Skrivet: 2012-03-26, 10:46
#1
Förlossningsberättelse
den 15 mars kom lillan till oss. Var då 39+3 och hade väntat mig att gå över tiden.
Först kan jag säga till alla förstföderskor (som jag själv var) att processen kan verka lång, men i verkligheten känns den snabbare. Dessutom vilade jag mer än hade ont. Allt är ju väldigt individuellt, men tänkte ändå dela med mig.
Allt börjar vi 22-tiden på onsdagen. Jag har molande värk och tänker att det nog är sammandragningar man ska ha i slutet av graviditeten. Hade inte känt av andra förvarningar än svag molande värk i någon vecka. Jag gick och lade mig med värmedyna. Det funkade någorluna. Jag kunde inte sova och gick upp igen. Spanade på när sambon spelade lite tv-spel. Är väldigt lugn och tänker att den molande verken snart skulle försvinna. Jag började fundera på hur riktiga förverkar ska kännas. Läste lite överallt att man bara vet. Jag kan säga att jag inte visste. Jag tänkte att det skulle göra riktigt ont för att vara på allvar.
Den som började misstänka något var sambon. Han märkte att värkarna kom och gick. Så jag började klocka värkarna med hjälp av http://www.varktimer.se/.
Vid 23-tiden var det mellan 3 och 4 min mellan värkarna. Då började sambon vara orolig. Jag ringde förlossningen som tipsade om varm dusch. Sen fick jag ringa igen när de kändes att jag inte ville vara hemma längre. Duschen funkade bra. Sedan kräktes jag. Tiden gick. Ringde förlossningen igen. Jag fick åka in.
Vi tog taxi in och jag är glad att jag inte behövde kräkas i den. Andades mig igenom värkarna som hade blivit lite mer påtagliga, men inte värre än såkallad mensvärk.
Vid tvåtiden är vi framme. Bara öppen 1 cm, men får som tur var stanna kvar. Största skräcken var ju att behöva åka hem igen. Får citodon, värmedyna och bäddar ner mig. Försöker få lite vila. Går ganska bra. Är helt avslappnad mellan sammandragningarna. Det är mer vila än ont som sagt. Visst kräktes jag var tredje värk, men i stunden är det inte så farligt och då hatar jag ändå att kräkas.
fram mot morgonen 5-6 tiden tar jag mig en varmdusch. Sålänge jag är i duschen går det fint att andas igenom sammandragningarna. Somnar nästan mellan värkarna.
Vid åttatiden börjar jag med lustgas. Tänker att det är onödigt att vänta tills smärtan blir ohållbar. Ligger och blundar och lyssnar på sambon som pratar lugnt i rummet. Vill inte titta, orka se allt snurra. Blir lugn av lustgasen och allt känns okej. Vid nio tar dem hål på hinnblåsan. Öppen tre cm. Inget som gjorde ont. Bara obehagligt att det rinner så. Väldigt bra barnmorska som förklarade allt så jag kunde ligga och koncentrera mig på att vara totalt avslappnad.
Vid tio ber jag om eda då smärtan börjar bli lite jobbigt. Hade tur att få den snabbt då läkaren var i rummet bredvid. En väldigt duktig läkare. Var inte alls läskigt som jag hade trott. Barnmorskan var med och förklarade hela processen.
Edan gjorde så jag hamnade i himmelriket. Wow. Ligger och njuter några timmar av att smärtan helt avtagit. Värkarna började dessvärre vara svaga så fick drop.
Framåt femtiden är jag uppe och går lite. Står mest och andas igenom värkarna. De började bli jobbiga igen. Känner att det trycker på. Kämpar med att slappna av och inte krysta än. Tar till lustgasen igen.
Själva krystarbetet tar en timme. Från klockan sex till sju och sedan är miraklet framme. Kunde slappna av mellan krystvärkarna och var då i himmelriket och kände totallugn. Jobbiga var att slappna av när huvudet nästan var ute, kändes så konstigt. Tillslut kom hon ut och all smärta var borta och bortglömt
