Skrivet: 2012-02-26, 14:01
#1
min förlossning
Jag tar och postar här också, han blev ju ändå ett februaribarn, den lilla skatten som ligger och sover bredvid mig nu. Jag tycker så mycket om att läsa andras förlossningsberättelser, så självklart vill jag dela med mig av min egen
Vår lilla skatt var beräknad till den 29 januari, men jag hade nog förväntat mig att han skulle komma lite tidigare än så, det brukar vara så i vår släktMen den 29 januari kom och gick utan att något hände. Likaså gick efterföljande två veckor symtomfritt förbi, till min stora frustration. Söndagen den 12 februari var vi på överburenhetskontroll, med kontroll av fostervattensmängden, barnets läge, CTG och koll av livmodertappen. Allt var utmärkt med barnet, men livmodertappen var bakåtriktad och 2-3 cm lång, det vill säga ganska omogen. Därför beslutades att igångsättning skulle göras med propess, en liten pappersruta med hormoner, som man sätter bakom tappen för att den ska mogna. Man startar latensfasen helt enkelt. Propessen sattes in vid klockan åtta på kvällen, med förhoppningen att jag skulle kunna sova på natten innan förlossningens aktiva fas startade. Så mycket sovet blev det inte, en påfrestande molvärk i korsryggen och en oroskänsla i kroppen satte stopp för det. Framåt morgonsidan började jag även må illa och kräktes ett par gånger.
Klockan sex gick vattnet och vid tiotiden fick vi komma ned på förlossningen. Värkstimulerande dropp sattes och jag kopplades upp på CTG. Därefter lämnades vi ganska mycket ifred och värkarna började komma igång, men var milda. Så småningom bad jag om värmekuddar, som var skönt på min fortfarande onda rygg. Barnmorskan sa att jag var i latensfasen och det som gällde då var att vila, så jag låg mest och väntade på att det skulle komma igång ordentligt. Värkarna tilltog i intensitet efterhand, men blev aldrig regelbundna. Kvällsskiftets barnmorska och undersköterska kom och presenterade sig och jag blev undersökt. Till min stora glädje hade jag redan öppnat mig 5-6 centimeter! Och jag som fortfarande väntade på att det skulle dra igång! Extra positivt var det eftersom droppet inte behövde höjas, vilket man gör normalt sett, utan kroppen verkade ha kommit igång själv. Värkarna var långa och kom i sjok, kanske fem stycken i rad med bara ett par andetag emellan, följt av en längre paus. Efter en stund tyckte jag det började göra jobbigt ont, så jag bad om TENS. Den passade mig perfekt! Den gjorde precis det jag önskade av smärtlindring vid förlossningen: Den distraherade smärtan lite, tog bort lite udd, men den tog inte bort mig från upplevelsen. Vid ungefär den tiden undersöktes jag och var öppen sju centimeter.
Därefter blev det ganska snabbt mer smärtsamt. Jag varvade att sitta på bollen med att stå och vagga och hänga på min man. Det började göra så ont att jag fick lov att jämra mig högt. CTG:n hade tydligen svårt att registrera barnets hjärtljud, så barnmorskan satte en skalpelektrod. Dessvärre störde TENSen ut skalpelektrodens signaler, så jag blev av med min enda smärtlindring! Då tackade jag ja till lustgasen. Tyvärr passade den inte mig, jag fick bara ett obehagligt rus, utan att jag upplevde att smärtan lindrades. Jag behöll den ändå, "för säkerhets skull". Efter att jag blivit av med TENSen passerade 5-10 fruktansvärda värkar innan den första krystvärken kom vid halv sex-tiden och jag lade bort lustgasen helt. Från krystfasen minns jag egentligen ingen smärta, jag vet inte om det gjorde ont, men jag minns det i alla fall inte som smärtsamt över huvud taget. Däremot gick det långsamt! Frustrerande långsamt. Jag tog i med krafter jag aldrig hade anat att jag kunde uppbåda (sprängde ett blodkärl i ögat, upptäckte vi sen :-P) och fick bekräftelse på bekräftelse att jag gjorde rätt från barnmorskan. Trots det kändes det som att det inte gick framåt! "Det går framåt, men långsamt" sa barnmorskan. Barnets hjärtljud låg stadigt på 135. Även krystvärkarna var riktigt långa, men jag kände ändå hela tiden att jag hade kontroll och kraft, jag hade mer att ge! Efter lång lång tid av krystande, när jag äntligen fick en känsla av att barnet snart skulle vara ute, sa barnmorskan till mig att försöka låta bli att krysta, att pausa mitt i värken, för de ville ha ut hela barnet på en gång. Otroligt nog kunde jag låta bli att trycka och när nästa krystvärk kom flög prinsen ut med en störtflod av vatten efter sig! Klockan var då 19.55 den 13 februari 2012 och äntligen, efter 2,5 timmars krystande, var han ute. Det visade sig att han kommit i vidöppen hjässbjudning, alltså med ansiktet vänt framåt mot min mage, vilket gör att krystfasen blir trögare. Han skrek till i samma sekund som han var ute och redan från början hade han stora tefatsögon som förvånat såg sig omkring. Jag fick upp honom på bröstet och kände på en gång att han var min! Min man grät men jag bara skrattade av lättnad och lycka.
Efter en liten stund var det dags för undersökning. Jag hade fått en liten spricka, men inget som behövde sys (och inget som jag känt av alls sen dess). Sedan skulle moderkakan ut, inte alls behagligt, det skulle dras i navelsträngen och tryckas på magen :-S. Ut kom den i alla fall och den var stor och frisk. Prinsen vägdes och mättes: 4270 gram och 52 cm och 36 i hattmått (betydligt större än jag hade väntat mig!).
De närmast följande dagarna mindes jag förlossningen som riktigt jobbig. Jag ville helst inte tänka på den. Jag såg gravida kvinnor och tänkte "Stackars stackars dig!". Efterhand ändrades dock den känslan och nu minns jag förlossningen som positiv, en extremt kraftfull upplevelse som jag absolut inte hade velat vara utan!
