Hoppar in från juligruppen och gratulerar!
Själv hinner jag bli 41 innan mitt första lilla pyre tittar ut. Och visst känner jag mig sleten och orkeslös vissa dagar och undrar vad sjutton jag gett mig in på, men nu bestämde naturen att nu var det dags, och än så länge har allt gått toppenbra! Jag ger min kropp en chans och vilar när den säger vila.
Vi valde att avstå fosterdiagnostik utöver ultraljudet (kommer att få 2 sena också i v.32 och 36). BM rekommenderade fostervattensprov direkt eftersom min ålder redan gav obra värden på KUB och man i mitt landsting bara gör serum-blodprovet och inte nupp. Eftersom vi försökt så länge valde vi det med minst risk för lilla knytets välbefinnande och våra psyken, då ingen av oss hade varit så sugna på att fatta jobbiga beslut och gå igenom ev. sen abort m.m. iallafall. Hade vi nu låtit naturen bestämma om vi skulle bli föräldrar eller inte, utan inblandning av fertilitetshjälp (men vi hade hunnit anmäla oss för en undersökning, därav de sena extra UL också, där vi skulle kolla om det fanns någon chans alls eller om det var "fel" på någon av oss utöver åldern), så var det bara att fortsätta kände vi. Men det var inget lätt beslut och vi har fortfarande inte facit.
Jag har hittills bara fått en kommentar som nog var åldersrelaterad, av en jämnårig bekant som undrade med höjt ögonbryn om det inte var riktigt planerat. Jag tog det för vad det var - hon hade ju sina referensramar att gå efter, med tonåringar som snart lämnar boet, där en bebis säkert är väldigt främmande att försöka stoppa in i ekvationen. Jag berättade bara glatt att vi längtat och försökt i över 5 år, och jag tror inte hon kände att hon sagt något dumt eftersom jag reagerade som jag gjorde. Annars har jag bara fått grattis och glatt bemötande av alla som fått reda på det. Det är inte särskilt ovanligt med äldre mammor nuförtiden. Och du vet ju dessutom vad du ger dig in på som varit med förr!
Lycka till!
