Missfall v.13

[DGKarper]

Först hade jag blödningar i v. 7. gick då i gynakuten och gjorde ultraljud. Allting såg bra ut, hjärtat slog. Enl. läkaren kom blödningen från livmodertappen.

Sen hade jag alla vanliga symptom som man har, mådde illa, hade molnvärk, var trött.
Allt kändes som det skulle.
Och sen kom in i vecka 12+0, kände att nu ska allt gå bra.
2 dagar senare börjar blödningen, åker in i igen på fredag. Läkaren tittar med ultraljud länge och sitter bara tyst, då vet jag att det är kört.
Får besked, hjärtat slår inte.
Får tid till måndag för skrapning och blir hemskickat. Känner mig förvirrad, ledsen.
Jag hade en missfall innan men det var i v.6, så då var det inte så svårt att komma över det.
Denna gång trodde vi att allt skulle bli bra.

På lördag firade vi äldsta dotterns 4 års dag. Dagen gick med små blödningar.
På söndag efter lunch började värkliknande smärta. Jag kämpade några timmar, tog panodil och värmekudden, men det gjorde så ont.
Maken sa åt mig att ringa gynakuten, dom ville att jag skulle in.
Makens morbror körde in mig. När jag steg upp från bilen kände jag bara hur det började forsa blod.
Fick gå en bra bit till akuten, framme vid akuten kunde jag bara säga till sköterskan att jag har missfall och det bara forsar blod.
Fick komma in i direkt och lägga mig på en akutbrits och de körde mig till gynakuten.
Där togs jag hand om en riktig snäll och empatisk sköterska och en väldigt kunnig läkare.
Läkaren fick dra ut det sista som hade fastnat vid livmodertappen och efter det avtog smärtan och blödningen.
Blev inlagd i avdelning för observation och spenderade natten där.
Fick åka hem igår på morgonen.

Nu känns det bara tomt och overkligt.
Som tur så har man redan 2 små änglar som hjälper att komma över detta misslyckandet som det känns för mig.

[enni]

Gråter med dig och tänker på det lilla gossebarn jag förlorade i v 20 för 12 år sedan. Nu har jag 3 barn som är påväg att bli stora.