Jag AFF- fastar inte!
Och äh, du känner ju mig och vet rätt mkt om hur jag tänker kring detta, och jag är ju en sån där teritoriell SvK-typ, men jag tänker berätta ändå, bara för att jag har lust.
För mig är det viktigt att församlingen firar gudstjänst, gärna med nattvard, på ett sätt som jag trivs med - och det är ju jättesubjektivt, men just det där med att gustjänstfirandet i sig är väldigt centralt. Inte så mkt tipspromenad med andakt och korvgrillning som högmässa kl 11 om jag får välja - men båda delar ryms.
Dessutom är predikan viktig, både att den rymmer "god teologi" (också hur subjektivt som helst!) och att den matar mig både tankemässigt och andligt. Skulle predikan andas framgångsteologi eller gärningslära eller sådär så skulle den församlingen aldrig kunna bli min gemenskap, tror jag.
Gemenskapen i församlingen är jätteviktig, och där vill jag särskilt nämna sådant som kyrkkaffe och bibelstudium. Jag är mer benägen att "boa in mig" än jag egentligen är helt bekväm med. Det är viktigt för mig att man ser på varann med goda ögon och mycket kärlek i församlingen, att det finns vänner där, och (andra sidan av den där innerliga gemenskapen) att vem som helst ska kunna dyka upp och slinka in och känna sig varmt välkommen. Det där är en svår balansgång, för nära gemenskap tenderar att sluta sig, och måste jag välja väljer jag något mindre innerlighet och något större öppenhet.
Vettig barnundervisning, och också god undervisning för vuxna, och att man tar det diakonala uppdraget på allvar i församlingen i stort - att diakoni inte bara blir ett uppdrag för diakonen.
Spretighet - jag älskar spretighet och mångfald och olikheter, och är lite rädd för församlingar som utöver att vara trosgemenskap blir en åsiktsgemenskap, oavsett om åsikterna man är överens om stämmer med mina eller ej.
Kristuscentrering - jag hittar inget bättre ord, och det hör jättemkt ihop med det där att ta gudstjänst och diakoni på allvar. Att på riktigt stå för att vi allihop är helt beroende av Guds nåd, att vi av nåd blir befriade till tjänst och att vi får låna händer och fötter åt Jesus. Att man inte behöver vara blyg för sin tro - att man inte räds evangeliet, som jag skrev om längre ner.
Plus en sista viktig sak: Om allt går sönder, då vill jag veta vem jag ska gå till. Det måste liksom finnas någon som jag vet att jag kan vända mig till för bikt och själavård, någon jag känner riktigt stort förtroende för.
