Jag har precis haft mitt andra missfall (v 9+3). Första gången var förra sommaren. Det är märkligt hur mycket man hinner drömma och planera fast det bara hann gå några veckor in i graviditeten. Blödningen började i måndags, som en vanlig mensblödning och ungefär vid samma tid också så det var annorlunda än första gången när det kom klumpar nästan med en gång. Det kan ju hända att kroppen inte har registrerat att man är gravid och jag höll modet uppe - tills det var ett faktum. Klumpen kom ut hel, det såg ut som moderkakan och en tom hinnsäck (då är det nog MA men whatever) och sedan började blödningarna avta. Jag känner mig så dum, att jag trodde hela tiden att jag var gravid men antagligen tog det slut för flera veckor sedan. Men jag får glädja mig åt min lille pojke på 16 månader som jag har iallafall och det gör jag - jättemycket - men ändå.. Jag trodde att vi skulle få ett helsyskon till honom men det blir nog inte så. Han har tre äldre halvsyskon och ingen av dem bor hos oss (de är 22, 17 och 10 år). Det känns nog svårast att acceptera att han blir ett ensambarn, men jag fyller ju 42 år i höst så tiden håller på att rinna ut. Känner sorg över det här barnet, jag trodde inte att det skulle sluta så här den här gången också...
1
Igen... Jag har precis haft mitt andra missfall (v 9+3). Första gången var förra sommaren. Det är märkligt hur mycket man hinner drömma och planera fast det bara hann gå några veckor in i graviditeten. Blödningen började i måndags, som en vanlig mensblödning och ungefär vid samma tid också så det var annorlunda än första gången när det kom klumpar nästan med en gång. Det kan ju hända att kroppen inte har registrerat att man är gravid och jag höll modet uppe - tills det var ett faktum. Klumpen kom ut hel, det såg ut som moderkakan och en tom hinnsäck (då är det nog MA men whatever) och sedan började blödningarna avta. Jag känner mig så dum, att jag trodde hela tiden att jag var gravid men antagligen tog det slut för flera veckor sedan. Men jag får glädja mig åt min lille pojke på 16 månader som jag har iallafall och det gör jag - jättemycket - men ändå.. Jag trodde att vi skulle få ett helsyskon till honom men det blir nog inte så. Han har tre äldre halvsyskon och ingen av dem bor hos oss (de är 22, 17 och 10 år). Det känns nog svårast att acceptera att han blir ett ensambarn, men jag fyller ju 42 år i höst så tiden håller på att rinna ut. Känner sorg över det här barnet, jag trodde inte att det skulle sluta så här den här gången också...
Javisst hinner man tänka och planera så mycket även om det var rätt kort tid. Jag tänkte överhuvudtaget inte så mycket på missfallsrisken. Kanske tog allt för givet, men var ju så lycklig och tror på att leva i nuet och njuta av det.
Missfall i fredags/lördags natt, i v 9+5 :-(
2
Javisst hinner man tänka och planera så mycket även om det var rätt kort tid. Jag tänkte överhuvudtaget inte så mycket på missfallsrisken. Kanske tog allt för givet, men var ju så lycklig och tror på att leva i nuet och njuta av det.
Missfall i fredags/lördags natt, i v 9+5 :-(
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
