Förlossningsberättelser

[Busan!]

Känner ett omåttligt behov av att läsa förlossningsberättelser. Det har jag visserligen gjort tidigare i graviditeten också, men nu när det snart börjar dra ihop sig vill jag knappt göra något annat.

Men eftersom verkar stå nästan still i grupperna före oss, där det skulle kunna finnas förlossningsberättelser så undrar jag om ni som väntar andra, tredje, fjärde, femte eller för all del sjätte barnet har några förlossningsberättelser att dela med er av? Vore kul att få ta del av era tidigare erfarenheter. Sen blir man ju så rörd också, hormonstinn som man är - brukar ofta fälla en liten tår när jag läser dem...

[Litentrea]

Känner ett omåttligt behov av att läsa förlossningsberättelser. Det har jag visserligen gjort tidigare i graviditeten också, men nu när det snart börjar dra ihop sig vill jag knappt göra något annat.

Men eftersom verkar stå nästan still i grupperna före oss, där det skulle kunna finnas förlossningsberättelser så undrar jag om ni som väntar andra, tredje, fjärde, femte eller för all del sjätte barnet har några förlossningsberättelser att dela med er av? Vore kul att få ta del av era tidigare erfarenheter. Sen blir man ju så rörd också, hormonstinn som man är - brukar ofta fälla en liten tår när jag läser dem...

Åh Busan,. Jag kan inte skriva långt och orkar aldrig läsa långt. Men när jag blir piggare från min förkylning och mina starka förvärkar lugnar ned sig så ska jag försöka.
Första låg med stjärten nedåt - akut kejsarsnitt
Andra kom som vanligt - jobbigt att krysta men värt det

[Jenlon]

Hittade min oerhört långa förlossningsberättelse från treje barnets födelse här på Aff, de andra två kan jag nog också vaska fram någonstans. Rätt kul att jag på slutet skrivit att det är absolut sista barnet, för så var ju tanken Har också vänt på siffrorna ser jag, han är född i 36+5, inte 35+6 som det står

http://www.alltforforaldrar.se/snack...=f%F6rlossning

Hoppas länken fungerar....

[Busan!]

Ingen fara vännen - se du till att bli piggare först. Jag kan behöva tålamodsträna lite.
Ska väl leta upp min egen och bjuda på också. Men först ett välförtjänt varmt bad efter nattjobb.

[Busan!]

Åh, tack! Så fint att du vill dela med dig. GBS lät lite läskigt - men skönt att allt gick bra. Härligt att han var en bit över 3 kg också, trots att han var tidig.

Mitt vatten gick precis innan han kom ut förra gången. Tror jag skulle bli väldigt förvånad om det började med vattenavgång med den här bebisen. Trots att jag vet att ingen förlossning är den andra lik så inbillar jag mig ett liknande förlopp, kanske bara lite snabbare.

[FrökenBlå]

Åh du är sugen på att läsa sånt du? Jag tycker att det är lite läskigt... fast bra terapi att skriva om sin egen Fast jag vet inte om folk vill höra min? Kanske inte de som väntar 1:a iaf....

läs på egen risk

För mig blev latensfasen en mer utdragen historia än jag kunnat föreställa mig. Sonen är född 9 dagar efter BF men redan 6 dagar innan dess började jag få lite svaga värkar/förvärkar. Sonen är född strax innan midnatt på en lördag, men redan från natten mån-tis kunde jag inte sova för värkarna. Sedan följde ett gäng hemska dagar med s.k. pinvärkar. Känns som riktiga värkar men gör ingen nytta alls. Kom ibland med 30-60 min mellanrum, men oftast med 7-10 min emellan. Dag efter dag....

Jag klockade värkar, sov inget, hoppades men aaaaaldrig var värkarna täta nog. Natten tors-fre var jag så less på det, åkte in till förlossningen ändå, var bara öppen 1 cm och fick åka hem med sovdos. Sov 1 tim.

Fredag kväll, alltså ca ett dygn innan sonen är född, blev värkarna än värre och kändes mer i ländryggen och höfterna och jag kunde inte sitta, inte ligga, inte ens sitta på soffkanten men ändå var de satans värkarna inte täta nog! Fick komma in till förlossningen igen, trodde jag skulle få en till sovdos men vi blev inskrivna! öppen 3-4 cm. Lörd morgon ca kl 03. wohoo!

Började med att äta god glass och lite äcklig soppa, men var så glad över att äntligen vara igång! Fick ta ett bad + andas lite lustgas i badet, kl 07 var jag öppen 6 cm! Nu gjorde jag misstaget att se på klockan. Min bm hade sagt att man "ska" öppna sig ca 1 cm i timmen, annars hjälper de till att skynda på det. Så jag såg på klockan, räknade lite och sa glatt till sambon att ja, vid kl 14 borde bebisen vara född iaf!!

Haha. Han är född 23:34!

Under dagen hade jag svaga värkar så jag fick värkstimulerande dropp ganska omgående och fick istället ingen paus alls emellan värkarna i flera timmar ibland. Men jag öppnade mig supersakta. Stod mycket upp vid gåbord, dansade till radion och sambon peppade.

Tyvärr hade jag oturen att en nerv hamnade i kläm, troligen tryckte bebisen på ichiasnerven vid dess rot, vilket gav mig nervsmärta ut i hela vä höft och ben. Jag kunde inte sitta ned, inte ligga ned, knappt stå på benet, varje värk förstärkte nervsmärtan.

Bm övertalade mig att ta epidural, jag blev rädd. Narkosläkaren höll på i en timme (!) utan att lyckas lägga epiduralen och gav sen upp, sprutade in en tillfällig bedövning och la epiduralen efter att detta kickat in. Under den timmen så satt jag upp på sängen framåtlutad över ömma magen, trots att höften värkte hemskt och värkarna kom utan paus emellan. Detta var tyvärr en vidrig upplevelse och jag grät, sambon grät, men det är mycket ovanligt har jag förstått att det tar så här lång tid.

När epiduralen väl började verka så var min lycka total!! Varför hade jag tvekat?? Fick sova 1 tim innan det värkstimulerande droppet sattes igång igen.

Någon gång under eftermiddagen när värkarbetet var igång igen så provade jag att sitta på pilatesboll och gunga, jätteskönt. Tills jag råkade gunga lite för nära mitt droppstativ och det sa PANG, sedan satt jag på golvet på en spräckt boll! :O mycket komiskt. Det var avdelningens enda boll.....

När nattskiftet kom vid 21-tiden ville jag gå bara hem. Ville inte ha nåt barn, nej tack. Räcker fint med mina katter! Jag var fortfarande inte öppen 10 cm. Men in kom världens tuffa, stränga, äldre bm och styrde upp mig totalt, precis vad jag behövde. Fick massa sterila kvaddlar i min ömma höft, hon ökade droppet massor och sen jäklar öppnade jag mig det sista till slut.

Krystade jättebra (ca 30 min) trots att jag inte kände några värkar, men nu var jag så less så jag ville bara få slut på smärtan. Jag hade liksom glömt att det skulle komma ett barn. Så när han föddes och lades upp på mitt bröst var mina första ord mycket förvånade; Det KOM ett barn?! Det kom ett barn?!

Å vilket barn sen

Trots min långa, långa förlossning, otur med massa grejer, nervsmärtan i höft och ben och trots att jag sa att det blir INGA fler barn så var han värd precis allt!!

Jag är så stolt att jag klarade det, trots värksvagheten, smärtan och att jag inte sovit på 5 dygn innan. Nu har jag gått på samtal och bearbetat den gamla förlossningen och ser fram emot en ny, inte alls lika tuff sådan Det är min inställning iaf! å belöningen är ju värd allt. Bara bebisen mår bra och kommer ut frisk så får det vara tufft, det är värt det.

Tänk när man är där igen, det lilla skrynkliga knytet på ens bröst, de små fingrarna, de säregna skriken och gnyljuden och lyckan större än allt annat i livet. åh. Kan det verkligen ske en gång till? Svårt att föreställa sig.

Min lille pojk mådde jättebra trots den utdragna förlossningen. Vägde 4035 gram och var hela 55 cm lång. Hade bajsat i fostervattnet i slutet och kom ut med navelsträngen runt halsen men det var ingen fara. Där och då förändrades verkligen allt, han är ju meningen med det här livet

[Busan!]

Oj, starka modiga du - vilken tuff utmaning du fick! Djupt imponerad och glad att jag fick ta del av din historia. Ögonen svämmade över vid dina ord "Kom det ett barn?" - kan tänka mig att det var svårt att tro efter den resan. Ja, förstagångsföderskor kan nog bli skrämda och andra med kanske, men som du säger - det är värt allt i slutändan, när den där älskade ungen kommer och ställer livet på ända på det mest fantastiska sätt. Tack för att du delade med dig! Hoppas det går lättare denna gång. KRAM!

[Jenlon]

Min första förlossning startade också med vattenavgång men då kom värkarna väldigt tätt inpå. Tror att jag mest blev förvånad för att han kom så pass tidigt, var inte alls beredd på det. Med tvåan blev jag igångsatt genom att de tog hål på hinnorna, så det har inte startat med värkar någon gång faktiskt. Får se hur det blir den här gången

GBS är ju inget vidare, men så länge de har koll på att man har det tycks det vara OK i de flesta fall. De ringde barnläkare precis när krystvärkarna kom igång också, så de ar beredda på att rycka in om han skulle varit dålig på nåt vis.

[FrökenBlå]

Vad roligt att få läsa din förlossningsberättelse! Förstår att du blev förvånad när han föddes så tidigt. En dum fråga, vad är GBS? hihi roligt att du skrev att nu blir det inga fler

[FrökenBlå]

Tack snälla, på något sätt känns det tröstande att någon annan utifrån tycker att det lät tufft...kanske inbillar mig ibland att jag bara är "klen". Konstigt att något kan vara det värsta man varit med om och det bästa på samma gång.

Den grupp jag var med i då bestod av massa tjejer som födde före mig och beskrev det som "mäktigt" och "känslan av kraft i kroppen" och längtade efter att föda igen.... ehrm. Men jag hoppas att kanske få en mer positiv bild av en förlossning denna gång!

Hur var din första gång?
Mjo jag berättar inte gärna alla detaljer för kompisar som väntar 1:a barnet, vill inte skrämmas och oddsen för att andra ska få det lika tufft är ju mkt små. Jag hade mycket otur.

Men nu har läkare och bm skrivit in i min journal (efter samtalen) att jag ska få hjälp, efter en sovdos så ska jag sättas igång om det ej kommit igång av sig självt. Så att jag inte behöver vara rädd för att ha pinvärkar i flera dygn igen och vara slut innan förlossningen startat. Det känns toppen! Men nää, det kommer nog gå bättre denna gången av sig självt, det är min målbild

[Jenlon]

Ja det var verkligen tanken, men nu ska det bli så roligt med denna lilla rackare också

GBS står för Grupp B Streptokocker, en bakterie som över hälften av alla kvinnor (och män för den delen) bär på. Finns normalt i tarmen och i slidan, men vid en ökad mängd syns den även i urinen. I vanliga fall inget alls att bry sig om, men vid en graviditet/förlossning KAN det vara farligt för bebisen som kan smittas och i värsta fall drabbas av blodförgiftning. Det kan också sätta igång en förlossning i förtid. Med antibiotika vid förlossningen undviker man det förstnämnda

[Jenlon]

Oj vilken pärs, och tänk att du klarade det!! Fantastisk är kvinnokroppen verkligen! Skönt att höra att du fått bearbeta detta och ändå ser fram emot nästa! Känner igen det där med värkar utan paus, det hade jag också mitt andra barn, under ungefär en timme bara iofs, men det räckte och blev över...

[Trollmor77]

Hoppas denna länk fungerar till min yngsta dotters förlossning, varnar er innan att det inte är en "vanlig" förlossning:
http://www.alltforforaldrar.se/snack...ossning&page=2

[-TuvaLiten-]

http://tuvaliten-enflockungarochensy...erattelse.html

Sitter med dumtelefonen men testar att länka.

[Busan!]

Hoppsan! Nä, det är nog inte det vanligaste att föda hemma i badrummet... Skönt att det gick så bra, men jag hoppas jag slipper göra det själv. Tack för att du delade med dig!

[Busan!]

Dumtelefonen var inte så dum i alla fall - funkade fint!
Vilken raket han var, lille Sixten! Tur att ni hann in och slapp föda i bilen. Kul att läsa om, tack!

Min förra förlossning var att betrakta som "snabb" sa barnmorskan, 6 h från första värk till att han var ute, så inför denna har jag fått rådet att åka in direkt jag får värkar. Låter lite överdrivet, men man vet ju aldrig. Det börjar kännas lite spännande nu i alla fall. Funderar på att börja tänka på vad som ska ner i BB-väskan.

[-TuvaLiten-]

Nä det är ju inte utan att man oroar sig för att denna bebis ska komma i bilen eller hemma! Men nu har i alla fall läkaren sagt ok till igångsättning så om bara bebis stannar i magen tills dess ska det nog gå bra.
6 tim som första fl ÄR snabbt

[Busan!]

Här kommer min egen. OBS Lååååååång!

Det är dagen innan BF och jag har en tid hos specialistmödravården för TUL. Läkaren gör ett ultraljudet och konstaterar att bebisen ser ut att ha det bra, ligger fixerad och redo. Hon uppskattar vikten till ungefär 2800g. Sen frågar hon om hon får undersöka mig och kolla hur mogen jag är. Visst! Hon klämmer och känner och säger att tappen är mogen och ca 2 cm. ”Om du undrar hur värkarna kommer att kännas, så känns de så här!” säger hon och klämmer och jag känner en skärande smärta. Oj då… jäklar! Märkte hur lätt det var att bli rädd för smärtan och börjar andas häftigt igenom den. Hon avslutar undersökningen och säger att hon inte tror att jag kommer att behöva någon igångsättning. ”Den kommer nog inte idag, men den är inte många dar borta”.

Det visar sig att hon har fel, fast det är nog tur att jag inte vet om det då.
Jag åker hem. Lite senare på eftermiddagen ska jag träffa en kompis. När jag är på väg hemifrån igen får jag en ingivelse att ta med BB-väskan i bilen för säkerhets skull.
Men jag slår bort tanken som en kombination av överdriven kontroll och önsketänkande och låter väskan stå kvar.

Hinner vara hos min kompis en stund när jag plötsligt börjar jag få sammandragningar. Fast det är inte sammandragningar ska det visa sig. Det gör ont på ett annat sätt än tidigare. Jag skojar och säger att snart går vattnet. Till slut gör det så ont så jag bestämmer mig för att koppla på mig TENS:en som jag som tur är har med mig i handväskan. Det trubbar av smärtan och känns bra. Maken har lovat komma förbi och hämta mig. När han kommer har jag börjat ta tid på värkarna som kommer allt oftare. Jag berättar för honom att det kan ha satt i gång, men ingen av oss tror att det är skarpt läge egentligen, för vi har båda väntat oss att det ska ta lång tid med värkar innan det blir dags att åka in. Men så tvärfel vi hade! Från första sammandragningen – som ju var en värk – vid halv sex till dess att det är fyra, fem minuter mellan 60 s långa värkar tar det ca en timma. Vi avslutar hos min kompis ganska abrupt och meddelar att vi måste nog åka in till förlossningen! Hon har svårt att hänga med i svängarna och fortsätter prata med min man. Till slut får jag säga ifrån att NU måste vi åka. Klockan är nästan halv sju och vi ringer förlossningen för att kolla om vi ska åka direkt dit eller hem och hämta väskan först. Jag beskriver situationen för barnmorskan. Jag säger till henne att värkarna inte gör så ont men kommer tätt – nu är det mellan 3-5 minuter mellan dem. Hon utgår från att det är andra eller tredje barnet. Nej, jag är förstagångsföderska, svarar jag. Då ändrar hon tonläge och säger att, "ja, men du har inte så ont sa du, så stanna hemma ett tag till och ta en dusch. Ring igen om det blir intensivare värkar."
Vi kommer hem och bestämmer oss för att packa det sista i väskan, så att allt är klart. Samtidigt blir värkarna kraftigare och kommer mer ofta, ibland med bara 2 min mellan.

Jag ringer förlossningen igen och säger att "Nu kommer vi!" När vi väl är där är klockan ca 19.30 och vi får installera oss i ett jättemysigt förlossningsrum, de kör en CTG-kurva och sedan blir jag undersökt. Jag är öppen 3-4 cm. Värkarna är ganska kraftiga, men kommer inte lika tätt nu och vi får gå in till BB och ta kvällsfika i väntan på att jag ska öppna mig mera.
Det var motiverande – för därinne träffar vi föräldrar som redan fått sina små, så jag tänker på att under varje värk är jag ett steg närmare att få möta vårt lilla underverk.

Klockan är nio när vi kommer tillbaka till förlossningen, det är skiftbyte och vi får en ny barnmorska. Hon är jättefin och tycker jag ska promenera lite i korridoren för att få igång starkare värkar. Så jag vandrar fram och tillbaka med gåstolen och älskar både min man som ger mig massage och min TENS-apparat som jag brassar på vid varje värk.
Till slut har jag fått nog och känner att jag behöver vila benen. Upp i sängen igen och maken håller emot mina fötter så att jag får ta spjärn i varje värk. Det gör det lite lättare. Tiden går fort, värkarna blir kraftigare och barnmorskan föreslår att jag ska prova lustgasen. Jag har redan spytt två gånger och är lite försiktig i början, men efter en stund får jag in snitsen och är väldigt glad att jag både har TENS:en och lustgasen till hjälp. Jag har fått tipset att verkligen fokusera på andningen och försöka låta bli att gå in i smärtan – och det fungerar. När värken kommer drar jag på TENS:en på järnet och andas, andas, andas. Min man påminner mig hela tiden om att slappna av i munnen, så att jag därmed också slappnar av i underlivet. (läpparna däruppe och därnere hänger ju ihop ) Jag blir undersökt igen och är nu öppen 5 cm. Mellan värkarna skojar vi med varandra och med barnmorskan. Klockan är 23.10 och min man säger att det är ett väldigt punktligt barn, för det kommer ju komma på bf-dagen nästa dag.
"Ja, svarar barnmorskan, den hinner inte komma innan, så nog är det en punktlig bebis. Du får nog räkna med några timmar till."
Värkarna är kraftigare nu och jag säger att jag nog behöver mer smärtlindring, men att jag är lite tveksam till EDA. Vi kommer överens om att förbereda för det i alla fall, så jag får gå på toaletten, och så förbereder hon för narkosläkaren.
De följande minuterna ligger jag på sidan i sängen och tar mig igenom värkarna med hjälp av lustgasen. Det gör redigt ont nu, men 23.30 stegras smärtan och jag skriker åt min man att hämta barnmorskan som lämnat rummet.
Hon undersöker mig och ropar glatt ”Men gumman du är ju helt öppen! Jag ser huvudet. Om du vill kan du känna huvudet.” Som i en dimma känner jag huvudet och sedan går vattnet. Jag frågar om jag får krysta och det får jag. Smärtan är enorm, men har en helt annan karaktär nu. Jag känner mitt barns huvud tränga ner i födelsekanalen och jag låter kroppen använda all sin kraft att krysta. Som en utomstående hör jag något slags urljud komma ur mig vid varje krystvärk, det är en märklig känsla att vara mitt i det, samtidigt som jag är på sidan om och hör allt som sker i rummet. Barnmorskan och min man hejar på mig och säger att jag är jätteduktig och att vi snart har vårt barn hos oss. Jag både hör och inte hör dem, helt inne i min egen värld där det bara handlar om en sak och det är att krysta ut vårt barn.
Det känns som en evighet och en sekund på samma gång – efteråt får jag reda på att det gått 11 minuter från det att jag ropat på barnmorskan till dess att vår älskade son föds strax före midnatt – dagen före BF. Inte punktlig alltså, utan i god tid.

Sekunden hans lilla kropp glider ur mig så upphör all smärta, jag får honom på bröstet och det känns så stort. Jag märker knappt att moderkakan rinner ur mig och att min man klipper navelsträngen – allt jag kan ta in är att vår son ligger på mitt bröst och att jag får uppleva denna stund. Sen skrattar vi åt hur bråttom han hade och är mycket lyckliga. Snart hittar han mitt bröst och släpper det inte på 2,5 timme. Vi får firarfika som vi äter medan vi beundrar vår son. Sedan dess är inget sig likt – tänk att man kan älska någon så otroligt mycket! Det har definitivt blivit mer plats i hjärtat nu, när vår lilla kille kommit till världen...

[SummerT]

Jag älskar också att läsa en massa förlossningsberättelser samt letar som en galning på youtube efter förlossningsserier Blir inte ett dugg avskräckt även om det är första barnet utan det känns bättre att veta vad som kan hända, bra som dåliga förlopp.

Tack för att ni alla delar med er av era upplevelser!

[angiesry]

Himmel och pannkaka! Jag beundrar dig för att du klarade en liknande pärs med så mycket styrka i behåll och visst är de värda slitet de där små miraklen! Tack för en fantastisk berättelse och jag håller mina tummar hårt att denna din andra förlossning blir lättare på alla sätt och vis!