Lycka till!

[Anonym]

Verkligheten har slagit brutalt mot mig med. Jag har också en jättestor barnaskara. Den yngsta är 12 år. Jag har skilt mig och tagit ett steg ut i det stora intet. Flyttat med de fyra yngsta barnen. Kändes fruktansvärt i början men jag börjar vänja mig nu. Vill ha ett deltidsjobb åtminstone , men jag är rädd och feg. Har ingen vidare utbildning men är social och lättsam. Sägs det. Men på de "meriterna" får man ju inget jobb..

Hade jag fortsatt vara gift hade jag haft det hyfsat ekonomiskt. Men även om jag älskar min exman som människa och barnens pappa så måste jag känna att jag älskar på "rätt " sätt. Och det gjorde jag inte.. Känns hemskt det också och egentligen kanske jag borde gå till läkare, har känt mig ganska nedstämd under det senaste året. Alla säger att det är naturligt, men jag vet inte..oron för ekonomin är stor och jag sover dåligt.. Har inte rätt till a-kassa och vill inte gå till socialen, där har jag aldrig varit.

Inget roligt eller peppande inlägg, men jag önskar dig lycka till. Kram!

[Anonym]

Jag har skrivit till dig.. Jag är egentligen också en väldigt glad person och är det fortfarande. Till viss del. Men som Liz skriver skulle jag kunna beskriva mitt sinnestillstånd nu. Uppgiven och pessimistisk just nu. Men min kropp är jag tacksam för för den har inte tagit stryk av alla graviditeter i alla fall. Och småbarnsåren vill jag inte ha tillbaka, de var roliga men det är underbart med vuxna barn och tonåringar också.

Jag har mkt kvar att ge men är livrädd att inte duga på arbetsmarknaden!

[Anonym jag med]

Kolla lite runt och se om det inte öppnas vägar! Min svärmor var i din sits för 20 år sedan. Några år äldre t.o.m. Fick utbildning (2 år ngn yrkeslinje på gymnasiet fast på komvux) betald (av vem??) till nytt yrke som hon passade för och som hon orkade med. Lycka till! Du har ju visat att du är en person att räkna med som fostrat en sån skara!

[Liz*]

Det är en livskonst att fortsätta trots mängder av motgångar. Men alla framgångar har inletts med mycket motgångar; det är ett normaltillstånd att inte tappa sugen inför.

Om saker och ting går lätt och galant är det nåt fel

Du kommer att lösa ditt problem med arbetet om du bara envist fortsätter att tro på dig själv!

[Ninbra]

Förstår din känsla och uppgivenhet... Jag fick samma hurvel av verkligheten efter 3 barn och 4 år (egentligen 5 år med ett kort avbrott) hemma med dem. Det som gjorde att jag efter 1,5 års slit med alldeles för många ansökningar, timvikariat, tillfälliga tjänster och faktiskt gratisarbete kunde armbåda mig ut på arbetsmarknaden igen var att jag trots allt har en akademisk examen i grunden och ägnade mig mycket åt voluntärarbete under de år jag var hemma... Det gav referenser trots allt. När det var som tuffast och jag började tvivla på om jag någonsin skulle få ett vettigt yrkesliv igen kunde jag vara väldigt svartsjuk på min man, som under de här åren gjort kometkarriär då jag gett honom det utrymmet genom att ta hand om allt annat. För omvärlden ser han så kapabel och lyckad ut, en vinnare. MEN sen såg jag hans kamp... Hur han fått kämpa under samma tid för att ta sig tillbaka in i familjen, få en viktig roll i barnens liv. Det tog två år för honom att återta sin plats som aktiv och behövd förälder och uppvaknandet för honom var riktigt hårt när han insåg att han själv ställt sig utanför och att det faktiskt inte spelade någon roll för hans familj om han var där eller ej... När jag tänker efter så inser jag att jag skulle ha gjort precis samma val igen och satsat på relationen till mina barn framför allt, det var rätt för mig. Som någon skrev ovan så tror jag att när jag sitter där i gungstolen på hemmet så tänker jag att mycket har jag gjort fel här i livet, men DET gjorde jag iaf rätt Lätt för mig att säga iofs, som ju är på uppgång nu... Du kan inte satsa på kvällskurser eller likn inom det område du arbetar inom nu? Ngn form av kortare certifikat, specialiceringar mm? För att öka din attraktivitet på marknaden menar jag...

[Monika 8-barnsmamma]

Var på informationsmöte på af igår för oss deltidare. Jösses vilket deprimerande möte. I princip sa de åt oss att gilla läget eller söka oss till gruvindustrin i norrbotten. Handläggaren som höll i mötet kom på sig själv i sista stund att han kanske inte direkt peppat oss så hans slut ord blev-Oj, vad negativt det blev här men tappa inte sugen, världen är redan full av tappade sugar. Vad ska man säga?
Kvällskurs kanske vore något. Tack för tips. Håller på bearbeta sambon att vi flyttar till min hemstad som är betydligt större och har mer möjligheter men han stretar emot. Han har fast tjänst som han är rädd att släppa. Jag menar att han är välutbildad och får ganska lätt nytt jobb och dessutom bättre lön i de större kommunerna. Hoppas han ger med sig.
När min pappa begravdes i somras såg jag verkligen det härliga med stor familj. När hela hans jättestora familj med barn, massor av barnbarn och barnbarnsbarn stod samlade runt hans kista tänkte jag att han blev en åtminstone riktigt rik på en punkt. Tänker ofta på det när det känns motigt ekonomiskt.

[Ninbra]

Om din man har möjlighet till nytt jobb låter det ju inte mer än rättvist att ni nu skulle flytta så att du får möjligheten att starta ett nytt kapitel i ditt liv! Vilket nedslående möte Tappa inte sugen, jo tack det var ju också ett hjälpsamt råd... not! Annars kanske det finns möjlighet för dig att veckopendla till en större stad? Det behöver ju inte vara för evigt, utan tills du skaffat litet mer erfarenhet och referenser att söka jobb med... Börja du iaf att söka tjänster i den större staden. Ingen håller ju kniven mot strupen den dag du får ett jobb. Du kan alltid tacka nej och hänvisa till familjeangelägenheter, eller ställa ett ultimatum till gubben, eller veckopendla. Det skulle nog iaf göra under för ditt självförtroende och din framtidstro oavsett vad du sedan väljer... Sedan så behöver man ju inte begränsa sig till ställen man har anknytning till, som nuvarande bostadsort eller barndomsstaden. Man kan ju testa något helt nytt, vidga vyerna litet och få nya perspektiv. Ett sådant äventyr vore ju verkligen att utnyttja detta nya kapitel av livet, då du är mindre låst och kan satsa på dig själv