Fick en idé nedan om att vi som fött barn tidigare här i gruppen kan skriva ned våra förlossningsberättelser här i en trådDe som vill såklart.. och de är ju frivilliga att läsa också
Bara svara här nedan och skriv! Jag är nyfiken på era historier och tycker det vore väldigt kul att läsa. Särskilt eftersom vi kommer följas åt här tillsammans
Jag vaknade plötsligt kl 01 på natten, 3 dagar efter BF av att jag hade lite gaser i magen.. det kändes åtminstone så. Låg där ett tag mitt emellan vakenhet och sömn och besvärades av "gaserna".. ca en halvtimme senare blir jag klarvaken när jag inser att det måste vara värkar! Gud så spännande... jag tittar på klockan och ja de kommer ju regelbundet.. jag går upp och startar datorn och "värktimern" jag hade hittat på internet. 7 minuters mellanrum ungefär.. jag är väldigt spänd och nyfiken men inser att värkarna är väldigt svaga och kommer ju inte så ofta (12 minuters mellanrum efter ett tag) så jag tänker att det nog är nyttigast om jag kan sova istället. Går därför och lägger mig igen någon timme senare och somnar faktiskt.
När jag vaknar på morgonen känner jag fortfarande lite värkar då och då.. men jag tvivlar på om det är värkar eftersom det känns precis som när jag har ont i magen av gaser eller förstoppning. Velar mentalt fram och tillbaka, är det värkar? Eller behöver jag göra nr 2? Sambon stannar hemma från jobbet ifall att... jag har inte direkt så ont och de kommer ganska sällan, var 12e minut ungefär. Det fortsätter såhär under förmiddagen, det är inte jobbigt eftersom det inte gör ont, jag är bara lite knäpp mentalt och blir inte klok på vad det är jag känner. Försöker gå på toa flera gånger för att göra nummer 2 men det går inte. Framåt lunch kommer de lite oftare och jag börjar bli mer säker på att det är värkar.. förvärkar kanske?
Vid 13-tiden ringer jag till förlossningen för att rådfråga vad det kan vara.. säger att jag har värkar med ca 7 minuters mellanrum som inte gör ont men som känns. Att jag haft så sedan inatt. De svarar att det låter som förvärkar och att jag kan få gå så några dagar innan det sätter igång! Blir ju lite deppig och förklarar läget för sambon. Skickar iväg honom till jobbet eftersom jag fick detta besked, han åkte vid 14 tiden.
Vid 15-tiden tar jag en dusch efter att ha läst att förvärkar ofta försvinner vid heta duschar medan riktiga värkar kan ta fart. Det gjorde susen... jag fick direkt superont efter bara några minuter het dusch mot magen. Står i duschen medan jag har en jättelång värk på säkert 6 minuter.. tar mig ut därifrån med fortfarande ihållande värk. Pust och stånk! Ringer sambon och säger att han nog får komma hem igen.... MEN han måste förbi Willys och köpa en påse lösgodis till mig som jag ska ta med till BB.. han säger att han såklart kör raka vägen hem till mig men jag insisterar, köp godis först! Vilket han gör och kommer hem vid 16-tiden..
I det läget har jag regelbundna värkar som gör ont, vissa mer ont än andra men det är fortfarande okej. Det känns fortfarande som när jag har gaser i magen och jag tvekar faktiskt fortfarande på om det ÄR värkar.. (men det var nog någon slags förnekelse-fas). Minns inte hur ofta de kommer men inte oftare än var 5e minut kanske. Men plötsligt får jag ondare.. så att jag lider ordentligt mitt under värken. Då bestämmer jag mig, nu åker vi in! Ringer förlossningen och säger att jag kommer. Ger de ingen möjlighet att säga nej...
Vi sätter oss i bilen och åker in, då är värkarna inte lika kraftiga. Sambon kör som en galning, det har han ju sett på tv att man skaJag skrattade gott och sa åt honom att det var lugnt.. Vi tar oss in på förlossningen och jag får ingen värk på väg in. Möts av en liten nonchalant bm/sköterska som verkar undra vad jag gör där... hon säger kort att jag ska undersökas och sedan tas beslutet om jag ska hem eller in på förlossningen. Man skulle ligga 30 minuter med ctg i ett rum, och jag minns att jag hade jätteont dessa 30 min. För jag ville inte alls ligga still på rygg medan jag hade ont men det skulle man ju. Sedan undersöks jag, och det visar sig att jag är öppen 6 cm redan! Wow! Barnmorskan blir plötsligt jättegullig istället för kylig och säger att jag är duktig och att jag ska in på förlossningen (som om jag inte hade precis lika ont innan hon fått några siffror på det.. suck). klockan är 17.10 när jag skrivs in.
Jag får ett rum och får träffa mina barnmorskor/sköterskor. Det är ganska fullt på förlossningen så jag är ensam på rummet större delen av tiden (med min sambo) och det känns helt okej.. kort beskrivet så sitter jag större delen av tiden bredbent på en mjuk puff på golvet lutad över sängkanten, sambon står och rullar någon massagegrej på min rygg som ska göra det hela mindre smärtfullt.. det gjorde det ju inte, men lika bra att han stod där och rullade, så han hade något att göra
Det är svårt att i efterhand minnas tidsförloppet men min upplevelse är att det hela gick ganska fort. Det jag upplevde jobbigt var just krystningsdelen, det kändes "misslyckat" eftersom jag inte fick uppleva de där värkarna och hjälpen inifrån kroppen. Men det gick ju ändå
Oj, vad långt det blev.. jag som försökte vara kortfattad *fniss*
Det var bra att du kom på denna iden. Jag älskar verkligen att läsa om allas erfarenheter. Och det lätt ju som en bra förlossning
Har tre väldigt olika förlossningar i bagaget:
Nummer ett :
http://familjenlofberg.se/theo/forlossning.html
Nummer två :
http://familjenlofberg.se/isak/forlossning.html
Nummer tre :
http://familjenlofberg.se/milo/forlossning.html
Åh vad roligt att läsa om dina förlossningar. Väldigt intensiva och de två senaste så väldigt snabba
Snälla, snälla gode gud, låt mig få en sån här förlossning!!! Puss och kram och offrar gärna en kanelbulle eller bil eller något.
Jag vet inte om jag ska skriva min förlossningsberättelse. Vill inte stressa upp någon...
Klart du ska skriva din berättelse
Oj. Blev häftigt att bli påmind om den efter nästan tre år. Kan konstatera att min minerbild nu inte riktigt stämmer med berättelsen jag skrev direkt efteråt, vissa saker har uppenarligen bleknat och tur är väl det. Ska försöka klistra in den nedan, men den är lååååååång och kommer i två inlägg:
Den första April skickade jag sms till mina föräldrar och min syster att vi skulle till förlossningen. Ringde upp efter en timme och talade om att det hela var ett aprilskämt. Pappa och syster blev jättebesvikna, men mamma sa bara att hon kände på sig att den var påväg snart. Gick på toa ett par minuter efter telefonsamtalet och då kom delar av slemmproppen ut. Blev glad för att det i alla fall händer något, även om jag visste att det kunde dröja flera veckor till.
På eftermiddagen den 2:a april pratade jag med några vänner och bestämde att de skulle komma över på middag samma kväll. Plockade ut mat ur frysen kl 17 och gick ut i hallen för att slänga ut mattorna och slutföra dammsugningen vi hade påbörjat dagen innan. Precis när jag öppnat ytterdörren och hivat ut mattorna på uteplatsen så gick vattnet. Kände inget "plopp" som många andra beskriver utan blev helt plötsligt bara dyngsur i byxorna och det rann ur byxbeben på tröskeln till ytterdörren. Blev förvånad men jätteglad, högg mobiltelefonen och gick och lade mig på badrumsgolvet som jag fått order om av bm eftersom bebis fortfarande var fullt rörlig. Ringde sambon som precis hade gått från jobbet och väntade på tunnelbanan hem. Ringde mina vänner som skulle komma på middag och avbokade. De blev jätteglada och en av dem hade gjort en liten förlossningsdans på odenplan. Hade inga värkar men ringde ändå till förlossningen som tyckte vi skulle komma in så snabbt som möjligt för en kontroll, i synnerhet då bebis var rörlig. Ringde sedan min syster och pratade med henne tills sambon kom hem.
Kl 18 var vi på förlossningen och blev visade till ett förlossningsrum. Vid det laget hade jag fått kraftiga värkar á 70-90 sek med 2-3 min mellanrum. CTG togs som visade på samma sak, samt att bebis mådde bra. Han var nu ruckbar. Vid vaginalundersökning visade det sig att jag bara var öppen 1 cm och med bibehållen tapp. Hade inte räknat med mer eftersom det hade gått så fort men jag var glad för att värkarna var så täta att det sannorlikt skulle börja hända saker snart... Bm hade läst mitt förlossningsbrev att jag ville ha eda och ev lustgas så fort det är lämpligt. Vi valde att avvakta första timmarna så jag åtminstonde skulle vara öppen ett par cm. Efter personalbytet kl 22 blev jag undersökt av natt-bm som meddelade att det trots kraftiga och täta värkar i 4 h inte hade hänt ngt alls, men att vi skulle bli kvar över natten då det borde hända ngt snart. Sambon gick ut och försökte fixa mat vilket var lättare sagt än gjort då allt var stängt och atomaten inte tog varken sedlar eller kort. Vi lyckade få ihop mynt till en liten lasagne att dela på. Minns att sambon gav hela till mig men sedan åt en del medans jag tacklade en värk. Tur att vi hade mackor med. Jag började få rejält ont, fick alvedon och dexofen och tog en lång dusch som hjälpte alltför bra. Efter det glesade värkarna ut under natten och på morgonen var de 1 minut långa men med ca 15-30 minuters mellanrum. Jag hade fått ligga och vila lite, använde tens och andning i värkarna, men inte kunnat sova ngt.
Personalbyte igen kl 9 den 3/4 och tredje vaginalundersökningen visade fortfarande ingen förändring. Dagpersonalen var en mkt gullig barnmorska men det märktes att hon var jättestressad och när jag frågade så sa hon att de var två sjuka och hon hade 3 ggr så många mammor som hon normalt skulle ha. Stackarn. Nåja, vi blev ombedda att ta en långpromenad och försöka gå igång värkarbetet igen. Senast kl 17 skule man göra en ny bedömning och troligtvis sätta igång värkarna om det ej gått igång spontant. Anldeningen till att man inte ville avvakta 48 h som annars efter vattenavgång var att jag var undersökt flera ggr pga mina kraftiga värkar, vilket ju innebär en ökad risk för infektioner. Vi valde att åka hem över dagen och komma tillbaka om det tilltog. Åkte hem, skrev ett inlägg här, krattade löv i trädgården och lade mig att vila under eftermiddagen. Värarna kom med 10-20 minuters mellanrum och var relativt starka. Åkte in igen kl 17, gjorde CTG som visade på glesa värkar och välmående bebis. Fick träffa läkare och diskuterade igångsättningsmöjligheter. Han trodde inte det hade hänt ngt med mitt under dagen ganska dåliga värkarbete och han ville inte undersöka mig vaginalt om inte absolut nödvändigt, pga infektionsrisken. De alternativ som fanns var bard-katerer (gick bort pga min latexallergi), prostaglandingel (bedömdes orimligt då mitt ändå relativt starka värkarbete kunde övergå i ohejdbar värkstorm - nej tack) eller dropp. Vi beslöt tillsammans att avvakta under natten, jag skulle försöka vila och återkomma kl 9 dagen efter för igångsättning och det inte tilltagit självmant. Vi åkte hem igen. Fick order av bm att höra av mig om värkarna kom med 3 min mellan och var minst 1 min långa. Det kändes frustrerande att åka hem igen då jag ju först fått veta att jag ju skulle bli igångsatt på kvällen, men läkaren resonerade sunt så jag litade på honom.
Under kvällen och natten tilltog värkarna kraftigt. De var fortfarande glesa, 5-8 minuter från start till start men blev längre och längre och var vid 2-tiden ca 4 minuter långa. Jag började få riktigt svårt att hantera så långa värkar med bara tens och andning, det gick bra i ca 2 minuter på varje värk (sambon klockade flitigt) men sedan fick jag panik för att smärtan aldrig avtog. Duschade, gungade, vaggade och låg om vart annat. Vetekudden gick varm. Sambon sade att vi borde ringa men jag var så inställd på att värkarna måste komma tätare så jag sa nej hela tiden. Ville inte bli hemskickad en gång till. Tänkte inte på att med 4 minuter långa värkar kan de inte komma så mkt tätare än de gjorde. Det kan aldrig bli 3 min från start till start... Sambon ringde ändå förlossningen vid 2-tiden när jag låg på rygg i badkaret och försökte andas men hade börjat hyperventilera och blivit yr i stället. Han lät så lugn i telefon (trots att jag vet att han inte var det) att jag blev rätt uppgiven och tänkte att de aldrig kommer fatta hur svårt det var att hantera så långa värkar. Mycket riktigt, stanna hemma tills de blir tätare var beskedet. Kämpade vidare och ringde igen stax efter kl 4, då ringde jag själv för att hon skulle fatta att jag inte kunde hantera det längre och då var vi välkomna in. Vid ankomst kl 5 kände jag att det började stanna av igen. Nej… Inte hela helvetesnatten till ingen nytta. Det togs ctg som visade 2 st 4-5 minuter långa värkar och sedan - ingenting! Helt stopp! Inte en värk så långt remsan kan nå. Jag hade då fått konstant ont, livmodern var halvkontraherad utan slut... Nattpersonalen ville inte göra ngt utan ville att vi skulle avvakta till dagen kom. Tog en lång dusch igen, kopplade på tensen och lade mig på sängen för att vänta in dagen. Jag var så väck av trötthet och konstant smärta att jag inte fattade att jag borde bett om ngn smärtlindring för att åtminstonde få lite vila. Förutsatte nånstans att personalen hade läst mina önskemål om eda och lustgas och skulle erbjuda det när de såg att jag behövde, ville inte tjata... Låg och väntade ngn timme till kl 7 när min bm Sanna från dagen innan kom in, vad glad jag blev! Dels för att jag gillade henne skarpt, dels för att jag hade räknat med att få vänta flera timmar till. Hon frågade hur natten varit och tyckte att nu får vi ta och sparka igång det här eftersom mitt värkarbete (som nu gjorde konstant ont utan slut) var så ineffektivt. Ja tack! Vaginalundersökning visade att jag var öppen 3 cm varför det gick bra att lägga eda och ge dropp. Narkosläkaren var upptagen (såklart) men jag fick lustgas och yrade mig igenom den dryga timmen innan hon kom. Mycket trevligt! Svamlade om att det var som om jag var 14 år igen, låg full i en trappuppgång och hade tappat bort min handväska. Skämdes för att jag var full på sjukhuset och frågade säkert minst 10 ggr om det var ok och att de var säkra på att man inte kunde ta för mkt. Önskar i efterhand att vi åkt in tidigare och jag hade fått tillgång till den redan då, då hade jag helt klart kunnat slappna av bättre i de pauser som fanns och kanske haft lite krafter kvar. Narkosläkaren kom efter en dryg timme, eda:n tog bra – vilken befrielse! Värkstimulerande dropp inleddes så fort jag blivit smärtfri. Somande nästan på studs och sov till och från i nästan en timme trots att jag fortfarande kände värkarna komma och gå, men den konstanta smärtan var borta. Hade helst velat ligga kvar hela dagen för jag var såååå trött men visste att om ungen ska ut ngn gång så måste jag upp, varför jag började sitta på bollen, vanka runt och stå på knä om vartannat. Bollen var bäst, där kunde jag till och med slappna av så pass att jag passade på att läsa dagens DN som vi av ngn märklig anledning kommit ihåg att ta med mitt i kaoset hemma.
Forts i svaret nedan då den blev för lång...
Forts...
Droppet skruvades upp många gånger under dagen och jag fick bolus eda med jämna mellanrum när jag började tycka det blev jobbigt igen. Lagom ont är bra. Framåt eftermiddagen var jag öppen 8 cm och här någonstans tog krafterna slut igen, efter flera timmars vankande och boll-studsande och jag lade mig på sidan i sängen med benstöd. Fick sedan en obeskrivlig frossa, hackade tänder och kunde inte hålla värmen hur jag än gjorde. Bm undersökte mig igen, konstaterade att jag var fullt öppen men att bebis fortfarande stod så högt att det inte var nära att bli några krystvärkar utan började tempa mig och över två timmar steg tempen från 36.4 till 39 grader. Bebisens hjärtljud som tidigare legat kring 120-150 steg också till 170-180. Jag fattade inte att de var oroliga för infektion (jag var rätt väck av trötthet) utan avfärdade tempstegringen med att jag ju hade varit upp och sprungit så mkt. Lyckades mha kramar och andningshjälp från sambon sluta skaka och slappna av medans bm tydligen hade ringt dit läkare. Blev undersökt av läkaren som konstaterade samma sak – fullt öppen men bebis långt upp ovanför taggarna. Läkaren konstaterade också att bebis sannorlikt var stor (nähä – jag hade varit helt enorm sista veckorna). Det togs en odling på livmodertappen, jag fick intravenöst antibiotika och ett par alvedon för att få ner febern. Sen påpekade läkaren (eller om det var bm) att om inte beis är ute inom 4 h efter att jag var fullt öppen så skulle det bli snitt. Då hade det redan gått nästan 2 h och bebis var inte i närheten av att komma ut. Jag blev skitarg (men bet ihop), varför hade de inte klämt ur dig det tidigare?! Hade jag vetat att det var så bråttom så hade jag inte legat i sängen med frossan sista timmen utan varit uppe och jobbat mer. For upp på fötter, försökte få dem att minska på eda:n för att jag skulle få mer värkar och lägesändrade massor för att försöka jobba ner bebis genom spinaetaggarna så de åtminstonde skulle kunna hjälpa mig att få ut den med sugklocka om den nu var så stor att jag skulle få problem. Bm ville inte minska på eda:n då hon var rädd att jag skulle få tillbaka den kontinuerliga värkkänslan hag haft innan. For runt som en skottspole i rummet (nåja…) och krystade lite i smyg trots att jag inte hade krystvärkar – ville inte ha jobbat i över 48 h ”i onödan”. Det fungerade bra och en timme senare hade bebis gått ner så långt att läkaren bedömde att han sannorlikt kunde komma ut den naturliga vägen men att jag skulle behöva hjälp av sugklocka. Hon förklarade inte varför men jag tror att det var dels pga storleken på bebis och dels pga att jag vid det laget var så slut att de inte ville riskera att han skulle fastna igen. Jag kom upp i gynställning (inge kul – hade absolut inte tänkt föda så, ville helst vara upprätt) och helt plötsligt var rummet fullt med folk. Blev tillsagd att krysta om jag hade vanliga värkar (fick knappt några krystvärkar eftersom han stod så högt) för att de skulle se om det ”kunde gå”. Åjo, här händer det massor sa läkaren och började greja med sugklockan för att hjälpa mig att få ner honom förbi spinaetaggarna där de var rädd att han skulle fastna. Sen är minnet rätt dåligt. Det gjorde ont som f*n men jag tog i vad jag kunde och någon gång säger läkaren att ”bra, nu är den förbi så nu blir det inte snitt i alla fall”. Då gjorde det ännu ondare och jag ångrade mig raskt och tyckte snitt var ett helt rimligt alternativ. Jobbade vidare själv samtidigt som jag (enligt sambon) bad läkaren hjälpa till mer (hon ville att jag skulle göra resten själv efter taggarna för att jag inte skulle brista så mkt – men jag kände mig helt kraftlös). Pratade tydligen oavbrutet och tyckte att ”om den där jävla sugklockan nu är på så dra ut den då för helvete”. Alla runt omkring sa bara att jag var duktig och sambon uppmanade mig att andas på vilket jag röt ”Håll käften!”, sen bad jag om ursäkt. Någonstans kom det en massa folk (kändes det som – de kanske var 2-3) som skulle hälsa och ta i hand, barnläkare och ngn ny bm och uska (skiftbyte, det 7:e i ordningen). Tyckte det ver vidrigt jobbigt att hälsa och kände mig rätt likgiltig över vilka och hur många som befann sig i rummet eller mellan mina ben. När jag hade krystat i vad som kändes som en evighet så hörde jag någon (den nya bm skulle det visa sig) prata i telefon i bakgrunden och med lugn röst säga: ”Nej, tyvärr, hon är upptagen med en utmattad förstagångsföderska som har ett för stort barn som sitter fast”. Det tog död på det sista krafterna och hur han sedan kom ut vet jag inte. Tog i så gott jag kunde, det räckte tydligen. Förstod inte att han var ute, knappt ens när han kom upp på bröstet, helt blå och gnyende. Hade innan förlossnningen föreställt mig att jag skulle gråta floder, men jag var helt känslokall. Började gnugga honom frenetiskt med handen och min landstingsrock över bröst och rygg för att få fart på andningen. Två personer kom med varsin handduk och började också gnugga. Jag försökte dra åt mig en handduk för att få lite strävare material att gnugga med, men hon vägrade släppa. Hade fortfarande inte fattat att det var mitt barn, än mindre tittat efter vad det var för kön. Allt jag kunde tänka på var att den lille skulle börja skrika och få bättre färg. Tillslut började han skrika och blev succesivt rosa på magen, halsen och tillsist även i ansiktet. Här någonstans frågade jag vad det blev och blev uppmanad att titta efter själv – en pojke! Sambon fick rätt. Jag tittade upp på sambon till höger om mig som såg helt tagen ut, jag tror han gav mig en kyss men är inte säker.
Folk fortsatte att greja runt mellan benen på mig. Hade totalt glömt bort att moderkakan skulle ut. Blev tillsagd att krysta på kommando och när det inte funkade upplevde jag det som att de började en massa behandlingar utan att jag fattade vad som hände. Först kom ngn och satte nålar i lilltårna på mig – här blev jag riktigt förbannad, hon kunde åtminstonde ha frågat eller förvarnat först. Akupunktur var det jag minst av allt var sugen på just då. Sade dock inget, tittade bara på sonen och försökte tänka mig bort. Fungerade gjorde det inte heller (misstänker att epiduralen fortfarande hade viss verkan). De tappade min urinblåsa med kateter och sedan fick jag två injektioner med livmodersammandragande medel och efter en dryg halvtimme kom den ut. Hel, tack och lov. Blev undersökt av förlossningsläkaren som bedömde bristningen och sedan satte sig en bm att sy, vilken av alla det var minns jag inte. Jag frågade ett par ggr hur mkt jag brustit och vad hon använde för suturmaterial men upplevde att hon svarade rätt undvikande på alltihopa och jag var för trött för att stå på mig. Tänkte i stället att det lär jag nog bli varse. När broderiet var klart försvann alla och vi blev ensamma med sonen (och fikat – gud vad gott), äntligen! Först här började jag fatta att jag faktiskt hade fött barn och att han var helt perfekt! Han låg och plirade på sambons bröst medan jag fikade och njöt av åsynen, så vackra!
Efter någon timme kom en bm tillbaka för att väga, mäta och titta på honom. Han var betydligt tyngre än vad ngn av oss hade gissat på (kommer inte att gå med på att gå över tiden utan viktuppskattning igen, tänk om han fått växa 12 dagar till). Jag blev sedan tillsagd att gå och duscha samt att så fort som möjligt kissa. Ducha klarade jag av, kissa var svårare. Jag var helt utpumpad och höll på att kräkas av trötthet. Det enda jag ville var att få en säng att sova i och få vara ifred. Sa flera gånger att jag inte kan kissa när jag precis blivid tappad på urin, men blev bara tillsagd att dricka en massa vatten för komma till BB skulle jag inte få förrän jag hade kissat. Klockan var drygt ett på natten, 58 h sedan jag sov sist. Drack två tillbringare med vatten medan jag ringde runt till min familj. Tillslut fick jag ur mig 5 droppar och sparade t o m dessa i en mugg för att visa upp om bm inte skulle tro mig. Hon trodde mig, men det dög inte. Kämpade på ngn halvtimme till och sen sa jag att jag hade fått ur mig mer än vad jag hade för att de skulle släppa iväg mig till en säng. Det fungerade och vi blev äntligen visade till avdelning. Fick inte komma till BB-hotellet då pojken var för stor för tiden, jag hade haft tecken på infektion (och har en historia av upprepade UVI:er) och förlossningen hade blivit så utdragen efter vattenavgång. Kom till DS avdelning 12 och blev emottagen av en natt-bm och uska. Bm frågade om sonen hade ammat och jag sa att han försöker och är på god väg. Det dög tydligen inte för hon nöp tag i mitt bröst och tryckte in det i munnen på honom. Jag var för trött för att protestera – tänkte bara att om jag gör som de säger så kanske de låter mig sova. Lovade henne därför att fortsätta i samma stil tills han hade tagit tag ordentligt (yeah right). Sen fick vi äntligen vara ifred. Lade oss i sängen med sonen mellan oss och bara låg och tittade, så otroligt vacker! Tror inte jag sov många minuter efter det.
Floki
Född kl 21.33 den 4/4-2009
55 cm, 4 745 g, 38,5 cm i hattmått och 3 dubbelhakor.
Hahaha!! Gud vad jag garvade. Inte åt upplevelsen, men åt dina tankar då och ditt sätt att skriva.
Låter som en väldigt positiv upplevelse.
Tre söner födda 02, 05, 09. Gravid med BF 120619.
Har två forta förlossningar
Barn nr 1 Flicka 3599g 50 cm lång född i vecka 38+1
Kl 01:30 ca vaknar jag av att vattnet går. Som en smäll!!
Barn nr 2 Flicka vikt 4920g vecka 40. Vaknar mellan kl 8:00 och 9:00 av att jag drömmer att jag hade värkar. (antar att jag också hade det fast i drömmen) Som tur är så började min sambo jobba 9:00 denna dag. Vilket annars ALDRIG händer. Men jag säger bara att DU ÅKER INGENSTANS idag. Vi skall till förlossningen. Känner en skum känsla av att det är verkligen på G denna gång. Jag ringe förlossningen och vi får komma dit. Väl där. Också Kl 9:00
Så nu är jag lycklig mamma till två flickor. Undrar hur denna förlossning kommer att vara. kanske inte hinner in denna gång. Eller så blir det 24 timmarsja vi får se.
Jag är så tacksam för mina lätta förlossningar så jag ärn nu SKIT nervös för att allt skall gå fel denna gång. Så jag håller mina tummar att allt går bra denna gång också
Det lät verkligen som bra förlossningar och det går säkert bra den här gången också! Du kan ju det här nu!
Puh, en långdragen förlossning då man inte fått sova på så länge måste vara det jobbigaste! Ont som fasen har vi ju allihopa, men jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ha ont så länge och vara så utmattad i kroppen när man går igenom själva födseln. Vad starkt av dig att ha gått igenom detta! Du är en superkvinna
Tack för att du delade med dig
För mig som väntar första barnet är det spännande att läsa alla berättelser. Får i ärlighetens namn erkänna att jag gruvar mig lite inför dagen D, men inser att det är något naturligt som många före mig har klarat av
Min förlossningsberättelse
Leonard var beräknad till den 27/5 - 03 (om jag inte minns helt fel). Men det där lilla goset ville inte komma ut, så efter 16 dagar sa läkaren på sjukhuset "Vi är tvungna att erbjuda dig en igångsättning nu, om du vill ha det?" och jag som hade gått upp 23 kilo och var så full av vatten att jag såg ut som en uppsvälld ballong och knappt kunde gå, var så otroligt trött, att hela min kropp skrek "Ta ut ungen!". Det skrek jag också som svar till läkaren... Jag var så mentalt slutkörd som man bara kan bli när man varit gravid i en dag för mycket och haft alla tillhörande krämpor som går att få.
Vi skulle få komma in dagen efter kl.09.00 och de skulle sätta igång mig om det inte hade kommit in en massa mammor under natten som skulle föda. Det hade det inte så vi togs emot, och de berättade inte så mycket om tillvägagångssätt eller något, och jag hade inte en aning att det fanns olika sätt att bli igångsatt på eller vad konsekvenserna av en igångsättning kan bli. Jag litade helt och fullt på dem.
Jag hade skrivit ett förlossningsbrev, gått hos en Aurorabarnmorska (heter det va?) för att jag var utsatt för sexuella övergrepp som barn och tyckte det kändes jobbigt med tanken på att ligga naken och uppfläkt framför andra. Jag bad specifikt att de skulle vara tydliga att berätta vad de gjorde och att det inte skulle inte en massa "folk i onödan" i rummet. Ni vet, massa praktikanter etc. De fick öva på någon annan tyckte jag.
Kl. 10.00 tog en barnmorska hål på vattnet och sen skulle vi vänta tills det kom igång. De frågade om jag ville ha något smärtstillande men jag (förstföderskenaiva jag) sa att jag ville försöka så långt som möjligt utan smärtstillande. Detta trots att jag lever med kroniska smärtor och jag var lite rädd att smärtorna skulle vilja få mig att bara sova istället för att jobba med i värkarbetet.
De gav mig en såndär "gå runt-ställning" att hänga mot och skickade ut mig i korridoren. Jag kände mig jättefånig som gick omkring med den men ja ja.
Det gick 15-20 minuter (om jag inte minns helt fel) sen small det till, jag skrek åt min dåvarande pojkvän att säga till personalen att jag MÅSTE ha allt smärtstillande de har, och det med en gång.
Jag visste ju att värkarna skulle göra ont och jag kände att jag hade förberett mig mentalt på det värsta, men det kom ändå som en chock. Det gjorde så ont att jag tappade all kontroll och fokus med en gång. De ledde in mig i rummet igen och började prata med mig om vilka smärtstillande jag ville ha. Jag sa lustgas och EDA.
De satte på lustgasen och gav till mig, jag drog ett andetag och världen vändes upp och ner och jag ville spy rakt ut. Jag fick efter bara ett andetag sån fruktansvärd avsmak för lustgasen (fast jag hade övat på den innan...) att det alternativet uteslöts på direkten. Jag gillar ju inte ens att vara alkoholpåverkad.
De sa "Vi har sagt till om EDAn men det tar en stund innan du kan få den" så det var ju bara att vänta.
I ca två timmar hade jag oerhörda smärtor (såklart) men ändå så var inte värkarna tillräckligt effektiva, så de satte värkstimulerande dropp på mig, vilket gjorde att smärtorna intensifierades så pass att jag "försvann" fullkomligt. Värkarna kom igång och kom i oavbrutna vågor så jag fick ingen som helst möjlighet att andas mellan värkarna och jag kände mig helt bortom all kontroll. Jag kunde inte styra mig, prata eller kommunicera till någon. De satte mig upp och höll i mig för att tyngdlagen skulle hjälpa bebisen neråt och för att jag skulle få någon möjlighet att andas, och jag minns att en barnmorska pratade med mig. Jag kunde inte svara.
Hon tog tag i mitt ansikte med en hand och riktade mitt ansikte mot mig och sa något i stil med "Malin, hur går det?" några gånger. Jag ville verkligen svara, men det g i c k inte. Jag kunde öppna ögonen och blinka lite mot henne men jag kunde inte svara. Det kändes helt overkligt. Då fick hon ett allvarligt ansiktsuttryck och sa till någon annan där inne "Nej, vi måste se till att få hit EDAn NU!".
Hur mycket öppen jag var, och när, har jag ingen som helst aning om.
Det gick en stund (hur lång stund vet jag inte men antar att det var inom ca 20 minuter) och det kom en kvinnlig narkosläkare plus en assistent till henne. Hon satte sig bakom mig och bad mig att böja mig fram så mycket det går så hon kunde gå in med nålen i ryggen. De höll ännu i mig för jag kunde inte sitta själv. Jag försökte böja mig fram, fast egentligen var det mitt ex som drog mig framåt. Jag grät nu, för att situationen kändes så fruktansvärd okontrollerbar och smärtsam och gråtsnyftningar gör det inte lättare att andas direkt... Narkosläkaren höll på i min rygg och jag hörde hur hon blev frustrerad medan jag bara bad för mitt inre att hon skulle bli klar någon gång. Till slut säger hon "Nej, det här går inte. Jag får kalla hit någon annan" och så skickade de efter en annan narkosläkare. Han var tydligen jätteupptagen så jag fick vänta "relativt länge" på honom innan han (plus två assistenter/praktikanter/trainees) dök upp.
Jag kommer ihåg att de la mig ner och flyttade runt mig för att ändra min position, tills han kom, då satte de mig upp igen. Han satte EDAn ganska snabbt, sen slog han sig ner i en av fotöljerna och bläddrade i en tidning - "Jag väntar en stund så jag ser att den satt sig rätt". Tyckte det var SÅ skönt att han var så lugn och cool som han var. Det kändes tryggt på något sätt att han satte EDAn så lätt för det ingav förhoppning om att den också satt rätt. Jag har pga min sjukdomshistoria haft folk inne och pilla i min rygg flera gånger och det har alltid varit komplicerat, så jag -avskyr- det verkligen.
Mycket riktigt fick han EDAn på plats rätt med en gång. Oh FY F-N vilken befrielse det var! Efter timmar utan att kunna andas, prata eller röra sig var det nog en av de absolut bästa stunderna i mitt liv.
Från ca kl. 16.00 kunde jag hjälpa till lite själv i värkarbetet genom att själv byta ställning. Jag fick krystvärkar runt 17.00 men visste inte om jag fick krysta då, och eftersom en barnmorska sa att jag inte skulle det, lät jag bli. De gick in och ut ur rummet och jag sa "När får jag krysta?" och en BM sa "När du får krystvärkar" så jag svarade att jag hade haft det en stund, så hon sa att jag kunde börja.
EDAn hade nog tagit lite för bra dock, för jag fick aldrig jättestarka krystvärkar och jag kände mig väldigt domnad. De hade en elektrod på bebisens huvud för att kolla att han mådde bra, och när jag hade haft krystvärkar ett bra tag (låg dessutom i gynställning) men ingen hände tillkallade de en läkare igen som kom och kollade. Hon sa "vi väntar en stund till, men annars får vi använda sugklocka".
Jag fattade ingenting.
De sa till mig att andas och när jag skulle krysta, men ingenting hände.
En barnmorska säger "Malin, jag måste klippa nu" och jag svarar "Klipp bara!!"
Huu.. Det gjorde inte ont att bli klippt (var ju så bedövad) men jag kände ju det och hörde det.
Jag ser att mitt ex stirrar på den där maskinen som mäter barnets hjärtljud, några barnmorskor mumlar, sen rasslar det till och hela rummet fylls av barnmorskor och läkare och gud vet vad. Jag hänger inte med alls i vad som händer, men de praktiskt taget -sliter- bort fotänden från sängen, läkaren kopplar sugklockan på bebisen, sätter upp en fot mot sänggaveln och drar med hela sin kroppstyngd bakåt (jag ser ju inte det själv tack gode gud) samtidigt som en stor barnmorska "a la kulstöterskemodell" lägger en stor del av sin tyngd på övre delen av min mage för att hjälpa till att trycka ut barnet. Jag kan inte andas, prata eller på något sätt påverka någonting (igen) och hela situationen känns så galet absurd och riktigt otäck.
Jag förstår att situationen är allvarlig och allt jag kan tänka på är att min bebis inte får dö...
Till slut får de ut honom, fast det känns som mitt bäcken håller på att följa med honom ut och de fixar med sitt. Det tar någon minut innan jag får honom på magen och han är knäppt tyst så jag börjar fråga med en gång "Varför skriker den inte? Varför skriker den inte? Ska det vara så? Ska bebisen inte skrika?" men ingen svarar. Det kändes som en evighet men jag har ju ingen som helst koll på tiden såklart. Så får jag äntligen upp honom på magen, han är så himla trött och de säger att "inte alla barn skriker" och ler.
Där brister det för mig fullkomligt. Jag börjar störtböla, sen skratta, sen böla igen och så håller det på. Jag kan inte förstå att det är över, att det kunde göra så sjukt ont, att det kunde vara en sån obehaglig upplevelse.
Minst av allt kan jag förstå att det är mitt lilla barn som ligger där på magen och kikar upp på mig, jättejättetrött.
Min bebis föddes 18.02 på kvällen, 7 timmar efter de tog hål på vattnet. Han var 54 cm lång och vägde 4230 gram.
Barnmorskorna sa till mig när jag skulle krysta ut moderkakan, vilket gick lätt. De kollade att den var hel (men missade massor visade det sig sen).
Jag kunde inte kissa heller, så de tömde det åt mig.
De där känslorna som överföll mig när han äntligen kom upp på min mage är det absolut starkaste och konstigaste jag upplevt. När jag ser förlossningsvideor eller någon berättar att deras bebis kommit nu, är det som att slungas tillbaka till det där ögonblicket och jag bölar ohämmat. Kommer bli jobbigt när alla "nya" förlossningsberättelser läggs upp här. ;P
Det var själva förlossningen.
Men det tog inte slut där tyvärr.
Vill man läsa om alla komplikationer efter förlossningen kan man läsa mitt andra inlägg nedan.
